Kambodjas floating village Kampong Phluk – byn på styltor

Guiden tar av plasten från vattenflaskans kork och slänger i vattnet. Bara sådär. Det ligger drivor av plast längs med flodens leriga bankar. Om det ligger sopor i vattnet kan vi inte se eftersom vattnet är ogenomträngligt lerbrunt. Båten kör fast i lerbotten. Fast när den unga kaptenen lyfter upp propellern ser vi att den är intrasslad i plast, inte täckt av lera. Följ med till Kampong Phluk – byn på styltor. Vi både förfasas över och förälskar oss i en av Kambodjas flytande byar.

Utflykt till Kampong Phluk - byn på styltor

Vi köper denna utflykt via appen Klook dagen före. Runt 290 kr, två personer för en halvdag. Vet inte alls om det faktiskt kommer komma någon för att hämta oss på eftermiddagen dagen därpå. Väntar 30 minuter utanför hotellet. En minibuss kommer till slut vid 14.30. Ursäktande presenterar guiden sig och sedan bär det av. Vi hämtar upp fler människor innan vi sätter fart mot Tonlé Sap.

Vi har inte åkt långt innan vi stannar till vid ett lokalt silkesväveri. Ingen i vår lilla grupp på sju personer är intresserad av att shoppa. Det blir bara ett pinsamt och påfrestande besök. De vill ju sälja. Vi vill inte köpa.

Det röda dammet virvlar runt minibussen när vi kör förbi byarna på landsbygden. Letar sig in i varje vrå. Täcker väggar och tak. Växter, kläder, hår, kropp. Säkert även invändigt i de otäta trästugorna. Turister är inte så särdeles omtyckta här. Även om vi står för en väldigt stor del av folkets inkomster. Alla får tyvärr inte en del av kakan. Säkert inte byarna vi passerar på vägen dit. 

Precis allt är täckt av rött vägdamm

Longtailbåt på floden

En bit innan byn kliver vi ombord på en typ av longtailbåt; en sådan med en liten propeller på en lång stång som tar sig fram i de allra grundaste vatten. En ung kille tar oss långsamt framåt. Stakar oss ut från de hundratals båtar som trängs vid flodkanten. Lyfter propellern och lossar plastpåsar som fastnar mellan varven. Så bär det av nedströms.

Dags att borda

Flodens vatten påminner om svag O’boy till färgen. Blaskigt ljusbrunt. Här och var guppar plastflaskor omkring. Längs flodbankarna ligger högar med plastsopor som drivits upp av strömmarna. Båten tuffar sakta på. Vattennivån är ruskigt låg. Propellern stöter i lerbotten gång på gång, sprutar upp lera och lervatten. Ibland en plastpåse eller två. Vi är ett par, tre båtar ute på floden idag. Resten ligger stilla och guppar vid flodbanken. Rader av hundratals båtar som vilar under lågsäsong. Hur i all världen ska alla dessa båtar få plats på floden när turisterna kommer på riktigt? I högsäsong?

O'boyen vispas

Framme i styltbyn Kampong Phluk

Höjdpunkten. När det första huset på styltor uppenbarar sig efter flodkröken. Inget annat än pur magi. Stora ögon, en klickande kamera som aldrig får nog. Ett leende på läpparna som fastklistrat. Som taget ur en film. Att folk faktiskt bor så här. År 2020. I hus på höga styltor. Som påminner om The Imperial AT-AT Walkers i Star Wars.

Kampong Phluk, en overklighetskänsla infinner sig

Sjön Tonlé Sap ligger söder om Siem Reap i norra Kambodja. Runt sjön finns ett antal ”flytande byar”. När Mekongfloden stiger under regnperioden ökar sjöns storlek drastiskt. Byarnas gator som ligger torrlagda under torrperioden i september till juni förvandlas nu till kanaler. Byn blir en del av sjön. Husens styltor kommer till användning. Båten är det enda transportmedlet. Vi är dock här under torrperioden. Enda sättet att komma upp till husen är via branta stegar. Och styltorna står som ett gigantiskt plockepinn under husen.

Stylthus vid floden

Fakta om Kampong Phluk

Över 3 000 personer bor i Kampong Phluk – byn på styltor. Varje hushåll sägs ha har fem båtar. Två för att köra turister i. Två för fiske. En för eget bruk. Det är i alla fall vad guiden säger. Kanske man bör ta det med en nypa salt. Vi känner att han överdriver en smula ibland. När han inte vet exakt. ”Marken” (det är ju halva året mark, halva året sjöbotten) får man till skänks av regeringen när man gifter sig. Ett litet hus kostar ca $5 000 att bygga. Ett stort kan kosta så mycket som $15 000. Det är banklån som gäller för de flesta familjer.

Ett fåtal turistbåtar på rad idag

Så sent som 2017 får Kampong Phluk elektricitet. Den kommer ända från grannlandet Laos. Stylthusen som ligger utanför centrum har dock fortfarande ingen el.  Vatten fås från floden och sjön via dieseldrivna aggregat som pumpar upp och renar vattnet. Blå plaströr dras från husen och avloppsvattnet samlas i stora tankar under marken. Det ligger allsköns bråte och sopor under husen. Där blir förvaringsutrymme och kanske soptipp under vinterhalvåret. Under regnperioden måste allt flyttas upp i husen. Allt utom båtarna. 

