Ok, så här är det. Phnom Pehn är lite av helvetet på jorden. Vi gillar verkligen inte den staden. Om det inte hade varit för att vi ville åka till Killing Fields och S-21så hade vi åkt härifrån på nyårsdagen tillsammans med det övriga gänget. Gänget ja, först kommer lite skojigheter innan helvetet brakar lös.
Nyår i Phnom Penh
Vi träffar och firar nyår med våra härliga vänner Svinto och Pyret, Claes och My och Micke och Anna i Phnom Pehn. Det blir en trevlig middag nere vid Riverfront. På tolvslaget firas några futtiga raketer av nere vid vattnet, stämningen är överlag god som den brukar vara på nyårsafton, kvällen är varm, ölen är kall. En bra kväll helt enkelt. Vi ska träffas igen på Koh Rong-öarna om några dagar. De andra åker före oss dit. Vi ska se stan först. Kanske att vi ångrar det beslutet lite nu.
Phnom Pehn är nämligen ingen stad som man behöver stanna i längre än nödvändigt. Vi tycker inte att det finns något att se här. Ja, förutom Killing Fields/Choeung Ek och S-21 Toul Sleng som är mycket sevärt, men inte direkt några stämningshöjare. Viktigt ändå tycker vi att möta mörkret på resa ibland och inte bara ha det skönt och semestrigt. Men i övrigt finns absolut inget att se i Phnom Penh. En betongpark och en strandpromenad där folk samlas, har picknick, matar duvor och slänger plastflaskor i vattnet. Typ. De har ett kungligt palats också, men det kan säkerligen inte mätas med de tempel och palats vi redan sett i Thailand, så det skippar vi.
Fattigdom och misär
Kambodja tillhör ett av Asiens fattigaste länder. De djupa sår som röda khmerernas skräckvälde förorsakat och med inbördeskrig ända fram till 1999 tar det tid att bygga upp landet igen. Det politiska styret, lett av Hun Sen, en tidigare medlem i röda khmerena(!), har på senare år drivit den demokratiska utvecklingen bakåt i Kambodja. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker fortfarande och det finns begränsningar i pressfriheten, demonstrationsfriheten och rättssektorn. Fattigdomen är ständligt närvarande i Phnom Penh. Hela familjer sover på gatan. Barn får försöka sova på smutsiga madrasser i lysrörens vita sken när föräldrar tvingas jobba dygnet runt på tuk-tukverkstäder. De hemlösa bygger tillfälliga sovplatser av kartong längs gatornas murar och det ligger bråte och plast utspritt överallt. På gatorna där turisterna inte går. Där vi går som vill se den sanna staden.
Bestulna
Den sanna staden får vi se mer av än vill egentligen vill. Efter över 15 års resande till runt 55 länder är vi tydligen inte smartare än så här. Eller så vill vi bara tro gott om våra medmänniskor. You be the judge.
I alla fall så tar vi ut en ganska så stor summa USD kvällen innan vi ska åka till Koh Rong-öarna. Det finns nämligen inga bankomater där. Vi äter middag och betalar i USD som är turistvalutan i Kambodja. Sedan kommer vi på den briljanta idén att ta en sista billig massage innan vi åker tillbaks till hotellet. Det ska man inte göra med pengar i plånkan! För att korta ner storyn: någon gång under massagen lyckas någon byta ut våra sedlar i plånboken till falska sedlar (trots att vi har väskan under uppsikt), något som vi upptäcker först när vi ska handla i butiken mittemot massagestället. Vi blir alldeles kallsvettiga. Det handlar om tusentals kronor. Vad gör vi nu?
Till polisstationen
En engelsman som bor i Phnom Penh kommer till vår undsättning, tar med oss till polisstationen tvärs över gatan. Nu får vi hjälp! Polisen tittar inte ens på oss, mumlar bara något, sätter sig på motorcykeln och åker iväg. Vi måste åka till en annan polisstation. Där kan ingen tala engelska. De ringer upp en ”kompis” som översätter åt oss via mobilen. De börjar ta vår anmälan.
Klockan två på natten är vi fortfarande kvar på polisstationen. Där har de försökt få oss att riva polisanmälan mot att de åker till massagestället, tar i med hårdhandskarna och kanske kan få tillbaks halva summan åt oss. Vi vill ha vår polisrapport så att vi kan lämna in den till försäkringsbolaget, men jag vill inte skriva under anmälan innan jag får den översatt. Det hela börjar spåra ur. Vi inser att vi inte kommer få någon hjälp, poliserna är korrupta, i maskopi med massageställena, tar säkerligen hälften av pengarna.
Svenska Ambassaden - vilket skämt
Dagen efter går vi till Svenska Ambassaden för att få hjälp med översättning av polisrapporten som vi faktiskt fick ta en bild av med mobilen. Men ingen finns på plats. Alla svenska ämbetsmän har jullov! De enda som jobbar är två receptionister. Är det så på alla ambassader under den tid på året då flest svenskar är ute och reser? Är det det våra skattepengar går till – att folk som jobbar på ambassader ska kunna vara lediga alla samtidigt under årets största reseperiod? Vi får inte ens ringa ett samtal till vårt försäkringsbolag. Ingen får ringa från ambassaden, det är policy. Helt jäkla sanslöst! En muntlig översättning får vi i alla fall av en av receptionisterna, alltid något! Och den är faktiskt korrekt, de har uppfattat hur allt har gått till.
