Ett fantastiskt juläventyr med diverse missöden. Så kan man sammanfatta det. Hur många timmar som egentligen gick åt till att planera resan till Sydamerika under jul och nyår 2015 låter jag vara osagt, men det var åtskilliga. Jag har ett trettiotal mail med bokningar från olika instanser och totalt flög vi fem gånger, bodde på sju hotell och en vecka i en campervan, åkte två långfärdsbussar och körde 170 mil. Budgeten exklusive mat och dryck slutade på ca 39 000 kronor per person för ett 23 dagar långt juläventyr.
Denna fantastiska resa ska dock visa sig bli kantad av diverse missöden och olyckor. Hittills på våra resor har Pda vidrört en avlång randig tingest på havets botten med ett svullet finger som resultat, han har blivit biten av en apa i örat och behövt ta fem rabiessprutor och han har fått med sig en parasit hem från Indonesien. Vad ska då hända nu?
Inflygning Sao Paolo, Brasilien.
Resan börjar med en natt i Sao Paolo, Brasilien, och fortsätter dagen efter med två timmars flyg till Foz do Iguacu, den brasilianska delen av Iguazufallen. Därfrån tar vi en taxi över gränsen till Argentina och till Puerto Iguazu där vi bor två nätter.
Sedan bär det vidare med två timmars flyg till Buenos Aires, en natt på hotell nära flygplatsen och ett tidigt morgonflyg på tre timmar till Rio Gallegos. Vidare samma dag med buss i sex timmar till Punta Arenas i Chile och en natt på hotell. Hämtning av campervan för en veckas roadtrip i Patagonien.
Vi lämnar tillbaka bilen i Punta Arenas igen efter att ha kört 170 mil och spenderar julafton på ett lyxigt hotell med pool! På juldagen åker vi buss i elva timmar till Ushuaia i Eldslandet där vi bor tre nätter. Vi avslutar med flyg till Buenos Aires där vi stannar i fem dagar innan den långa resan hem till Sverige igen.
Utsikt från hotellet, Sao Paolo, Brasilien.
Flygresan ut visar sig blir en vidrig upplevelse. Vi ska mellanlanda i Paris på världens absolut sämsta flygplats Charles de Gaulle. Vi har en timme och en kvart på oss mellan flygen. Flygplatsen är enorm med miljarder terminaler och gater och att skylta begripligt det kan de inte de där fransoserna. Kön till passkontrollen är ofattbart lång, kön till bussen som ska ta oss till terminalen för nästa flyg är om möjligt ännu längre och vi gör det osvenskaste någon av oss någonsin gjort tidigare – vi TRÄNGER oss! Och det med råge – vi snubblar fram över folks handbagage och trycker oss fram i kaoskön – sorry, sorry och allt det där. Folk svär åt oss, men vi ska bara fram och med bussen. Vi springer genom terminalen förbi tax free affärer och restauranger och kommer precis fram till gaten när de sista passagerarna ska gå ombord. Vi hann!
Jag smiter in på toaletten innan jag sätter mig på min plats och bam! när jag reser mig upp knakar det till i ryggen och halleluja! där kom ryggskottet. På ett långflyg mellan Paris och Sao Paolo med ryggskott, en fruktansvärd mensvärk och en stund senare även migrän och illamående – kan det bli värre? (Ja, på en annan lång flygresa med samma flygbolag två år senare, men det är ett annat inlägg…). Tur i oturen i alla fall att Air France praktiskt taget tvingat oss till att betala extra för någon typ av premiumsäten. Ekonomisätena är nämligen alla reserverade när vi 24 timmar innan checkar in online – de enda som finns kvar är strösäten i mittensätena långt ifrån varandra. Nu sitter vi för oss själva, på bredare säten och nära en toalett.
