Den första morgonen i Ping’an Village vaknar vi av en åskknall som får husets bambuväggar att knaka, regnet vräker ner och dimman stiger bland bergen så att vi inte ser marken från balkongen på tredje våningen. Idag ska vi vandra bland risterrasserna i Longji. Eller ska vi verkligen det i det här vädret?
Mot bergen
Vi lämnar Hong Kong bakom oss, åker snabbtåg i drygt tre timmar och kommer så fram till Guilin. En rätt ocharmig bjässe till stad med sina fem miljoner invånare. Men vi stannar inte här nu utan fortsätter norrut mot Longji Rice Terraces. Det är dags för ett par dagars vandring bland risterrasserna!
Läs om våra dagar i Hong Kong här. Ett inlägg om våra tågresor kommer på bloggen längre fram.
Vi bokar hela resan till Kina via Evaneos som sätter oss i kontakt med den kinesiska resebyrån China Adventure Tours. Tillsammans med en lokal reseexpert skräddarsyr vi så hela resan och får med allt vi vill se i Kina. Ett inlägg om hur detta går till, kostnader och förslag på resrutter kommer också längre fram på bloggen.
På Guilins tågstation står guiden Peter och väntar på oss. Peter och den icke engelsktalande chauffören tar oss 1,5 timme norrut på en stor glestrafikerad väg. Sedan ytterligare en halvtimme på en mindre bergsväg. Ingen trafik att tala om här heller. Vi som trodde det var folk och bilar överallt i Kina.
Ping'an Village
Vi ska alltså bo i bergsbyn Ping’an. Vi stannar vid en parkeringsplats vid foten av byn. Man får inte åka bil ända upp utan måste gå den sista, branta biten. En av våra väskor måste vi lämna för förvaring i en souvenirbutik vid entrén till Longji Rice Terraces Scenic Area. Vi packar om lite snabbt på parkeringen från två väskor till en, inte helt utan stresspåslag, vad ska vi ta med oss för två dagar i bergen? Lite irriterade blir vi på att vi inte informerats om detta tidigare. Då skulle vi redan ha packat allt i en enda väska.
Förvaringen kostar 20 CNY för två dagar. Pda köper en rishatt och Peter köper entrébiljetter åt oss. Varför vi får åka vår egen bil från entrén resten av vägen till foten av byn och inte måste åka shuttle bus som alla andra förstår vi inte, men det är ju bekvämt förstås.
En resväska orkar man inte bära upp till byn på egen hand, så vi hyr en bärare som ska kånka upp vår Samsonite till hotellet. 80 CNY kostar det kalaset t o r. Väskan ska ju ner sen igen. Han är snabb som en iller, väskan står där röd och väntar på oss i hotellobbyn när vi flåsar in genom dörren. Senare ser jag att det faktiskt går en väg från parkeringen en bit upp till byn. Turisterna vill de av naturliga skäl inte låta nyttja denna väg, men kanske att bäraren tog en flakmoppe upp för inte gick han då samma väg som oss inte.
Femton pustande minuter tar det att gå från byns parkering till Longji One Art Hotel. Läs vår recension av detta mysiga hotell här.
Ping’an Village livnär sig på två saker: risodling och turism. Det första hotellet byggdes här 1995, nu är de många och nya hotell byggs hela tiden. Restauranger och souvenirbutiker poppar upp lite här och var. Allt byggs dock i traditionell Zhuangstil, så inget känns plastigt och massproducerat. Zhuangfolket är en av Kinas 56 erkända etniska minoritetsgrupper och Ping’an är en Zhuangby. När vi är här ser vi bara ett fåtal turister, både kinesiska och västerländska. Byn är lugn och tyst och alldeles förtjusande charmig. Senare får vi veta att inga turistbussar kan ta sig hit upp när vi är här på p.g.a ovädret! Vi har tur som anlände dagen innan! Och nu förstår vi varför vi får åka vår egen bil, det fanns inga andra turister som skulle upp till byn då!
Vandringar bland risterrasserna
Vi hade i alla fall tur med vädret – det uttrycket kan verkligen rabblas som ett mantra genom hela vår kinaresa. Inte för att vädret är fantastiskt, det är mulet i två veckor i sträck, utan för att det alltid är uppehåll från regn när vi ska aktivera oss. Regnet vräker alltså fullkomligt ner och blixtarna grenar spöklikt ut sig över den gråsvarta himlen när vi morgonen efter vaknar kl. 7. Om en och en halv timme ska vi ut på vår första vandring. Det kommer vara helt omöjligt i det här vädret! Elen försvinner dessutom, men här uppe i bergen är man beredd med generatorer, inget ska få inkräkta på dagens första kopp te.
Vi sitter i restaurangen, äter frukost och tittar ut genom fönstret på dimman utanför som döljer utsikten. Vi ser inte ett smack. Regnet smattrar på rutan. Peter kliver in genom dörren exakt på utsatt tid och som genom ett trollslag lättar dimman och regnet avtar. You must be our lucky charm! Vi gör oss redo för vandring bland risterrasserna!
