Den första morgonen då vi är på väg till Nicaragua kommer vi inse vilken tur det är att vi har en spansktalande chaufför med oss som kommer att ta oss över gränsen. Kruxet är bara att han inte kan någon engelska. Alls.
I nuläget (2018) avråder UD från att resa till Nicaragua p.g.a. strider mellan regeringskritiska grupper och säkerhetsstyrkor från president Daniel Ortegas regering i bl.a. Masaya och Granada. Sedan protesterna inleddes i april 2018 har över 120 människor dött och 1 300 skadats.
När vi var där i december 2017 märkte vi inget av detta.
Chauffören från Hacienda Guachipelin, där vi spenderat ett par dagar i vad vi kan likna vid ett mindre helvete, släpper av oss på flygplatsen i Liberia. Där ska vi bli upphämtade av en annan chaufför som ska ta oss över gränsen till Nicaragua. Vi väntar i en och en halv timme och det visar sig sedan att chauffören har väntat vid en helt annan ingång än huvudingången, vilket kanske inte var så där värst smart? Nåväl, en halvtimme försenade åker vi en och en halv timme till gränsen. De sista 30 minuterna passerar vi en milslång kö med lastbilar som också ska över gränsen. Camiones, camiones säger chauffören gång på gång. Han kan inte ett ord engelska, inte ett endaste ord. Jag kan enstaka ord på spanska, så vi kan förstå honom hjälpligt och göra oss förstådda, men visst hade det varit lämpligt med åtminstone lite skolspanska här.

Språksvårigheten blir än mer tydlig i alla luckor vi måste stå i kö i till gränskontrollen. I Costa Rica fungerar engelska hyfsat bra, men inte alls i Nicaragua. Vi ska betala avgifter hit och dit och enbart i USD. Vi har inte en endaste cent på oss och de tar inte emot någon annan valuta. Hur är det möjligt? Varför har ingen informerat oss om detta? Chauffören lyckas hitta en gränspolis som talar engelska och vi ber honom till slut fråga vår chaufför om han har USD på sig som vi kan få låna. Det har han naturligtvis eftersom det är hans jobb att skjutsa turister över gränsen och själv måste betala en del av dessa avgifter, så till slut kan vi betala alla avgifter: 7$ för att lämna Costa Rica, 2$ betalar vi för något vi inte har en susning om, 10$ för bilen, 2$ för att få komma in i Nicaragua. Allt detta är per person, så knappt 400 kr blir notan för att byta land. Det är fyra luckor vi betalar i också, så det hela tar drygt 1,5 timme. Inte särskilt smidigt, nej, men visst sysselsätter det folk!

Från gränsen tar det ca. en timme till staden Granada, en gammal kolonialstad som grundades av spanjorerna 1524. Från Haciena Guachipelin och hit har det tagit oss 7,5 h med bil. Vi checkar in på hotell El Almirante som är ett litet hotell inhyst i ett för staden typiskt hus mot gatan med en stor innergård med restaurang och en liten pool. Rummet är litet och mörkt, men hotellet har en schysst känsla och poolen är en skänk ifrån ovan! Läs vår recension på Tripadvisor här.

Vi älskar Granada från första sekunden. Staden är en av Nicaraguas mesta turiststäder och den populära gågatan i centrum är kantad av barer och restauranger som samlar turister och backpackers. Trots detta får vi ändå en genuin känsla för man behöver inte gå långt för att komma till mer lokala kvarter bort från turiststråken. Stadens hus är en kavalkad av starka färger och det är rent och snyggt överallt även i de mer slitna kvarteren.


Ett stenkast från centrum hittar vi till marknadsgatorna som fortsätter i all oändlighet med stånd efter stånd under bar himmel eller i övertäckta gångar. Här säljs allt mellan himmel och jord och det kryllar av stadens människor som köper grönsaker, plastsandaler, begagnade kläder, verktyg och kyckling.


I Stockholm finns det ju en seven eleven i varje gatuhörn, men det är sällan särskilt tätt mellan kiosker eller supermercadon när man är utomlands. Samma sak gäller i Granada, man får leta länge och gå långt för att hitta en minimarket. Vi har läst oss till att det är USD som gäller som betalningsmedel i Nicaragua. Vid gränsen var det definitivt så, men alla priser i menyerna på restaurangerna samt all växel är i lokalvalutan Cordoba. Det blir bara krångligt att hålla reda på vad två valutor är i SEK, så vi rekommenderar att ni tar ut både USD och Cordoba, men betalar med Cordoba och sparar USD till gränsavgifterna om det blir aktuellt.

Det är oerhört skönt att strosa runt i en stad som inte har några direkta sevärdheter som man måste checka av på listan. Vi hittar ett kyrka med ett klocktorn som ska ha en fin utsikt över staden, Iglesia La Merced. Pda löser en biljett för 30 cordoba, 8 kr!, och klättrar uppför en smal och läskig trappa. Jag, som är höjdrädd, men ändå ibland tvingar mig själv att utsätta mig för saker utanför min comfort zone när vi är på resa, stannar denna gång på marken och sätter mig i stället på ett hostel i närheten och sippar på en kall läsk.


Granada ligger vid norra delen av Nicaraguasjön, eller Lago Cocibolca som den heter här, och vi tar en promenad ner till piren. Här är det helt dött – inga båtar, inga restauranger, inga människor. Vattnet är svart och oinbjudande och här badar ingen. Det enda vi ser är ett surfarhostel, Surfing Donkey, och vi köper oss en varsin öl, går upp på övervåningen och slår oss ner i varsin hängstol.

Granada är egentligen inget speciellt förutom en massa vackra hus och sköna människor i någon sorts mjuk och härlig vardagslunk. Det blir en överraskning att vi fastnar så för staden och att det blir en av höjdpunkterna på denna resa. Maten är inget vidare, mycket friterat och USA-influerat, och rätt många hippa barer och restauranger vilket vi i regel försöker undvika, men det gör liksom ingenting. Vi trivs utomordentligt bra ändå. Staden är en blandning av gammal och nytt, kolonialt och modernt. Och så dessa färger, överallt rosa, orange, blått, gult och grönt – som en vattenfärgspalett – som en ständig karneval i solen.

Vad vore en vistelse i Nicaragua utan att åka upp till toppen av en vulkan och att med båt korsa världens enda sötvattensjö med hajar? Häng med till vulkanen Masaya och vulkanön Ometepe i nästa inlägg!