Luang Prabang – munkarnas stad

Laos är som en lillebror. De angränsande länderna har alla en annan pondus om man så vill. Thailand med sina gyllene tempel, grönskande öar och lena stränder, Vietnam med sitt sega överlevnadsfolk, sina tunnlar och krig och Kambodja med skräckens Killing Fields och det mystiska Angkor Wat. Vi finner i alla fall lugnet i Luang Prabang – munkarnas stad.

Laos ter sig som ett vänligt land, ett bördigt landskap med böljande berg;  bufflar dricker vatten ur Mekongfloden, unga munkar, iklädda brandgula särkar, vandrar barfota på gatorna. Förutom en två dagar lång kryssning på Mekongfloden har vi även fem dagar i Luang Prabang. Här händer inte mycket, finns inte mängder av saker att göra eller se. Det passar oss perfekt just nu.

Ung munk på morgonlunk i Luang Prabang, Laos

Vi bor mitt i Luang Prabang, på Jasmine Hotel. Läs vår hotellrecension här. Hotellets läge gör att vi har nära till det mesta. Det är en promenadvänlig stad. Enkelt att komma över vägen trots en del trafik. Stadens gamla del ligger som en tunga mellan två floder och utgör ett trevligt och lugnt promenadstråk.

Bambubro över floden Nam Khan

Livet levs på gatorna, det kryllar i varje gathörn, längs varje gatusnutt. Överallt finns restauranger, caféer, affärer, massageställen, hotell och guesthouses. Gatustånd med frukt, smoothies, grillat och kokospannkakor kantar trottoarerna. Grönsaksmarknader där du minst anar det. Träbänkar som dignar av hundratals potatisar, torkad frukt och grönsallad.

Städning efter gårdagens nattmarknad. Snart är det dags igen.
Streetview, Luang Prabang

Solnedgång över Mekong

Runt kl. 16 när solen börjar dala ner mot bergen fylls restaurangerna på med solnedgångstörstande människor. De enkla restaurangerna har träterrasser vid Mekongfloden med underbar utsikt över floden, bergen och båtarna som är ute på solnedgångsturer. Vad bättre än att avsluta varje dag med en kall öl mot en gyllene backdrop med tusentals makalösa fototillfällen. Om man nu gillar solnedgångar.

Meditativa Mekong

Streetfood & nattmarknad

Vi är försiktiga med streetfood, vill så gärna smaka, men med mycket på agendan vill vi inte gärna riskera en dag över/på toalettstolen. Köttet och fisken grillas och får sedan ligga i timmar utomhus bland flugor och vägdamm. Vill man köpa, grillas köttet bara på så att det hettas upp. Inget grillas där och då. Det känns inte särskilt fräscht. Som tur är finns det annan gatumat att köpa än kött. Kokospannkakorna är små och söta, perfekta som snacks när sötsuget pockar på.

Man måste testa kokspannkakorna

Nattmarknaden är osig och mörk, inhyst i en takförsedd gränd. Det är trångt bland bord, mopeder och matstånd. Men atmosfäriskt så det förslår. En öl eller två funkar bra. Att sitta ner och bara titta på allt som händer är en av våra absoluta favoritsysselsättningar när vi reser.

Vad gör de med allt kött som blir över?

Äter gör vi på lite ”finare” etablissemang. Färska och friterade vårrullar är de duktiga på i Luang Prabang. Till det den enda öl som verkar finnas i landet. Beerlao. Riktigt god. Och billig! 10 kr för 64 cl.

Fast kökshygienen, jämfört med gatuköken alltså, är ju inte så mycket bättre på riktiga restauranger. Toaletter ligger ofta i anslutning till köken, så man får ofta en blick in de röriga små köken, med väggar, golv och ytor svarta av åratals flott. Där smutsiga trasor ligger ovanpå mat, allt diskas i grådassigt vatten och kvinnor sitter hukade på golven och skär grönsaker på en sönderhackad skärbräda. Att vi inte blivit ordentligt sjuka på någon enda av våra resor är ett mysterium. Eller så har vi stålmagar. Peppar, peppar.

Färska samt friterade vårrullar

Phousi Hill & Wat Chom Si

När man tröttnar på att botanisera bland stadens gator och matutbud promenerar man upp på Phousi Hill mitt i stan och förundras över den makalösa utsikten från templet Wat Chom Si högst upp. Det är 328 trappsteg att besegra, men det gör man gärna. Det kostar 20 000 kip i inträde. Vi går upp från Kingkitsarath Rd och kommer ut vid  Sisavangvong Rd.

Halvvägs upp, vid Wat Tham Phousi finns en grotta med Buddhas fotspår. Man förstår att han ibland avbildas som en jätte med tanke på storleken på den foten.

Reclining Buddha
On top of the world. Eller i varje fall på Phousi Hill.