Vems är vems?
Gott om förvaringsutrymme 6 månader om året

På promenad genom byn Kampong Phluk

Kvinnor kommer upp till oss och vill sälja skolmaterial som vi kan ge till skolbarnen. Låter ju som en god idé. Det kommer dock aldrig barnen till gagn. När turisterna åker därifrån tar kvinnorna tillbaka böcker och pennor från barnen och så säljs de till nästa turist igen. Guiden säger att vi ska ignorera dem. Ingen köper några böcker.

Vår promenad genom byn börjar vid templet. Vid skolan bredvid är det idrott på schemat. Likt blåklädda små smurfar står barnen på rad och gör övningar. Vi känner oss lite som inkräktare. Som betraktar ett annat sorts liv på avstånd. Jag får ofta den känslan när det gäller just barn. Att man bör låta dem vara ifred. 

Byns skolbarn

Turistens dilemma

Vår guide är dock inte särskilt hänsynsfull. Ibland direkt plump. Han kommenterar andra turisters och även barnens kroppstorlek och raljerar över dem. Säger åt oss att fota barnen. ”De bryr sig ändå inte”. Och nej, de reagerar inte nämnvärt när vi ändå tar ett par bilder. Lite sådär i smyg. En liten kille som går förbi och en liten tjej som sitter på en trappa. Men till skillnad från andra barn vi fotat på våra resor som hoppat och studsat och skrattat och fullkomligt älskat att få vara med på bild, är Kampong Phluks barn helt nollställda. 

Under torrperioden går man på bygatan

Att åka båt i kanalen och se stylthusen är en helt magisk upplevelse. Att vandra runt bland husen längs med bygatan känns lite påfluget. Samtidigt som byborna vill att vi ska vara där för att vi åker på deras båtar och köper deras mat, läsk, öl och vatten, skulle de nog helst slippa oss. Så känns det förvisso på ganska många ställen, vet inte varför det känns extra påtagligt just här. Kanske för att de uppträder så neutralt; inget fjäsk för turisterna, inga påklistrade leenden eller floskliga säljarramsor.

Flicka med neutralt ansikte

Jag känner mig kluven helt enkelt. Kampong Phluk är ju en helt fantastisk och lärorik upplevelse. Det är till sådana här ställen alla borde åka för att lära sig uppskatta det man har i sitt eget liv. Här tas inget för givet. Samtidigt är det ledsamt att allt som är genuint ofta blir till kommers och exploateras. Dock är just denna by den minst besökta byn av de tre flytande byar som tar emot turister kring Tonlé Sap. Trots att den är störst. Förmodligen för att den ligger längst bort från Siem Reap. En knapp timme med bil.

Än levs livet till stor del som vanligt

"Solnedgång" på Tonlé Sap

Vid slutet av bygatan kommer vi så ner till floden igen. Kliver ombord på en större båt för nu har vi slagits ihop med en annan grupp. Puttrar ut mot Tonlé Sap. Dags för en tur på sjön i solnedgången. Vi stiger ”iland” på en av alla flytande restauranger som byggts enkom för turisterna. Köper en varsin Cola, men vågar bara beställa en tallrik pommes frites trots att det är dags att äta middag. Här ute vill man inte bli matförgiftad.

Solnedgångsutflykt till Tonlé Sap säljs på löpande band

Det ligger ormar och krokodiler i burar. Vem vill se djur i bur? Ingen som är där verkar vilja det. Märker man inte det? Guiden hanterar ovarsamt en stor boaorm; slänger med den lite skämtsamt mot en tjej i gruppen som ryggar tillbaka. Noll känsla för vad som är passande. Alla sopor slängs under flottarna. Bildar som små öar som guppar omkring. Sen flyttar man bara på flotten och slänger sina sopor på annan plats. Hela sjön är en enda stor soptipp. Tonlé Sap är världens 15:e största insjö när den är översvämmad – rätt stor soptipp!

Snart går solen ner över Tonlé Sap

Solnedgången närmar sig. När den går ner går den dock inte ner i vattnet utan försvinner i föroreningarna som dallrar i luften. Solen är fortfarande uppe, men den syns inte. Ingen blodröd himmel; bara en svag purpurfärgad nyans. Och en par restaurangflottar som flyttar på sig och lämnar ett stråk av svart rök bakom sig.

10 minuter innan solnedgången försvinner solen från himlen

Vi ångrar verkligen inte att vi åker till Kampong Phluk – byn på styltor. Vi önskar att alla kunde få göra det. Samtidigt som ingen borde åka hit. Missförstå oss inte. Allt är oerhört intressant och fascinerande; kanske ett av de starkaste intrycken på vår tremånaders resa i Sydostasien. Men ju fler som besöker ju mer plast hamnar det i vattnet. Sina sopor kastar Kambodjanerna lite överallt och gärna i vattnet, då syns de inte. Det som inte syns finns inte? Inget sker i smyg heller, utan rakt framför näsan på oss. Man förstår inte bättre.

Filmtajm & eftertanke

Vi turister bidrar till ett sopberg utan dess like i länder som inte har en fungerande, miljövänlig och återbrukande sop- och plasthantering. Det är så sorgligt att se mangroveträdens rötter inlindade i plastpåsar och plastdunkar som guppar i strandkanten. Fåglar som vadar bland sopor och turistguider som slänger plastkorkar i vattnet utan att blinka. Kanske Tonlé Sap med sina flytande byar får vila lite nu när resandet avstannat p g a Coronaviruset? Kanske Kampong Phluks familjer får börja livnära sig på fiske igen nu när turisterna uteblir?

Läs alla våra inlägg om och från Kambodja här.

Angkor Wat? Här kan du läsa mer.

Please follow and like us:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.