Tillbaka hos polisen
Via en sväng till turistpolisen, som är oerhört otrevlig, men som kan hjälpa oss att få en till engelska översatt version av polisanmälan, åker vi tillbaka till polisstationen igen. Nu vill jag skriva under anmälan, men se, det får vi inte. Nu ska det dribblas med att de ska åka och ta tillbaka våra pengar igen, fast bara hälften förstås. Ja, för den andra halvan ska de väl själva stoppa i plånboken. Varför försöka få tillbaka våra pengar alls? Vi fattar inte deras strategi. Varför är det så viktigt att vi river polisanmälan? Vi får ju inte ens skriva under den. Då är den väl knappast giltig ändå? Vad hindrar liksom dem från att knöla ihop anmälan och kasta den i papperskorgen så snart vi gått ut genom dörren?
Vi går till slut därifrån utan en polisanmälan. Tänker att världen är rutten. Vi är inte så arga på massöserna, som förmodligen var de som bytte ut pengarna, utan på deras bossar som organiserar dessa brott. Främst är vi vansinniga på polisen som är så genomkorrupt. Hur ska man kunna få hjälp om inte ens polisen går att lita på? Kalla oss naiva, men vi vill gärna tro det bästa om det mesta.
Slutet gott, allting gott?
Avslutningsvis får vi faktiskt tillbaka en stor del av förlusten från vårt försäkringsbolag. Det går på bara ett par dagar. Så otroligt skönt! Men all den ångest, den tid vi lägger ner på detta, sömnlösa nätter, Maddes krokodiltårar på polisstationen och dagen vi gick miste om på Koh Rong – allt detta får vi aldrig igen. Känslan av maktlöshet och att detta ökar på vår misstänksamhet mot allt och alla är så oerhört tråkigt efter så många års resande utan större incidenter. Pengarna är egentligen skit samma. Vi har förlorat något annat.
Ok, Maddes krokodiltårar kanske behövs förklaras. När vi suttit på polisstationen ett par timmar tycker Pda att allt tar så lång tid. Vi byter taktik. Kan inte du börja gråta, så vi får en reaktion? säger han till mig. Inte kan jag gråta, jag är ju förbannad, men vi båda behåller lugnet eftersom vi fattar att ilska inte kommer ta oss någonstans. Som tur är, är jag så trött att jag lyckas klämma fram ett par tårar av ren utmattning. Sen rinner de på bra nog. Men det hjälper föga. Det var sista gången jag grät på beställning! 😉
Vår historia är simpel och inte ens värd att nämna i samma andetag ens som Phnom Penhs enda ”sevärdheter” som ni kan läsa om i vårt förra inlägg: Dark tourism: Kambodjas Killing Fields och tortyrfängelset S21. Gör gärna det, det är värt att uppmärksammas och minnas så att vi aldrig glömmer! Vill man efter det bli på lite bättre humör, och tro mig, det vill man rätt snart, tipsar vi om att titta in här på bloggen snart igen då vi fortsätter på temat Kambodja och tar oss och er till paradiset på Koh Rong-öarna!
Ja, vad fan ska jag säga, självförvållat, men väldigt obehagligt i ett varmt skitland.
Precis, vad ska man säga. Ibland blir man invaggad i falsk säkerhet.
Fasen vad trist att ni behövde vara med om det!
Jag gillade något med Phnom Penh, men minns inte alls att det var så skräpigt då & spenderade typ en kväll med bra mat & stämning. Men ja, mitt starkaste & viktigaste minne jag bär med mig av Kambodja är helt klart dess otroligt sorgliga historia..benbitarna som stack upp ur marken fortf…& alla fattiga små små barn som tiggde på gatorna 🙁
Ja, man har ju lite överseende pga landets vidriga historia. De har/har inte haft det lätt. Men det ska krävas mycket innan vi åker dit igen. Ändå en upplevelse att ha varit där, verkligen.
Tråkigt ; ni kunde lika gärna blivit misshandlad, också men trist att slösas energi på pappers jobb och annat trams , är glad att ni lever och mår bra, det kunde varit värre ???❤️❤️
Ja, vi hade tur på så sätt. Vi träffade på en finsk kille på ambassaden som hade blivit bestulen på allt. Han hade sovit på gatan i flera dagar. Verkade vara svårt för honom att få hjälp. Vad gör ambassaden egentligen?
Vilken mardröm! ? Enda turen i oturen är att ni mår bra och inte blev varken hotade eller skadade. Hoppas att återstoden av resan blir härligare!
Ja, tack och lov för det. Stölden blev ju mer på ett psykiskt plan om man så säger. Resten av resan har varit betydligt bättre!
”Sveriges ambassader innehar en betydelsefull roll och uträttar ett mycket viktigt arbete för Sverige och dess invånare. Som svensk kan man alltid vara säker på att få hjälp av den svenska ambassaden om man av någon olycklig anledning skulle hamna i en problematisk situation utanför Sverige.”
Det står så på Internet. Bovar o banditer är de i slutänden!
Ja, vi har skrivit till UD och ambassaden om hur vi uppfattade ”hjälpen” vi (inte) fick. Fick bara väldigt luddiga myndighetssvar förstås. Missförstånd och bla bla. Fanns inte mycket att missförstå. Och att precis ALLA var jullediga? Bedrövligt.