Detta är en fortsättning på Roadtrip i Patagonien: Vandring i El Chaltén.

Från Punta Arenas i Chile tar vi en buss som vi bokar via mail, ventas@bussur.com, och betalar via Pay Pal med Bus Sur. Det verkar fortfarande inte som att deras websida fungerar särskilt bra, men det verkar även gå att boka via Busbud nu för tiden. Biljetten kostar oss $110 och resan tar 11 timmar i rätt så bekväma säten i en buss som bara är full till en tredjedel. Vi åker klockan 08.30 på morgonen och kommer fram 19.30. Bussen tar oss den långa vägen ner till Eldslandet: från Punta Arenas upp till Punta Delgada där bussen åker ombord på en färja som tar oss över den smalaste delen av Magellans sund till Bahia Azul. Lite oroliga är vi över att det ska bli en stormig överfärd, men det blir en lugn båtresa och från där vi i sitter på färjan ser vi tumlare som hoppar i vattnet bredvid oss.

Sedan fortsätter bussen ner över gränsen till Argentina med ett kort stopp för mat på vägen. Vägen är rätt trist och går längs med milsvida grässlätter och de två sista timmarna innan bergen kör vi på en grusväg i 50 km/h. Över bergen blir vägen mycket mer dramatisk och rätt obehaglig längs med branta stup innan vi äntligen är framme i Ushuaia – världens mest sydligt belägna stad. Om man så vill: Världens Ände.

Ushuaia

Vi bor på ett, på ett till synes mysigt, men enkelt B&B som ligger ett par branta backar upp från centrum. Med en 15-kilosryggsäck på ryggen blir det en tung och långsam promenad till Posada del Fin del Mundo – värdshuset vid världens slut. Värdinnan, som har sin psykologmottagning på hotellet (!), är en märklig människa. Huset är stort och rätt sunkigt, frukosten är undermålig och rummet är kallt och mörkt. Vår recension på Tripadvisor finns här.

Ushuaia är alltså världens mest sydligt belägna stad och bara det känns ju oerhört häftigt! Att vi är här, så långt ner mot Antarktis man faktiskt kan vara på land! Det märks på hur pass kyligt det är trots att det är högsommar – fem heta plusgrader! 🙂

Efter en kall natt och en usel frukost, och p.g.a. att vi sovit för länge (ända till 07.30!), inser vi att vi inte kommer hinna åka det där turisttåget till världens ände – The End of the World Train. Vi åker det inte alls faktiskt under vår vistelse här. Vi orkar inte stressa genom att pressa in två utflykter på en dag. Det känns lite trist så här i efterhand, men det är säkert en ordentlig turistfälla om än kanske en väldigt vacker och ovanlig sådan.

Istället går vi ner till hamnen och strosar runt i staden, går till turistbyrån och äter en dålig lunch på en värdelös restaurang. Vilken skillnad från gårdagens utsökta seafood på Paso Garibaldi Restobar.

Katamaran på Beaglekanalen

Efter att ha betalat hamnskatt på 20 pesos per person letar vi på eftermiddagen upp Rumbo Surs katamaran som ska ta oss ut på en tre timmar lång seglats på Beaglekanalen. Utflykten har vi förbokat hemifrån genom Pira Tours och den kostar $60. Vi åker ut mellan kobbar fulla av sjöfåglar och sjölejon och stannar till vid den berömda fyren Les Eclaireurs Lighthouse.

Båten är bra och stabil och man kan gå ut och fota vid stoppen. Vi kan dock inte låta bli att irriteras över en äldre amerikansk dam från ett enormt kryssningsfartyg på dagstopp i Ushuaia som tagit fönsterplatsen bredvid oss, bara för att sedan sitta och sova hela resan! Vilket slöseri på utsikt!

Walking with the Penguins

Så till hela det sydamerikanska äventyrets absoluta höjdpunkt: pingvinerna! Vi får hänga med ett stort gäng pingviner på deras egen ö och det är tårdrypande underbart och värt vartenda cent av de $130 som utflykten kostar per person!

Vi har även förbokat denna utflykt hemifrån med Piratours och deras illgröna offroad-lastbil tar oss 1,5 h och 9 km österut till Estancia Haberton som är öns första lantgård, grundad år 1886. Efter en 15 minuters skumpig ribbåtresa är vi så framme på Martillo Island – hemvist till åsnepingviner, magellanpingviner och kungspingviner.

En timme får vi gå runt på ön med en guide. Vi får inte gå närmare pingvinerna än tre meter, men de kommer närmare oss än så! Oj, vad man frestas att svepa upp en liten minipingvin i famnen och gulla skiten ur den – men man behärskar sig! 🙂 De har ju sylvassa näbbar de små rackarna!

Det är ett evigt tutande på ön och överallt tultar små pingviner omkring. I hålor i marken ligger duniga ungar och plirar mot solljuset. Annars är det mest vinden som susar och det enda som stör oss är guidens skrik om att vi måste röra på oss – kom, kom, gå framåt, gå vidare! Jag vill ju vara här för evigt – sann lycka bubblar upp i mitt bröst och all världens problem sveps bort av en pingvin som snubblar förbi mina fötter.

En timme går alldeles för fort – nej, ni kommer att få slita mig av stranden!, men vi hoppar fogligt ombord på båten och åker tillbaks till Estancia Haberton.

Vi får en guidad, och faktiskt mycket intressant, tur om valar, sjölejon och delfiner på Museo Acatushún på en forskningsstation fullproppad med skelett.

Här nere på Eldslandet blåser det varje dag året om. Den förhärskande antarktiska västvinden gör att träden växer mer eller mindre horisontellt.

En av kvällarna i Ushuaia äter vi den berömda kungskrabban, men blir grymt besvikna. Det smakar ju sur strumpa och sump! Det är dock en upplevelse ändå – man får välja ut och plocka upp en kungskrabba och så tillagar de den, bär fram den till bordet och knipsar av benen. Man äter alltså bara benen och får öppna dem med en sax. Men smaken hade vi kunnat vara utan.

Annars gillar vi Ushuaia – restaurangerna och pubarna är trevliga, atmosfären avslappnad och omgivningarna lugna och vackra. Det är relativt folktomt och gott om plats på restaurangerna, vi får förmånen att äta med lokalbefolkningen. Det är endast då de amerikanska lyxkryssarna lägger till mitt på dagen som vi behöver trängas med andra turister.

Vi vill kanske inte bo här, det känns ju lite isolerat, men vi tänker att de som faktiskt gör det, bor här, måste vara lite tuffare än oss andra – det blir sällan mer än 10 grader varmt här nere – lite för kyligt till och med för oss nordbor!