Att resa med paniksyndrom och fobier – går det?

Att resa med paniksyndrom och fobier – går det? Ja, det är fullt möjligt och något jag gjort sedan 2006. Det låter motsägelsefullt att jag, som tidigare inte ens kunde åka tunnelbana eller buss på egen hand, utan problem kan sätta mig i ett trångt, fullsmockat flygplan och resa långväga bort från hemmets trygghet. Hur går det till egentligen? Varning för ett högst personligt inlägg, men öppenhet om psykisk ohälsa har aldrig varit så aktuellt som nu.

Paniksyndrom vs panikångest

Men jag börjar från början. Vad är paniksyndrom? Vårdguiden säger så här: ”Om du har återkommande panik(ångest)attacker under minst en månad och är så rädd för att få en ny attack att du börjar undvika vissa situationer och platser kan du ha fått något som kallas paniksyndrom”.

Ok, men vad är då panikångest? Vårdguiden igen: ”En panik(ångest)attack är en stark ångest som kommer plötsligt och känns tydligt i kroppen. Att få en panikattack kan kännas mycket obehagligt och skrämmande. Men panikångest är inte farligt och det går över av sig själv.”

...on the streets of London. Kan ni er Smiths?

2004 - året då allt börjar

Än idag vet jag inte varför jag fick min första panikångestattack. Året är 2004, jag står på toaletten framför spegeln på en färja till Tallinn när jag plötsligt ser all färg i mitt ansikte försvinna, det börjar flimra för ögonen, jag blir yr och det känns som att jag faller och jag kan inte böja på fingrarna. Jag lägger mig på britsen i hytten och vilar och efter 10 minuter känns det ok igen, men jag känner mig märkligt trött efteråt.

Min andra panikångestattack kommer några månader senare när jag sitter på en bänk utanför en mataffär i ett köpcentrum och väntar på min dåvarande pojkvän som är inne och handlar. Denna attack är tio gånger värre, jag kan inte röra mig, har väldigt svårt att andas och det känns som att jag håller på att bli galen. Allt känns hundra gånger mer än normalt på något vis. Det är så otroligt svårt att beskriva, men det är som om man försöker skrika, men det kommer inga ord hur man än försöker. Som om allt försiggår inne i huvudet och att världen runtomkring blir till ett suddigt vakuum. Hur som helst är det en otroligt skrämmande känsla. Den gången ringde vi efter en ambulans, men när jag låg där i ambulansen och hade fått i mig lite vätska och socker, så kände jag mig förstås mycket bättre ganska snabbt, så någon tur till sjukhuset blev det inte.

Med panikångest kommer ofta agorafobi

Sedan kommer månader av försök att få hjälp. Jag får ganska snabbt diagnosen panikångest och efter ett tag utvecklar jag även paniksyndrom då rädslan för att få panikattacker hindrar mig i det vardagliga livet och får mig att undvika situationer och platser. Jag kan inte stå i kö i affärer, så jag kan inte handla mat. Jag kan inte vistas bland människor, åka kommunalt, åka hiss, gå över ett torg, gå på bio, gå på restaurang, äta tillsammans med andra människor eller prova kläder i en provhytt. Jag blir sjukskriven.

Till en början går jag knappt utanför dörren. Jag vågar inte göra något ansträngande då pulsen ökar och jag är livrädd för att få hjärtklappning eftersom det liksom är en inkörsport till en panikattack. Jag orkar inte gå in på alla turer hos läkare och psykologer. Bara att få medicin utskriven tog flera månader. Under den tiden hade jag gått ner tio kilo i vikt p. g. a. ständig ångest, hjärtklappning och noll matlust. Kroppen gick på högvarv och vikten rasade.

Vägen tillbaka

Till viss del var det den antidepressiva medicinen, SSRI, som hjälpte mig tillbaka till det normala livet och några sessioner av kognitiv beteendeterapi, KBT, men mest av allt var det jag själv. Jag gav aldrig upp, jag vägrade att låta min sjukdom begränsa mig. Visst, det tog jättelång tid, men jag utsatte mig långsamt för allt jag var rädd för att göra, sådant som man annars liksom gör utan att tänka. Stå i kö på ICA. Åka hiss. Åka pendeltåg. Åka buss 30 mil utan sällskap. Gå över Hötorget. Spatsera runt inne på Åhléns City. Prova kläder i en provhytt. Just det var extra jobbigt. ”Om jag får en panikattack nu, kan jag inte springa ut på en gång utan jag måste få på mig kläderna först vilket gör att det tar extra lång tid att fly härifrån och tänk om jag får för mig att jag måste springa ut på en gång och gör det naken!” The horror!

Jag ska köpa vingar för pengarna

Jag kan flyga...

