Nicaragua: Masayavulkanen och Isla Ometepe

Den första gången vi står vid kanten av en vulkan och ser lavan hoppa och pulsera nere i kratern infinner sig en suggestiv och drömlik känsla. Inspirerade av vår favoritäventyrare Levison Wood åker vi upp till toppen av Masayaulkanen.

Detta inlägg innehåller affiliatelänkar som ger mig en liten provision om utflykter bokas via min reseblogg.

I nuläget avråder UD från att resa till Nicaragua p.g.a. strider mellan regeringskritiska grupper och säkerhetsstyrkor från president Daniel Ortegas regering i bl.a. Masaya och Granada. Sedan protesterna inleddes i april 2018 har över 120 människor dött och 1 300 skadats.

När vi var där i december 2017 märkte vi inget av detta.

Masayavulkanen

Vulkanen Masaya ligger i Masaya Volcano National Park och där finns två vulkaner och fem kratrar. Parken är öppen varje dag mellan kl. 9 och 16:45. Man kan även boka in sig på en kvällstur mellan kl. 17 och 20.  Vi är inbokade på en förmiddagstur med Andamos Tours och utflykten ingår i hela paketresan med Evaneos/Bella Aventura. Enligt ex. Get Your Guide kostar en liknande halvdagstur från 300 kr per person. Man betalar även en entréavgift till själva nationalparken och den är på 30 eller 90 kr beroende på om man är där på dag- eller kvällstid. Fördelen med att boka en guidad tur är att entréavgiften ingår, man slipper köa och man kan åka ända upp till vulkanen. Åker man dit i egen bil eller taxi måste man parkera och sedan gå 5 kilometer upp till toppen.

Ödesmättat. I bakgrunden La Cruz de Bobadilla

Kratern Santiago har en lavasjö i botten och kallas The Mouth of Hell av urinvånarna sedan innan den spanska kolonisationen. Korset uppe på krönet, La Cruz de Bobadilla, byggdes på 1500-talet för att fördriva djävulen från denna plats. Luften fylls av svaveldoftande ånga och rök och det är svår att se lavan p.g.a. den tjocka röken. Bilderna blir tyvärr inte särskilt bra eftersom det dessutom är mulet denna dag. Men  under den korta stund vi får vara här uppe känner man hur liten människan är och vilka enorma krafter det finns som kan utplåna oss när som helst och rasera det vi byggt upp på nolltid. Både skrämmande och fascinerande på samma gång. Man får stanna max 15 minuter per sällskap här uppe p.g.a. den giftiga röken.

x171222_CR_Nic_0121_f
Spanar efter lava på vulkanens kant
cof
Masayavulkanen hade sitt senaste utbrott 2003

På vägen ner stannar vi vid ett aktivitetscenter där vi kan läsa om Nicaraguas alla vulkaner och det som kallas det centralamerikanska vulkanbältet, som sträcker sig från Guatemala till Panama och består av hundratals vulkaniska formationer.

På väg från Masaya åker vi upp till utsiktspunkten Mirador de Catarina och får en makalös vy över Laguna de Apoyo, en kratersjö som bildades för 23 000 år sedan efter en utdöd vulkan.

Vulkansjön Launa de Apoyo

Masaya

Staden Masaya är Nicaraguas tredje största stad med sina 167 000 invånare. Här besöker vi en hantverksmarknad som är landets största. Vi går snabbt igenom marknaden och tar istället en liten rundtur i staden då vi är mer intresserade av folklivet än av att köpa hantverk och krimskrams.

Masaya var även basen för de sandinistiska rebellerna som under den nicaraguanska revolutionen slogs mot diktatorn Samoza i slutet av 70-talet och till sist gick segrande ur striden och satte militärjuntan med Daniel Ortega i spetsen till makten.

