Den sista morgonen vi vaknar på hotell Hacienda Guachipelin i Rincón de la Viejas Nationalpark vill vi helst bara åka därifrån så fort som möjligt. Minnena från dagen innan har etsat sig fast och lagt en ordentlig sordin på stämningen.
Hacienda Guachipelin
Vår vistelse på Hacienda Guachipelin blir bara helt fel. Vi åker minibuss hit från La Pradera och känner oss skapligt desorienterade när chauffören åker åt helt motsatt håll från hur han borde ha åkt enligt kartan. Det visar sig att vi ska åka till en busstation och byta till en annan minibuss, som tar oss till vårt hotell. Nåväl, 4,5 timme senare är vi framme och kan checka in. All mat och dryck ska tas på nota, så receptionen reserverar 200 USD på ett av våra kreditkort. En middag ingår och det är en buffé som är riktigt bra. Vi kommer att få slippa betala även nästa middag, men det vet vi inte än så här den första dagen. Läs vår recension om hotellet på Tripadvisor här.
Även Hacienda Guachipelin är inriktad på en massa äventyrsaktiviteter. Vi har köpt ett s.k. Adventure Pass och vi kan välja mellan att ta en Canopy Tour, en typ av linbana uppe bland trädkronorna, hästridning, bada termalbad i varma källor och tubing adventure, åka gummiring på floden Rio Negro. Vi väljer att göra två av dessa saker: bada i de varma källorna och åka gummiring.
Lerbad i djungeln
Det börjar bra med att vi på eftermiddagen hoppar på Hacienda Guachipelins gamla skraltiga skolbuss som tar oss fyra kilometer bort till ett termalbad. Vid ingången finns en liten träkur där man kan köpa snacks och öl eller läsk och sen går man tio minuter rakt in i skogen längs en stig tills man kommer fram till floden och ett tiotal små bassänger med varierande varmgrader i vattnet.
Det är häftigt att ligga mitt i djungeln och bada i varma källor. Stället är naturligtvis iordninggjort för gäster, men det smälter liksom in i naturen och stör inte på något vis. Efter ett lerbad som förstås gör underverk med både hy och ålder, kan man spola av sig under flertalet duschar som finns uppsatta på bergsväggarna. Helt klart en rofylld upplevelse och känner vi oss inte faktiskt lite, lite yngre och något spänstigare när vi lämnar stället än när vi kom?
Skräckfärd på floden
Nästa dag är det dags för Hacienda Guachipelins tubing adventure. Dagen startar med regn och rusk och vi är inte alls särskilt sugna på detta, men det ingår ju i priset och visst kommer det väl att bli roligt att sakta guppa omkring i en gummiring nerför Rio Negro som vi sett på bilder och i videos? Vi är ett stort gäng som åker skolbuss till aktivitetens startpunkt. När vi kommer fram får en av guiderna syn på en orm som ringlar över vägen framför bussen. Det är en korallorm, men är den falsk eller äkta? D.v.s. ofarlig eller giftig? Efter lite googlande kommer jag fram till att detta är en falsk korallorm då ordningen på ränderna är röd, svart och gul. Den giftiga har ordningen röd, gul och svart.
Huvudguiden instruerar oss om säkerhetsföreskrifter och hur vi gör om vi, mot all förmodan, skulle hamna i vattnet. Det låter ju tryggt det där – mot all förmodan. Jag är ju inte alls skapt för sådana här äventyrliga påhitt, men jag tänker att nu är det dags att vara lite modig och att ramla i vattnet, nä, det tänker då inte jag göra i alla fall! Och om jag nu gör det så kan jag ju faktiskt simma. Vi får flytvästar och hjälm, sedan väljer vi varsin gummiring och ger oss av ner mot floden.
Floden ja. Det har regnat mycket de senaste veckorna och vattnet har stigit ordentligt och skapat rejäla forsar så att vattnet skummar och fräser. Guiderna slänger sig på sina gummiringar och far i en rasande fart nerför floden för att positionera sig på väl valda ställen för att kunna hjälpa till vid forsarna. Vi börjar ana lite oråd när det tar oförklarligt lång tid innan vi får börja åka. Efteråt förstår vi att det beror på att de själva är osäkra på om de överhuvudtaget kan släppa iväg oss i detta högvatten. Jag är dock inte orolig alls, utan tycker att detta ska blir kul. I början är vattnet också ganska lugnt och inte skulle de väl släppa iväg oss om det var farligt? Så tänker man ju i sin enfald.