Något som jag, i kontrast till allt jag slutar med, faktiskt börjar göra oftare under den här tiden, är att resa. Året efter min diagnos träffar jag Pda och vi gör vår första utlandsresa tillsammans till Korfu 2006. Jag upptäcker att det går mycket bättre att flyga än att t.ex. åka tåg! Det är inte särskilt obehagligt alls! Min teori är denna: på ett tåg, i en buss eller i en biosalong finns det alltid en väg ut. Jag kan alltid fly om det blir jobbigt, men det kan bli pinsamt att behöva resa på sig och tränga sig förbi människor i en biosalong, det kan blir oerhört plågsamt att behöva vänta till nästa hållplats på en buss eller, bevare mig väl, behöva gå fram till chauffören och be hen stanna på en plats som är en icke-hållplats. Värst är det på tåget förstås där det kan vara långt mellan stoppen och där det finns en nödbroms man kan få för sig att dra i.

Det är nämligen så, att med just mitt paniksyndrom kommer även en hel del mysiga fobier. Som att man tror att man eventuellt skulle kunna vara förmögen till att kliva rakt ut i gatan och bli påkörd av en bil, hoppa framför tåget när det kommer in på perrongen, klättra över räcket på en bro och hoppa ner i vattnet. Jag vet att jag är alldeles för feg för att våga göra något av detta någonsin, men det hjälper inte, för tänk om? Tänk om jag blir galen och faktiskt gör det? Hjärnan är både mäktig och märklig – har jag fått en fix idé i huvudet är det nästan omöjligt att få bort den.

Jag kan flyga

Hjärnan ja, den är inte alls rationell när man lider av paniksyndrom. Allt man tror sig veta är bara puts väck. Man är inte rädd för riktiga faror utan mest vardaglig saker som man gjort tusen gånger förut. Man är så rädd för att få en panikattack, så att man blir rädd för rädslan. Efter ett par år avtog panikattackerna nästan helt, men jag var alltid orolig, jag förväntade mig alltid att jag skulle få en attack när som helst. Det var nästan jobbigare än själva attackerna, denna förväntansångest.

Men, åter till att flyga. På flygplanet kan du inte fly, du kan inte ta vägen någonstans, du sitter där du sitter. Därför kan jag inte heller hela tiden sitta och tänka på hur jag ska kunna hoppa av flygplanet ifall jag får en panikattack. För det kan jag inte. Ingen idé för hjärnan alltså att mala på om alternativa flyktvägar. Så fantastiskt att paniksyndromet inte behöver begränsa mitt resande!

Tänk att inte kunna resa till varma, klara vatten

Idag har jag inte haft en panikattack på många år, och äter ingen medicin, men jag kan fortfarande känna rädsla för att få en attack, speciellt om jag åker hiss, sitter på ett fullproppat pendeltåg i rusningstrafik eller står i en provhytt. Att göra sådana saker om man druckit alkohol kvällen innan är heller ingen höjdare eftersom man då ofta kan ha hjärtklappning och lite smått ångest ändå. Som upplagt för panikångestvibbar alltså. Jag undviker alltså att dricka alkohol kvällen innan jag ska åka bort eller göra saker som innebär att vistas bland mycket folk i både stora lokaler och trånga utrymmen.

Begränsande följdfobier

Mina fobier har lagt sig lite också, men de tar sig olika former vid olika tidpunkter. Just nu är min största rädsla att åka linbanor och rulltrappor. Rulltrapporna ligger jag i hårdträning för nu. Jag har börjat åka rulltrappan mellan perrongen och mellanplanet på Stockholm City! Det var otänkbart för ett år sedan. Om en månad ska jag ge mig i kast med den brantaste rulltrappan som går mellan spärrarna och mellanplanet. Det är dessutom läskigare att åka UPP i en rulltrappa än ner. Man kan ju tappa balansen och ramla bakåt och då ser man ju inte hur man faller, vilket man gör om man åker ner och ramlar framåt. Varför nu det skulle vara bättre? Ja, fråga inte mig.

Jag tvingade mig själv att åka en av världens längsta och djupaste rulltrappor i S:t Petersburg för ett tag sedan. Det var inte kul, men jag klarade det. Och klarade jag den, ja då ska rulltrapporna ner till pendeltåget inte vara något problem. Jag utmanar hela tiden mig själv och det tar sin lilla tid, men ändå – det fungerar!

Tog hissen upp i teletornet i Kuala Lumpur, Malaysia. Då var hissar inga problem.

Höjdskräck är ingen enkel fobi att tampas med. Det är ju främst den som ligger till grunden för min rädsla för långa och branta rulltrappor och linbanor. Nu när vi ska åka till Kina i april, så var jag tvungen att inse att jag inte skulle klara att åka linbanorna upp till Gula Bergen och till Mount Huashan, så Pda får göra dessa vandringar på egen hand. Det känns ju jäkligt trist, men hellre skippar jag detta än går omkring och gruvar mig i dagar innan. Så visst begränsas jag tyvärr fortfarande av mina fobier, så är det ju.