Kulhål från revolutionen
Historiskt kända män

Filmtajm

Isla Ometepe

Självaste julafton detta år kommer vi att fira på ön med de två vulkanerna – Isla Ometepe i Nicaraguasjön. Det låter ju helt magiskt förstås! För att komma dit måste vi åka färja och inte vilken färja som helst utan en väldigt liten och fullproppad färja. Den avgår från båthamnen i San Jorge där vår chaufför tränger sig före en enormt lång kö och köper biljetter åt oss. Annars hade vi kanske inte varit framme än. Skämt å sido – kösystemet fungerar hyfsat ända tills det är dags att kliva ombord på färjan. Vi missar den avgång vi först skulle ha åkt med, det är helt enkelt för mycket folk eftersom det är dagen före julafton och alla vill hem till familjen.

Isla Ometepes två vulkaner

Den båt vi får plats på är en mycket mindre båt från första världskriget. De lastar taket fullt med  stora bokhyllor i mahogny,  tvättmaskiner, ja hela möblemang. Sen kommer tjurrusningen: folk tränger sig som galingar och det blir livsfarligt att ta sig ombord via den smala ”landgången” som inte är mer än ett par brädor. Mitt i allt står det barn som blir livrädda i paniken och vi har två blytunga ryggsäckar som vi ska balansera med när vi går ombord. Helt bisarrt! Det är flera meter mellan bryggan och båten, så en liten knuff och plums ligger man i vattnet. Ombord kommer vi till slut och vi lyckas få platser inne i båten och slipper sitta på taket. Vi är de enda som sätter på oss flytvästar. Det blåser rätt friskt denna dag och vågorna skummar på ordentligt, men båtresan blir tack och lov ganska lugn trots hård motvind. Det kan storma rätt rejält på Nicaraguasjön och hade det gjort det hade vi med all säkerhet sjunkit med denna skorv! Toalett finns det i alla fall på båten och man kan köpa läsk och öl ombord.

Överbelastad färja till ön

En timme och tjugo minuter senare angör vi hamnen Moyogalpa på ön Ometepe och hämtas av vår chaufför som skjutsar oss till vårt hotell Villa Paraiso som ligger 2,5 mil därifrån. Det blåser som sagt väldigt mycket och vår vistelse här blir inte alls särskilt paradisisk. Hotellet ligger visserligen precis vid Nicaraguasjön, men det går inte att bada vara sig i sjön eller i poolen. Det blåser stormvindar och luften är fylld utav svarta, små, små flygfän som myllrar tätt inpå en och som täcker väggarna inne i hotellrummet när man tänder en lampa. De sticks som tur är inte och hotellpersonalen rycker bara på axlarna när vi påpekar att de har invaderat vårt rum. Det är bara att släcka lampan så försvinner de är deras tips. Försvinner gör de ju inte, de sitter ju kvar inne i väggarna och man vill ju gärna ha lampan tänd eftersom det blir kolsvart rätt tidigt på kvällen här. Det är bara att gilla läget.

Läs vår recension av hotellet här.

Blåsigt värre och obadbart

På julaftonsmorgonen får vi sällskap av självaste Kalle Anka vid frukostbordet på restaurangen. Det är en white-throated magpie-jay, vitstrupig skatskrika, som skuttar omkring och stjäl smulor.

Spillkråkan Kalle Anka

Dagens aktivitet är en rundtur på ön och vår guide tillika chaufför hämtar upp oss kl. 9 och kör 30 minuter söderut mot den södra vulkanen Maderas. Denna vulkan är inaktiv, medan vulkanen Concepción är aktiv och det är runt denna som majoriteten av öns 32 000 invånare bor. Nicaraguasjön, som Ometepe ligger i, är centralamerikas största sjö och här finns världens enda sötvattenshajar. P.g.a. utfiskning är dessa tjurhajar numera inte så många till antalet och de flesta individer håller till i södra delen av sjön, vid utloppet mot Karibiska Havet, floden San Juan.

Om man inte vill övernatta på Isla Ometepe så har Get Your Guide en nio timmar lång tur från Granada till just Ometepe som kostar från 1000 kr per person.

