Karpathos, Grekland

Den första morgonen  i den lilla byn Amopi på den grekiska ön Karpathos går vi en kort promenad ner till havet . Bara ett par getter och en svag vind gör oss sällskap i hettan. Det karga landskapet  reser sig dramatiskt ur det klarblå, på sin ställen smaragdgröna, vattnet. och vi känner oss lugnare än vi gjort på flera år. Här blir det bra att fylla på  batterierna inför hösten!

---

Hotell Aegean Village

Amopi

Stränder

Vår favoritstenstrand längst i söder (strand nr. 1)

Vår favoritstrand har ett fantastiskt undervattenslandskap och det är lagom djupt för en fegis som jag. Det är lätt att komma i och ur vattnet. Den kanske inte ser mycket ut för världen, men det är när man kommer i vattnet som paradiset uppenbarar sig! Här är det avskilt och lugnt och det ligger en restaurang alldeles ovanför med god mat och vacker utsikt. Vi ligger direkt på den hårt packade sanden vilket inte är lika skönt som att ligga på klappersten, men funkar bra även för våra sekunda ryggar.

Stenstranden närmast hotellet (strand nr. 2)

På de flesta stränder kan man hyra två solstolar och ett parasoll för 7€, men vi låg direkt på klapperstenarna, det var mer bekvämt. Badskor är ett måste på alla klapperstensstränder i alla fall om man är en ömfotad skandinav. Stranden närmast hotellet är även den en härlig strand med jättebra snorkling. Bakom klippan skymtar en smal strandremsa med fem solstolar och där finns den absolut bästa snorklingen med höga berg och djupa dalar, fast under vattnet.

Den minsta stenstranden (strand nr. 3)

Vid en första anblick ser Amopis kust väldigt karg och trist ut, men snart inser man dess otroliga skönhet med det azurblå vattnet i färgrik kontrast mot de bleka, dramatiska klipporna.

Den största stenstranden (strand nr. 4)

Den största klapperstensstranden är den vi gillar minst, men den är omåttligt populär. På alla stränder gäller det att vara på plats tidigt, helst före kl. 9, för att få chans till en solstol. Vi orkar inte stressa, så vi väljer att ligga direkt på stranden. Vi samlar vackra rödvita stenar som vi smugglar hem till Pdas mamma och som kommer att få pryda Bodegan, kolonistugan i Bollnäs, nästa sommar.

Den stora sandstranden (strand nr. 5)

Det är skönt att ligga på klappersten, för då slipper man få sand överallt, men nu vill vi variera oss lite och väljer den stora sandstranden. Vi blir inte ett dugg besvikna – sanden är sammetslen, det är långgrunt och man kan ligga i vattnet i timmar utan att tröttna på att bada. Här finns många restauranger och flera minmarkets och hit går barnfamiljerna och topplesstanterna. Trots detta så är det nästa lika lugnt och tyst här som på de andra stränderna. Magiskt! Vi undrar lite hur det egentligen går till – att alla är så tysta och lugna. De kanske har hamnat i semesterkoma?  Vi stör oss faktiskt inte på en enda människa på denna semester. Unikt!

Den minsta sandstranden längst bort (strand nr. 6)

Poseidon?

För att ytterligare förstärka harmonin och lugnet finns den lilla sandstranden i skuggan av den höga vita klippan längst i norr. Här är sanden som guld, vattnet är lika klart här som på de andra stränderna och det är tyst som i graven. Jag tror att det är detta lugn som bidrar till att veckan i Amopi blir den mest avslappnade semester vi någonsin haft. Vi har aldrig känt oss så bortkopplade från vardagen som här.  

Olympos

Hamnen i Pigadia/Karpathos stad

På semesterns endaste regniga dag lyckas vi träffa in den förbokade utflykten till Olympos. Det är bara positivt! Hellre lite regn på en utflykt än när man vill sola och bada. Det finns inte mycket att se på Karpathos, men byn Olympos är väl värd att se. Utflykten kostar 380 kr per person och inkluderar buss, båt och en guidad tur i Olympos.