Vi går upp genom byn på stadiga trappsteg, så kallade flag stone steps, platta skifferliknande trappsteg. Stannar på olika utsiktsplatser och får särskilt vackra risterrasser utpekade för oss: “Seven Stars with the Moon” och “Nine Dragon and Five Tiger”. Allt ska liknas vid ett djur här i Kina. I början pratar Peter en hel del, men han blir tystare för varje steg och vi märker att hans kunskaper om omgivningarna är rätt begränsade. När vi frågar om namnet på en fågel skrattar han bara. Det vet väl inte jag och så lyfter han fingret och låtsasskjuter fågeln. En sann djurvän! 🙂
Egentligen ska vi gå i fyra timmar till den norra grannbyn Dazhai, men regnet har gjort stigarna leriga och hala, så vi nöjer oss med en runda runt vår egen by och tar sedan bilen till grannbyn istället. Två timmar tar det att går runt vår by med vackra vyer över risterrasserna längs vägen. Det är vår och terrasserna är fyllda med vatten, men inget ris. Först om några veckor börjar man plantera riset. Nu växer där istället gräs som skiftar i gulbrunt efter vintern.
I 45 minuter går vi uppför bergssluttningarna och när solen börjar kika fram blir det svettigt. Av med jackor och byxben. Vi möter bara ett par kinesiska turister i färgglada regnrockar och galoscher som knäpper selfies i parti och minut. Annars är det bara vi två och Peter här uppe. Det är något magiskt och mystiskt över det dimmiga landskapet, dess gröna, kulliga berg och de branta terrasserna. Som en scen ur en svunnen tid. Fast, det är här och nu. Jorden brukas som den gjorts i hundratals år, för hand eller med hjälp av åsnor på de smala terrasserna.
Dazhai Village
Efter bilfärden på 40 minuter till byn Dazhai gör vi här en liknande tur som innan, en tvåtimmars vandring runt byn. Det är ännu brantare upp till toppen här, och byn är större, men det är inte lika vackert som i Ping’an.
Vi äter lunch nere i byn på en terrass intill ån – kyckling och bamburis. Bamburiset tillagas alltså i ett bamburör och får en väldigt distinkt och rökig smak. Dock inte det godaste ris vi ätit, men kul att prova på. Vi vilar en stund på maten. Peter sitter inne i restaurangen och röker som en borstbindare. Toaletten är bland de gräsligaste vi besöker på hela resan.
Att det är ett hårt liv här uppe i bergen blir än mer påtagligt när vi passerar en äldre kvinna som sitter och sorterar teblad i ett fallfärdigt hus i toppen av byn. Här går man inte i pension på ålderns höst, här jobbar man tills man stupar i graven. Men en smarthone, det har man hur gammal man än är, man måste ju hålla sig kontaktbar!
Vi önskar att vår guide hade berättat mycket mer om dessa bergsbyar, men han är väldigt tystlåten. Han berättar i alla fall att Longji betyder drakens ryggrad, att bergen ses som en enorm drake som ringlar sig genom landskapet. Risterrasserna började byggas för över 650 år sedan av Zhuang- och Yaofolken som flydde upp i bergen undan krig mellan olika folkgrupper.
Longji Ancient Zhuang Village
Longji Ancient Zhuang Village är den sista byn vi besöker. Det är den äldsta av Longjis byar, över 700 år gammal och här finns områdets allra första risterrass. Hit gör vi en lätt vandring på plan mark i en och en halv timme på morgonen den sista dagen. På slutet går vi på en nybyggd och bred trätrottoar som löper parallellt med en asfaltsväg. Här får vi en sista utsikt över de vackra risterrasserna som ringlar som vågor nerför bergssluttningarna. Det är verkligen som taget ur en sagobok.
Vi möts upp av vår chaufför och efter att ha hämtat upp vår andra resväska beger vi oss de 10 milen mot Guilin igen. Läs vår inläg om vad vi upplevde där här.
Några snabba fakta & tips om Longji Rice Terraces
På sommaren är risterrasserna gröna och frodiga, på hösten är de guldgula och på vintern vita av snön. Så här på våren är risterrasserna fyllda med lerigt vatten och gulbrunt gräs, vårbruket har så smått påbörjats och bönderna börjar så smått på att rensa, vända jorden och fylla på med vatten inför planteringen av risplantorna.
Man behöver inte alls någon guide för att vandra här. Vi hade definitivt klarat oss utan en så här i efterhand. När man betalar inträde får man en broschyr och en karta över alla leder och det är omöjligt att gå vilse, stigarna och trapporna går bara åt ett håll. En karta över Longji Rice Terraces finns här.
Ät gärna på Longji One Art Hotel i Ping’an – de har en utmärkt restaurang med vidunderligt vacker utsikt.
Filmtajm
