Res, sedan dö. Att resa är nödvändigt. Res och du ska hitta. Många äro ordspråken för att rättfärdiga alla dessa resor. Jag får ofta höra: ”vad du reser hela tiden!”. Som om detta skulle vara något av ondo. Ett svar som är så gott som något är: Ja, varför inte? Jag är barnfri och bor i en underhållsfri lägenhet med relativt låg månadskostnad, jag har ett bra jobb och sex veckors semester per år. Tre av dessa veckor är på sommaren vikta åt att bo i kolonistugan ”Bodegan” i Bollnäs. Sånt ruckar man inte på. Sverige är ju oslagbart på sommaren. Förutsatt att det blir någon. Varje år planeras minst tre utlandsresor in över påsk, kristi himmelsfärd och ibland även över jul och nyår. Alla röda dagar, halvdagar och klämdagar kollas upp och planeras in i resandet för att få maximalt antal resdagar. För man måste passa på medan man kan! Man ska göra det man vill NU och inte SEN. Livet är ju oförutsägbart och outgrundligt. Jag vill inte ångra det jag inte gjorde, jag vill hellre ångra det jag gjorde om nu något ska behöva ångras! Så, att resa är mitt största intresse. Jag är vad man skulle kunna kalla en resenär som tycker om att betrakta. Att sitta på en uteservering och titta på. Titta på vardagen, smälta in, bli en del av livet. Turist, javisst!, för vissa saker måste man ju ändå se när man ändå är där, men den verkliga resan startar egentligen när man klarat av alla turistmåsten och kan slappna av och slänga kartan, stänga ner appen, lägga ner kameran och bara vara. Klyschigt, men en välbehövlig paus i tillvaron.