Ugglefjäril

Vi tittar på petroglyfer som kan vara så gamla som från från 1000 f.Kr. och berättar lite för guiden om våra svenska runstenar som dock inte är riktigt lika gamla, de tillkom ju huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. Petroglyferna ser ut som något som ett barn ritat/ristat. Ofta visar de även något sanningsförvrängda kroppsdelar eller var det så man såg ut på den tiden?

Petroglyfer från 1000 f.Kr.

Sedan kör vi norrut igen mot den andra vulkanen där vi äter en lunch på en restaurang vid sjön Charco Verde – den gröna lagunen. Efter maten går vi runt i en fjärilshus och sedan två timmar i en nationalpark runt sjön. Det är en lugn och stilla promenad. Vi ser inte många djur, men en del insekter och så ett gäng vrålapor uppe i träden.

Vrålapans julkulor?
Pochote tree

På vägen hem stannar vi till vid Ojo de Agua, en anordnad badanläggning med två pooler mitt inne i djungeln. Hit kommer lokalbefolkingen och det är mycket ungdomar här eftersom de har skollov så här runt jul. Pda doppar sig, men jag är inte så sugen då vädret inte är det bästa och det heller inte är särskilt varmt och svettigt.

El Ojo de Agua
Pda tvagar sig på öns djungelbadanläggning
Istället för tomtens vaktparad

Det är superskönt att komma tillbaka till hotellet och få vila ett par timmar innan vi äter middag på hotellet. Inget julbord förstås, men maten är väldigt god. Tyvärr stänger restaurangen redan kl. 21, precis när vi spanat in drinklistan, men vi hinner i alla fall få varsin julaftonsdrink. På vår uteplats finns en hängmatta och vi har köpt några öl på den lilla kiosken som ligger en liten bit bort längs vägen, så vi avslutar julaftonen med lite hängmatte- och ölhäng och summerar dagen.

En pint Bloody Mary innan läggdags

Så här i efterhand så hade vi nog inte valt att åka till Ometepe överhuvudtaget utan istället kanske stannat kvar i Granada över julafton. Så häftig är tyvärr inte vistelsen här. Kanske beror det på vädret, blåsten, flygfäna men framförallt på avsaknaden av människor. Det känns helt dött överallt, alla är hemma med sina familjer, precis som i Sverige. Och så är det ju även detta med att resa bort över jul – det är ju fantastiskt med dessa röda dagar som gör att man kan vara borta länge utan att behöva nalla på allt för många semeterdagar – men inget går egentligen upp mot att svulla julbord med familjen, spela sällskapsspel, dega i soffan och knäcka nötter och mola Aladdinask och somna till Karl Bertil Jonssons julafton. Det spelar ingen roll hur många gånger man lyssnar på Lars Vegas Trios julskiva, den där julfeelingen infinner sig ändå inte när man befinner sig på en tropisk ö.

God Jul!

Än mer tropiskt ska det bli. Nästa morgon åker vi över till fastlandet igen, denna gång är det en riktig färja vi åker med och vädret är fantastiskt så resan över går som smort. Vi får köpa egna biljetter denna gång och även det går fort eftersom det inte alls är lika många som ska åka denna gång. Det kostar 45 cordoba per person, hela 13 kronor.

Färjan till fastlandet

Samma ickeengelsktalande chaufför hämtar upp oss i San Jorge och sedan börjar eländet med gränsövergången igen. Till en början går allt väldigt snabbt och vi hinner betala alla våra avgifter innan chauffören hunnit betala sina, men när vi kommer till den sista instansen, som jag tror är tullen, så har de precis stängt för lunch en timme. För lunch! Hur är det möjligt att man har lunchstängt vid en gränsövergång? Vi kan liksom inte annat att skratta åt saken. Och vänta. Ett antal timmar senare, vi reser minst åtta timmar denna dag, är vi så äntligen framme vid det lilla samhället Sámara vid Stilla Havet. Nu börjar fem dagars chill!

Please follow and like us:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *