Miljonstaden Huangshan i Kina – inkörsporten till Gula Bergen som bär samma namn som den berömda och kanske vackraste bergskedjan i hela Kina. Huangshan betyder helt enkelt ’Gula Berget’. Innan det är dags för en bergstur spenderar vi några dagar i staden Huangshan och mer specifikt i stadsdistriktet Tunxi. Här strosar vi runt på Tunxi Old Street, dansar med kinesiska nattgymnaster och äter smarrig mat, det sistnämnda dock inte helt utan problem.
Till Huangshan kommer vi med tåg från Guilin. Tågresan tar 8 timmar inklusive ett byte. Det kommer ett eget inlägg om hur det är att åka tåg i Kina längre fram i höst. Innan dess kan ni läsa alla våra tidigare inlägg om Kina här! Läs även våra recensioner av de två hotell vi bodde på i Tunxi/Huangshan: Tunxi Lodge och Tiandu International Hotel.
Tunxi Old Street
Tunxi Old Street eller som den också kallas, Tunxi Ancient Street, har en historia som sträcker sig så långt bak i tiden som till Songdynastin åren 960-1279. Under Mingdynastin, (1368-1644), investeras här i affärsverksamheter som banker, apotek, restauranger och affärer som säljer te, silverföremål, silke, porslin, salt och socker vilket bidrar till att Tunxi Old Street får en framstående ställning som köpmannagata.
Här finns idag affärer som är över 100 år gamla. Det traditionella är att man har själva affären mot gatan, att man har lagret eller den lilla fabriken bakom affären och att man bor bakom eller ovanpå affären. De flesta hus är byggda i Huizhouarkitektur vilket innebär att de har en stomme av trä, är byggda av tegel och sten och att färgerna går i vitt, grått och svart. Rikliga dekorationer, sniderier och gavlar som är högre än taket kännetecknar också denna byggnadsstil.
Nog känner man historiens vingslag när man går gatan fram och det känns roligt att husen här faktiskt bebos av affärsägarna själva och inte bara är en uppbyggd fasad. Det är faktiskt äkta. Sedan finns det förstås krimskrams till försäljning även här, men det mesta som säljs verkar ändå vara hantverk av god kvalitet. En del är säkert masstillverkat och många affärer har liknande eller exakt samma sortiment. Hur många kalligrafipenslar, honungsburkar eller enorma bläckplattor vill man släpa hem från resan egentligen? Smakprover av diverse delikatesser kan man äta så till den grad att man kanske till och med kan skippa lunchen.
Går man gatan fram kommer man så småningom bort från köpmannastråket och in på mindre gator. Här hittar vi en liten marknad och kliver runt bland pölar av fiskrens, blodigt vatten och lerigt grus. I smutisga plastbaljor med slemmiga vattenavlagringar på kanterna vrider sig diverse blötdjur över kanten på flykt från slaktens vassa kniv. Här ligger gula gurkor och auberginer stora som stenåldersklubbor och väntar på att bli sålda. Och vi är de enda västerlänningarna här idag, men ingen uppmärksammar oss särskilt mycket. Ännu.
Viker man av söderut från Tunxi Old Street kommer man ner till floden Xin’an. Vi köper en varsin öl och sätter oss ner på betongkajen i solen. På floden åker en pråm omkring och fångar upp skräp ur vattnet med en metallbur i fören. Det är den enda båten vi ser på floden. Lite längre bort står ett par gubbar och fiskar. Annars är det bara vi där. Att det kan vara så tomt i världens mest befolkade land. Kunde vi aldrig ana.
Tunxi by night
Butikerna på Tunxi Old Street stänger klockan 22 och restaurangerna bommar igen vid 23-snåret, men innan dess är det full ruljans med busslaster med turister som invaderar gatan mellan lunch- och middagstid. Vi tycker ändå det är rätt kul att strosa omkring här när solen går ner. Old town är så mycket mindre än exempelvis Yangshuo att det är ganska avkopplande ändå. Nu så här på kvällen är vi mer populära hos kineserna och framför allt Pda blir förevigad av mången mobilkamera denna kväll.
Vi äter frasiga vårrullar och mjukt ångade dumplings på en uteservering på gatan. Vin säljs inte, men det är bara att gå till närmaste supermarket och köpa med sig en flaska. Inga problem! Det verkar vara regel snarare än undantag att man gör så. Ta med sig egen dricka. Istället för meny på engelska har servitrisen en översättningsapp på telefonen. Och maten beställer man på en ipad. Hightech så det förslår! Men väldigt ofta får man ändå förklara med charader och minspel när det blir fel eller när någon inte förstår. Aldrig någonsin blir någon sur eller otålig. Aldrig någonsin ger någon upp. De vill så gärna förstå oss, de vill så gärna att det ska bli rätt. Alltid med ett stort leende och nära till ett förlösande skratt.
Kväll vid Xin'anfloden
Den kvällen då vi kommer åter från Gula Bergen och sover på vårt andra hotell i Tunxi går vi också ner till Xin’anfloden, dock betydligt längre österut. Här finns en imponerande gångbro som kvällstid blinkar i de skarpaste neonfärger. Vi går ut till mitten av bron, men vänder sedan då det blåser så kraftigt att bron skakar. Detta område är en modern kontrast till Tunxi Old Street med breda boulevarder och betongkolosser till hus. Det är egentligen bara Tunxi Old Street, en av de bäst bevarade äldre stadsdelarna i Kina, som är något att se här i Huangshan.
Här finns de stora torgen där människor samlas för att motionera i grupp. En stor samling utövar tai chi utanför en idrottsarena och vid foten av gångbron står en grupp och dansar till både modern och traditionell kinesisk musik. Jag får ett ryck och hoppar in som den vane zumbadansare jag är! Ger ett kort smakprov på hur det ser ut här nedan!
Alla är engagerade i vår Hot Pot
Vi ska äta en sista middag en kväll i Tunxi. Hot Pot-restauranger verkar vara grejen i den här staden. Som fondue, bara att man doppar kött och grönsaker i kokande olja och buljong istället för ost (eller choklad). Det ser ju roligt ut bestämmer vi oss för och kliver in på en restaurang med lagom mycket folk. Och sedan fattar vi absolut ingenting. Här har de inga översättningsappar och definitivt inga engelska menyer och ingen pratar ett ord engelska.
Vi går runt och tittar på vad de andra äter och de försöker förklara vad vi ska beställa. Kött vill vi ju ha. Och grönsaker. Men vad för sorts kött och de har ju så konstiga grönsaker i det här landet. Vad ska vi ta? Hela restaurangen engagerar sig, både servitriserna, kökspersonalen och de andra gästerna. Till och med en farbror som kan prata lite engelska blir uppringd, via videosamtal involveras även en liten flicka. De båda försöker hjälpa oss med middagsbeställningen men de har en så märklig brytning att vi inte fattar ett dyft av vad de säger.
Det går förstås bra till slut och vi får vårt kött och våra grönsaker, men trots att de kommer in med tallrik efter tallrik är de rädda att vi inte ska blir mätta. Ska ni inte beställa något mer i alla fall? Lite mer kött kanske? Omtanke snarare än att de försöker sälja på oss en massa mat. Restaurangens minsta tjej svingar sig längst upp på en hylla bakom kassan och hämtar ner en dammig flaska rött vin åt oss. Här dricker man nog mest te till maten. Hot Pot är gott, men som namnet antyder rätt starkt. Det blir en glad kväll som avslutas med ett gruppfoto och några tummar upp!