Tat Kuang Si Bear Rescue Centre & Kung Si Falls

Vi köper en utflykt genom hotellet till Luang Prabangs berömda vattenfall. Läs gärna om vår riktigt dåliga transfer dit här. Jag rekommenderar att man betalar för en privat taxi istället för denna billiga transfer, då kanske man slipper oroa sig för att dö i en minibussolycka. Vi betalar i alla fall 50 000 kip (50 kr) styck och åker rallybil på en slingrig väg 2,5 mil söder om staden. Innan vi kommer fram ber chauffören om 20 000 kip (20 kr) till per person för inträde till parken. Han betalar sedan in oss alla.

Efter entrén in till vattenfallen passerar man ett sanctuary för björnar som räddats ur fångenskap. Ett stort gäng asiatiska björnar och månbjörnar ligger och slappar i skuggan på stadiga träplattformar. Längs stigen får vi lite information om stället, om olika björnarter och hur det står till med de olika arternas fortlevnad. Centret drivs ideellt och man kan stötta genom att ge en donation eller köpa en Free the Bears-tröja. Vi ger en slant.

Avslappnad nalle

Kung Si-falls är ett vackert ställe i flera etapper mitt inne i den laotiska djungeln. Man går nerifrån och upp och längst ner finns ett par etapper där man kan bada i ljusblå laguner med klart, men iskallt vatten. Rätt många är tappra och trotsar iskylan. Dock inte vi. Det största vattenfallet finns längst upp. Bron över vattnet framför fallet är förstås en populär selfieplats.

Som små vattenfallslaguner
En sällsam selfie vid Kung Si Falls

Man kan ta en brant stig på ena sidan av huvudfallet för att komma upp ovanför själva fallet. Det tar 20 minuter att komma upp, men stigen är lerig och hal, så vi avstår. Tiden är lite knapp också, vi måste passa transfern tillbaka till stan igen. En kvinna som precis kommer ner visar oss bilder. Hon tycker inte att det är värt det att gå den slippriga vägen upp. Det är ändå finare här nerifrån.

Kung Si Falls största vattenfall

Vill man äta lunch vid vattenfallen går det förstås bra. Inne i själva parken finns en restaurang uppe vid de största fallen. Vid ingången till parken kryllar det av restauranger. Vi valde nog den sämsta och smutsigaste av dem alla och jag blev lite bullrig i magen på hemresan. Kläder och mat finns det mängder av, men priserna är förstås något högre än i Luang Prabang.

Munkarnas stad

Framförallt kanske man ändå förknippar Luang Prabang med buddhistiska munkar. Många av munkarna här är väldigt unga, faktiskt bara barn. Vi får förklarat för oss att det är ett sätt att ge pojkar i fattiga familjer någon sorts utbildning och uppehälle. Familjen lämnar sina söner i klostren och får på så sätt en mun mindre att mätta.

I Luang Prabang kan man beskåda Alms Giving Ceremony. Hundratals munkar som före soluppgången radar upp sig och samlar mat från lokalbefolkningen. Sittandes på huk, noga med att inte röra vid munkarna, lägger människor under tystnad sticky rice och annan mat i de runda skålarna.

Vi har fått veta att munkarna även går på gatan utanför vårt hotell. Perfekt, tänker vi, bara att slänga på sig morgonrocken, öppna dörren och titta ner på gatan och få lite schyssta bilder. Men där får vi tji för att vara lata. Max fem munkar halvspringer förbi hotellet; vi hinner bara se ryggarna på dem och bilderna blir bara mörka och suddiga. Vill man se det hela lite bättre ska man bege sig till Xiengthong temple, Luang Prabang Primary School eller National Museum mellan kl. 05.30-06.30 under mars – oktober och 06.00-07.00 november – februari. Behörigt avstånd och respekt inför det man bevittnar är förstås a och o.

Munk på väg till eftermiddagbönen i Wat Mahathat

Wat Xiengthong, vars fullständiga, och inte alls krångliga, namn framgår på bilden nedan, är ett av Laos viktigaste tempel. Det ligger längst ut på halvön och är väl värt ett besök. Templet är byggt i mitten av 1500-talet och namnet betyder ”den gyllene stadens tempel”.

Tur att det finns en skylt så man slipper skriva ut namnet själv

Intryck från Luang Prabang

Vi får några riktigt långsamma och sköna dagar i Luang Prabang. De dagarna suktar vi lite tillbaka till när vi nu den senaste tiden befunnit oss i det hektiska och ljudliga Vietnam med sin trafik och sina storstäder. Men alla platser har sin funktion och charm tänker vi. Luang Prabangs hemlighet ligger i det sköna tempot, småstadskänslan, det vänliga folket, de lena kokospannkakorna, nattmarknadens osande grillar och de mjuka ljuset när solen sänker sig över Mekongfloden. Så vandrar vi sakta hem till hotellet i mörkret, en man står i ett vägskäl, halvt dold i skugga. ”Want opium?” frågar han tyst, nästan viskande.

Please follow and like us:
error4

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.