Men det är inte lugnt och jo, det är rent livsfarligt och jag kanske bör vara glad över att jag lever idag eller inte är invalid. Jag är en av de första som åker iväg och i den första forsen fastnar min gummiring i en sorts centrifug av vatten, min ring stjälps upp och ner och jag hamnar i vattnet med huvudet neråt. Jag flyter förstås upp och far sedan i en rasande fart nerför forsarna, åker som en flipperkula mellan stenarna och slår i benen. Det känns som en evighet, vattnet som skummar upp över mitt huvud, ingenting att greppa, ingenstans att stanna. Skräcken väller upp inom mig och jag får knappt fram ett ljud. Jag förstår nog inte riktigt vad som händer till en början, men sedan släpper chocken och jag börjar skrika: Please help! Jag forsar förbi en förvånad guide som säger åt mig att simma och jag simmar för brinnande livet och lyckas få tag i en lian som hänger ner i vattnet från klippan ovanför. Jag kravlar mig upp på en liten stening landremsa intill den vertikala klippväggen.
Benen värker och har börjat svullna, men jag har som tur inte slagit i huvudet eller brutit någon arm. Jag vill förstås avbryta det hela och ta mig tillbaka till bussen, men det går tydligen inte att ta sig över floden till andra sidan här eftersom det är så strömt och så mycket vatten. Jag tvingas alltså sätta mig i gummiringen igen och åka nerför alla resterande forsar trots att jag är så rädd att jag skakar. Det borde finnas en annan utväg. Hur hade de gjort om jag varit skadad och behövt ambulans?
Det är inte bara jag som ramlar i vattnet, folk fastnar i centrifuger överallt och kastas i vattnet. Det är barn som åker och ett äldre par som ser riktigt skröpligt ut. Guiderna borde ha avblåst det hela när de såg hur oregerligt vattnet och forsarna var. Det är för mycket vatten, det går för fort och det går inte att manövrera. Folk ser inte glada ut längre, jag ser oron i deras ögon när de gång på gång tvingas stanna vid ett rep som guiderna spänt över floden. Det är helt enkelt för farligt att åka nerför forsarna på egen hand, så guiderna placerar sig mitt i forsen och tar tag i gummiringarna när de kommer farandes och snurrar iväg dem i en annan riktning för att undvika de värsta forsarna. Ibland lyckas det, men lika många gånger kastas personerna ur ringarna, far omkring utan kontroll i strömmarna och slungas mellan stenarna.
En av guiderna håller i min gummiring under den resterande färden och försäkrar att jag inte kommer ramla ur ringen igen. Och det gör jag heller inte, men vid den sista och absolut värsta forsen, kliver jag resolut iland och vägrar åka mer. Så gör även Pda och en kvinna som har skadat armen och blöder från ett sår. Tillsammans med en guide går vi över stock och sten i skogen fram till en hängbro som tar oss till andra sidan och den väntande bussen. Pda, som är van vid äventyr och älskar vatten, är ursinnig p. g. a. den obefintliga säkerheten, men jag är mer utmattad och loj av all kalabalik. Förmodligen är jag i chock. Huvudguiden är helt oförstående över Pdas vrede – det gick ju bra? De andra guiderna är desto mer förstående och sympatiska. De har nog haft en jäkligt dålig dag på jobbet med långt ifrån nöjda kunder.
Sjukstuga i ambulans utan hjul
Resten av dagen blir jag ompysslad i en gammal ambulans utan hjul som fungerar som sjukstuga. Jag får kylklampar på benen, en spruta i rumpan, medicin och liniment. Jag vill ha ett ifyllt och underskrivet sjukintyg, men får vänta i flera timmar innan de ger med sig och skriver på. Hacienda Guachipelin är väl rädda för att bli stämda och vill först översätta vad intyget faktiskt säger. Läkaren är inte nämligen inte helt haj på engelska och det kan man ju acceptera, att man faktiskt vill förstå vad det är man skriver under.
Vi har å vår sida skrivit på ett papper som friskriver Hacienda Guachipelin från alla eventuella olyckor och att vi gör detta på eget ansvar, så det där med att stämma dem verkar ju vara svårt. Men så har de ju rätt ofta gäster från USA här kan man tänka, så de vill väl gardera sig. Vi får i alla fall gratis middag och dryck på kvällen som kompensation för att vi inte kan göra någon mer av de aktiviteter som vi betalat för eftersom jag ligger i sjukstugan hela eftermiddagen. Vi kontaktar Magdalena på Bella Aventura som ser till att vi får tillbaka pengarna för våra Adventure Pass – 140 USD. Pengarna har vi på kontot inom bara några dagar. Det kallar jag service och då var det inte Hacienda Guachipelin som stod för den!
Det är få bilder och mycket text i detta inlägg. Det beror på att idén om att stilla guppa nerför en flod och ta fina bilder inte riktigt förvekligades. I det kaos som uppstår finns inte mycket utrymme för fotografering.
Som svar på frågan om vi kan rekommendera Hacienda Guachipelin blir det ett NEJ i fet stil och med eftertryck! Åk inte hit. Vi har aldrig varit så glada att åka ifrån ett ställe som vi är nästa dag när vi blir hämtade kl. 9 på morgonen och skjutsade till Liberias (nej, inte det afrikanska landet) flygplats och därifrån styr kosan mot ett nytt land: Nicaragua.
