Ett av de mest lästa inläggen på bloggen är det högst personliga Att resa med paniksyndrom och fobier – går det? Där berättade jag om mitt paniksyndrom och hur det påverkar hela mitt liv och i hög grad mitt resande. Som ju är mitt liv kan man säga.
Så här skrev jag i alla fall då: Just nu är min största rädsla att åka linbanor och rulltrappor. Rulltrapporna ligger jag i hårdträning för nu. Jag har börjat åka rulltrappan mellan perrongen och mellanplanet på Stockholm City! Det var otänkbart för ett år sedan. Om en månad ska jag ge mig i kast med den brantaste rulltrappan som går mellan spärrarna och mellanplanet.
Nu är ni förstås oerhört nyfikna på hur det har gått? Besegrade jag den allra brantaste och längsta rulltrappan? Visst gjorde jag det! Jag har åkt i dessa rulltrappor i stort sett varje vardag i över ett halvår nu. Upp och ner. Ner och upp. Ibland har det hisnat i magen och yrslat i huvudet, men jag har gjort det ändå. För jag vill inte att rädslan ska begränsa mig.
Tills för ett par veckor sedan. Då jag stod på det där trappsteget och åkte nerför och trodde jag skulle tuppa av och handlöst falla framåt, neråt och bryta nacken av mig. Det sköt som en våg av elektricitet igenom hela min kropp, från tårna och rakt upp i hårfästet. Jag höll andan hela vägen ner för bara ett ynka litet andetag kunde få mig att tappa fotfästet och falla. Och så alla dessa människor som vällde upp i den mötande rulltrappan. Som säkert såg hur jag stod där och liksom svajade och höll på att ramla.
Men det var förstås ingen som såg något. Jag såg ut precis som vanligt. Jag höll inte på att ramla och inte på att svimma. Det bara kändes så i hela min kropp. Allt bara kändes så mycket, så intensivt, så starkt att jag inte orkade med det. Så sen blev det hiss ner på perrongen. Och efter det har jag inte åkt dessa rulltrappor igen.
Åkt andra rulltrappor det har jag, men de känns också jobbiga ibland trots att de inte alls är lika branta och långa. Ibland tar jag den vanliga trappan istället bara för att slippa vara ängslig. Det är så jobbigt att vara rädd. Vissa dagar orkar man bara inte möta eller utmana rädslan. Man tar den enkla vägen. Andra dagar är jag starkare. Men att börja om med monsterrulltrapporna på Stockholm City – det ids jag inte för tillfället.
Om drygt en månad slutar jag på mitt jobb, så då kommer jag heller inte behöva åka pendeltåg så ofta. Bara när jag ska till mamma i Jakobsberg. Hur blir det den dagen alla hissar står stilla? Får jag vända då och gå hem igen?
Jag kan förstås älta och vrida och vända på detta och analysera sönder allt. Varför kom det ett bakslag just nu? Hur kommer det sig att något som fungerat bra i sex månader plötsligt vänder sig om och ger dig en rungande örfil så du tappar fotfästet totalt? Är det stress över att det sker så många förändringar i mitt liv just nu? Fast den stressen är ju positiv? Eller håller min hjärna inte med mig? Jag blir inte klok på detta. Hoppas jag blivit klokare efter tre månader på resande fot!
I både St. Petersburg och i Hong Kong åkte jag rulltrappor som hette duga och upp till Kinesiska muren åkte jag till och med linbana! Bjussar på en film från Hong Kong där jag åker rulltrappor som en gud! Jaja, det var då det! Finns säkert massor med läskiga linbanor i Sydostasien som bara väntar på mig! Lite ondskefullt hånskrattande…
❤️ Min erfarenhet säger mig att stress är stress, dvs belastning för hjärnan och kroppen, och det kan det bli för mycket av oavsett om den innebär positiva eller negativa saker i ens liv. Så det är kanske kroppens sätt att säga att det är lite mycket nu. Inte så konstigt med era planer!
Så är det nog! Men förändringar behövdes. Jag får se till att njuta av ledigheten och vila kropp och knopp. Och fundera ut en strategi framåt. Gamla spår fungerar inte längre.
Hur gjorde du då, när du började öva åka rulltrappa? Jag klarar inte ens att kliva på en, för de rullar så fort. Blir superstressad och rädd för att kliva fel och ramla. Fumlade på två ggr för flera år sedan och höll på att ramla. Sen dess har jag problem.
Känner att jag kanske behöver skriva ett nytt inlägg, för jag har problem med att åka rulltrappa nu igen sedan flera år. Precis som du tror jag att jag ska ramla och falla fram- eller baklänges. Klarar dock att åka korta rulltrappor som inte går så fort, men undviker längre rulltrappor och åker hellre hiss eller går i trappor. Men ett tips är att börja med en kort, smal rulltrappa som går sakta och åk den många, många gånger. Smal för att du ska kunna hålla i svarta listen på båda sidor. Det är värst att åka neråt tycker jag. Får liksom svindel och känns som att jag ska vingla till och falla. Men det har jag ju aldrig gjort. Det är svårt att öva, beror ju helt på dagsformen. Men att undvika helt är svårt, plötsligt står du där och en rulltrappa kan vara enda alternativet. Då blir det extra jobbigt. Ja, jag får nog skriva en ny update, verkar vara ett problem för många tyvärr.