En olycksfågel
Första dagen på vårt vattenfallsäventyr i norra Argentina lyckas Pda med konststycket att gå in i glasdörren ut till altanen. Han tar två steg in i en stängd dörr och dörrens glas spricker i tusen bitar. Vi kan skratta åt det så här i efterhand, men det var inte särskilt kul just då. Glassplitter överallt och blodet forsar från diverse skärsår i ansiktet och på armarna. Det blir ambulans till närmaste sjukhus eller vad man nu ska kalla det där han blir hoplappad med en fiskekrok och björntråd… nja, det var riktiga grejer och det läkte ihop fint, men standarden på den argentinska och den svenska vården skiljer sig något åt om man säger. Läkaren är en ung tjej som med darrande hand syr ihop ett långt sår på armen i en lokal med blinkande lysrör och mögel i taket. Såret på handen går inte att sy då en hudflik stor som en enkrona skurits bort, ett sår ovanför ögat tejpas ihop och längs med huvudet går en tio centimeter lång blodig reva.
Det hela lägger en viss sordin på stämningen, men hotellet gör vad de kan för att kompensera oss. Dock bör man inte ha fönsterglas som vibrerar vid minsta beröring i en altandörr. Tänk om det varit ett barn som sprungit igenom! Den trasiga dörren ligger dessutom slängd i gräset intill några buskar och träd precis utanför vårt hus under hela tiden vi är kvar. Inte en tanke på att djur och barn kan göra sig ordentligt illa! De ersätter dörren med en precis likadan dörr utan att sätta några klistermärken på glaset så att man faktiskt ser att där finns en dörr och att den är stängd.
Kvällen innan nyckeln försvann…
En morgon efter en lång dag med många långa mil i campingbilen hittar vi inte bilnyckeln. The horror! Vi befinner oss mitt i ingenmansland, det kan dröja timmar innan det kommer en bil och det är långt till civilisationen. Att vi blir osams är ett understatement. Att nyckeln hittas i en väl gömd bröstficka i min jacka är ett mysterium. Eller det är ett mysterium hur den hamnade där. Pda har som regel att alltid lägga bilnyckeln i en benficka på sina byxor för att vi ska veta var vi lagt den. När vi lägger oss kvällen innan ber jag Pda att låsa bakluckan – jag är nerkrupen i sovsäcken och Pda är utomhus. Jag har alltså inte jackan på mig. Ändå blir det på något sätt mitt fel? DET är det stora mysteriet. Eller så kan vi skylla på den där romen vi båda sippar lite på kvällen före. Minnet är kanske inte det bästa? Nåväl, bilnyckeln återfinns och vi slipper bli mat åt den patagonska vildhunden.
Lustigkurre
Ryggskott är tydligen inte nog, jag måste vakna upp med ett hemuliskt halsont och en redig mansförkylning också som eskalerar och är som värst under de dagar vi ska vandra i El Chaltén. Pda får vandra själv den första dagen och jag ligger i campervanen och vilar. Han är borta hela dagen och kommer tillbaks kl. 18 på kvällen. Jag hinner tänka en massa tankar under tiden. Vi har hittills varit rätt otursförföljda, så vi har oddsen emot oss. Pda träffar på en person på hela dagen sen är han helt själv där ute och det skulle dröja ett bra tag innan hjälp kommer fram ifall han exempelvis stukar foten i den där sten- och grusfyllda öknen han vandrar i. Men han klarar sig tillbaka oskadd om än lite vindpinad!
Vindpinad vandrare.
Dagen efter orkar även jag ge mig ut på en vandring och sen är det slut på missöden, sjukdomar och elände. Att bo i en campervan i en vecka tär en hel del på humöret, det är trångt, otympligt och kallt och vi blir osams mer än en gång. Men det är så värt det eftersom man kommer så nära naturen och här nere är den ett riktigt underverk. Nästa gång blir det dock en riktig husbil! Man är ju inte 20 längre. Trots att vi sover på varsin skumgummimadrass ovanpå en plywoodskiva, så försvinner mitt ryggskott under denna vecka för att sedan komma åter efter en natt i en underskön säng på ett lyxhotell. Det är tydligen stenhårt som gäller för onda ryggar!
Jaha, här har jag dessutom skadat fingrarna också. Det är farligt på den argentinska tundran.. 😉[/caption
