Dagen då vi ska åka hem börjar jag må lite illa vid lunchtid. Vi blir hämtade av vår chaufför och dennes fru och bilresan går hyfsat bra trots att vi får stå i en bilkö p.g.a. en bilolycka, som vi aldrig lyckas se, i en och en halv timme och blir oroliga över att missa planet till Paris. Jag är lite illamående och har inte ätit så värst mycket, men de nästan sex timmarna i bilen går ändå bra.
Vi missar inte planet, men sitter på de mest obekväma säten vi någonsin råkat ut för på alla våra flygresor. Jag har ont i rumpan efter den ödesdigra flodfärden och måste liksom sitta på en skinka åt gången under hela flygningen. Dessutom börjar jag må riktigt dåligt nu och när det blir turbulent måste jag kräkas i den där lilla papperspåsen som finns i alla stolsfickor på planet. Så många gånger som jag funderat över varför de är gjorda i papper och inte i plast, men nu får jag testa om de fungerar och det gör de!
Något som inte fungerar är dock servicenivån på Air France flygpersonal. Jag har nu hög feber och kan knappt sitta upprätt i stolen och frågar försynt om det eventuellt finns några lediga flygstolsrader som jag kan lägga mig ned på. Du får gå runt och titta får jag till svar. Fast nej, det får jag nog inte alls om ni inte vill ha en som går omkring i planet och kaskadkräks på alla passagerare. Jag får gott sitta kvar på min plats och lida i tysthet.
Vid mellanlandningen i Paris frågar Pda flygplatspersonalen om det finns någonstans man kan ligga och vila om man är sjuk, men det enda de kan erbjuda är att tillkalla en doktor. Jag är ju inte döende (även om det för tillfället känns så), så jag lägger mig istället på det iskalla golvet och försöker sova en stund. Loungerna är ju inte till för oss andraklasspassagerare och medmänsklighet får man tydligen inte om man inte betalar för den. Här är ännu ett exempel på varför Charles de Gaulles flygplats är den sämsta i världen.