Man riktigt ser skräcken i mina ögon. Linbana, Madeira.

Fast linbana, det åkte jag minsann på Madeira! Knäppte kort som en galning för att ha något annat att koncentrera mig på under uppfärden och innan nerfärden tog jag mig en liten öl för att få upp modet en gnutta. Det fungerade. Min mamma däremot satt där i linbanan helt kolugn som den pantertant hon är!

Cliffs of Moher på Irland

En öl innanför västen fick det även bli när jag gick uppe på den gamla stadsmuren runt Dubrovniks gamla stad och när jag gick längs kanten på Cliffs of Moher på Irland, men spiknykter var jag under canopy walken 60 meter upp bland trädkronorna i Malaysia. Det var en fasa! Där kan man snacka trädkramare när jag kom fram till plattformarna mellan broarna som var byggda runt de tjocka trädstammarna.

Canopy walk, 60 meter upp

Det gäller ju nämligen att kunna möta farorna i det verkliga livet också. Man kan ju inte få upp modet med öl varje dag! Det är ju på mina resor som jag utsätter mig för saker jag inte gör så ofta annars. Åker hiss upp i skyhöga byggnader, går på höga broar, står vid kanten av branta stup, åker rulltrappa ner i underjorden, åker minitåg långt in i grottor, åker buss eller bil på vägar längs med bergskanter, snorklar i avgrundsdjupa vatten och går i smala, trånga trappor upp i kyrktorn och andra byggnader med utsikt.

Le téléphérique du Salève

Avslutar med en bild från linbanan upp till Mont Salève i Frankrike. Den linbanan hade jag konstigt nog inga problem med alls. Tror mycket beror på dagsformen också. Just detta är rätt jobbigt med fobier – man vet aldrig när rädslan kommer vara som störst, så planering kan vara svårt. Därför känner jag mig också ofta tvungen att göra saker som vi planerat in trots att jag kanske egentligen inte alls vill. Vem vill vara en killjoy liksom?

Oftast vägrar jag dock låta mina fobier eller mitt paniksyndrom begränsa mig. När rädslan ibland stoppar mig tänker jag att det ändå är helt ok, för fasen vad mycket jag har sett och gjort under mina resor trots mina fobier och paniksyndrom. Och klarar jag det inte idag, så gör jag det imorgon! Kanske är det t.o.m. så att allt min resande har hjälpt mig att bli frisk(are)?

Please follow and like us:
error
fb-share-icon

9 Svar på “Att resa med paniksyndrom och fobier – går det?”

  1. Så bra att du skriver om detta. Man kan verkligen inte ana hur det kan begränsa en människa så. Min ena dotter har haft det en period och då var det bara att åka hem till henne och bara vara och prata.

    1. Ja, det är så viktigt att prata/skriva om det för det är så många som lider i det tysta.

  2. Väldigt starkt skrivet och så bra att våga prata om! Jag gillar inte varken höjder eller att åka båt över öppet hav, men jag tvingar mig till att möta det under säkra former. Jag gillar ditt ”klarar jag det inte idag, så klarar jag det imorgon”! Så sant! ??

    1. Tack, ja det är en så stor del av mitt resande inser jag nu, så det var riktigt befriande att skriva om det. Kanske kan det hjälpa någon annan, men hur som är det viktigt att prata om det. Att man kan göra så mycket trots vissa begränsningar.

  3. Vad bra att du tar upp detta ämne, och så härligt att det inte hindrat dig från att resa! Jag har inte lidit av panikångest eller så, men har lite fobier som t.ex. vatten jag inte bottnar i, och delvis höjder. Har ändå vandrat i berg och snorklat i Australien 🙂

    1. Ja, det är tur att jag kan resa, vem vore jag annars. Något jag inte är, är min sjukdom. Bra att utmana rädslorna! Snorkla i Australien är ju vågat om man är rädd för vatten man inte bottnar i!

  4. Tack, jag behövde detta! Har också paniksyndrom och var fri det i flera år. Rest till Karibien och öhoppat, rest själv på tjänsteresa och massa saker. Nu efter Corona klarar jag inte av att åka bil. Isoleringen har gjort mig illa. Detta gav mig verkligen inspiration.

    1. Men vad tråkigt att du blivit så påverkad av corona. Det är ju tyvärr så att det gäller att liksom ”hålla igång” saker som påverkas av paniksyndromet. Blir det avbrott, så blir det ju sämre igen. Jag som klarade av att åka de branta rulltrapporna på Stockholm Central så galant ett tag, fick ett bakslag, slutade att åka dem och nu kan jag inte ens tänka tanken på att göra det. Övning ger färdighet passar ju verkligen in här. Hoppas coronan ger vika snart så vi kan återgå till vårt normala (res)liv! Och kul att du fick inspiration!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.