Båt till Diafani

Bussen hämtar oss uppe vid korsningen prick kl. 7.45 och tar oss till hamnen i Karpathos stad. Härifrån åker vi båt i 1,5 timme till kustbyn Diafani i norr. Vi är 25 personer på utflykten samt en ung Apolloguide. Båten har två våningar, men vi väljer att sitta inne eftersom det regnar. Trots vädret så är det i stort sett vinstilla så havet är lugnt och vågfritt. Det tackar vi för. Ombord finns flera toaletter och försäljning av vatten och öl.

Fotostopp innan Olympos

Framme i Diafani hoppar vi på ytterligare en buss som längs med serpentinvägar tar oss  upp i bergen på 20 minuter. En bit innan vi kommer fram till Olympos stannar bussen för att låta oss ta några bilder på byn som ligger dramatiskt uppflugen på en bergskant.

Olympos

Olympos byggdes mellan år 600 och 800 på en otillgänglig plats som skulle ge skydd mot pirater. Husen byggdes i natursten för att de skulle smälta in i naturen och försvåra upptäckt.

Väderkvarn/restaurang i Olympos

Vår guide säger att väderkvarnarna i Olympos byggdes ut mot havet för att piraterna skulle tro att där fanns ett stort fort med många krigare, som en varningssignal, men det rimmar lite illa med att bygga en by i skydd av bergen för att inte synas. Vi tar det med en nypa salt…

På shoppingtur

I Olympos råder matriarkatet. Männen försvann ut i krig och kvinnorna blev kvar och styrde byn och så är det även idag att det är kvinnorna som styr. På grund av sin isolering har Olympos blivit till ett levande folklivsmuseum. Kvinnorna bär traditionella klädedräkter och man tar sitt skinnhantverk på största allvar. I takt med turistanströmningen har byn även blivit lite av en turistfälla, men vi klarar oss rätt bra från påstridiga souvenirförsäljerskor. 

Något ska väl byn dock få igen för alla busslaster av turister som invaderar deras lilla hem dag efter dag. Turismen är väl det Olympos lever på nu för tiden, men vi upplever inte att vi tas för givet som så ofta händer på många andra ställen dit turisterna vallfärdar. Vi bemöts med nyfikenhet och glada miner överallt. Byn känns inte så tillrättalagd som den skulle kunna vara och på sina håll till och med genuin.

Kuperad promenad

Kyrkan och torget är den naturliga mötesplasten i byn och därifrån tar guiden med oss nerför många branta trappsteg till prästens hem, eller åtminstone till ett rum i hans frus hus som visas upp för turister. Ja, det är kvinnorna som äger och ärver husen i byn och har man ingen dotter, så går huset vidare till närmaste kvinnliga släkting.

Hemtrevligt?

Traditionella tallrikar, dukar och filtar pryder rummet till tänderna. Fotografier på döttrar och släktingar står uppradade och det hela är mer ett museum än ett rum att verkligen leva i. Men huset står nära klippkanten, har en liten, grön trädgård med fruktträd och en makalös utsikt över bergen. I dörröppningen bredvid står prästfrun och vinkar hej när vi kommer och adjö när vi går.

Bagare Bengtsson?

På den guidade turen kommer vi förbi en dam som bakar bröd i vedugn och några köper piroger och annat smaskens. När guidningen är över, så börjar regnet att ösa ner och vi tar vår tillflykt till en restaurang vars uteplats tyvärr ligger under ett halmtak, så vi får sitta inne i den trånga lokalen. Det finns ingen el i Olympos idag p.g.a. ovädret, så vi kan endast välja mellan lunchrätter som kan lagas på gasolspis och ganska snart osar restaurangen igen. Vi letar oss snart fram till en uteplats under tak och tar ett par öl till ljudet av en härmade papegoja i bur innan bussen tar oss tillbaka till Diafani igen.

Kyrka från ovan

Under bussturen ner kan man hoppa av och vandra sista biten ner till Diafani genom en ravin, men tyvärr regnar det så vi bangar. Annars hade nog den vandringen varit rätt häftig.

Lilla båten

Vi strosar omkring i Diafani, letar stenar på stranden och tar något att dricka i en av barerna vid stranden när regnet sätter igång igen. Sedan tar båten oss tillbaks till Karpathos stad igen och vi är hemma på hotellet igen när solen går ner.

 Till slut