Den första morgonen på Sámara Beach vid Stilla Havet tar vi en tidig promenad längs med stranden, känner sanden mellan tårna och andas in den relaxade atmosfären så att den får fortplanta sig i våra rundresekroppar. Efter att ständigt varit på väg någonstans i elva dagar är det dags att lata sig. Med råge.
Hur är det att köra bil i Costa Rica?
Det tar många timmar att ta sig med bil från Nicaragua till Samara. Åtta timmar eller så. Vi har ju haft chaufför mellan alla ställen på hela resan. Många väljer att hyra bil och köra själv i främst Costa Rica och jag ser inte det som något problem. Att vi valde att boka chaufför beror mer på att bara en av oss har körkort och det är inte jag! Det är ibland långa sträckor att köra, men vägarna är bra om än rätt smala och slingriga, så omkörning kan vara rätt riskabelt. I Costa Rica finns det rätt få byar och städer, men desto fler finns i Nicaragua. De kör väldigt sakta och försiktigt på vägarna, 40-60 km/h på de flesta sträckor och det finns inga motorvägar. Det var också väldigt lite trafik på vägarna.
Sámara
Det är inte så mycket som händer i Sámara. Det är ett litet, sömnigt samhälle som har en partypeak på runt en timme eller två när folk går från stranden till en bar och sedan hem till hotellet för att göra sig i ordning till middagen. Passar oss perfekt! Vi vill bara ligga på stranden eller vid poolen och läsa deckare, doppa oss i havet och sippa på en öl. Så det gör vi i fem dagar.
Sámara Beach
Längs med stranden finns ca. tio restauranger som serverar likartad mat av bra kvalitet. Vi äter ingen dålig mat här, men heller ingen wow-mat. Fyra av restaurangerna erbjuder gratis solstolar, men stolarna är få så det är först till kvarn som gäller. Vi ser bara en enda uthyrare av solstolar på stranden och då kostar två stolar med parasoll 16 USD. Vi har tur och lyckas för det mesta knipa stolar på de restauranger där vi äter lunch. Att ligga på en handduk på sanden är ingen höjdare för våra gamla diskbråcksryggar!
Sámara Beach är en sådan där vacker strand som det finns en hel del av. Därmed inte sagt att den inte är sagolikt vacker, för det är den, men vi har insett att stränder inte tillhör det vi gillar mest när vi reser. I alla fall inte långgrunda sandstränder. Vi uppskattar mer ställen där det går att snorkla och det är sällan det gör det från en sandstrand eftersom vattnet allt som oftast är rätt grumligt eller så finns det helt enkelt inget djurliv att se i vattnet. På Sámara Beach kan man inte snorkla. Det är för långgrunt och vågorna är för höga. Viken ligger dock vackert mellan bergen och vid strandens norra klippa hänger ett litet flygplan i träden och ger ett spöklikt intryck.
Missförstå mig rätt – vi älskar stränder, men är kanske mer fascinerade av bergslandskap. Sámara Beach faller oss garanterat i smaken, men kanske att det efter ett par dagar hade fått vara lite mer action. Vi blir ju lätt lite rastlösa av att bara ligga och lata oss flera dagar på raken. Solnedgångarna är ändå rätt magiska, men den uppblåsbara snögubben som sakta gungar i kvällsbrisen passar liksom inte riktigt in i bilden.
Sámara Beach Hotel
Vårt hotell Sámara Beach Hotel är enkelt, men helt ok och ligger ett stenkast från stranden precis vid huvudgatan med alla affärer, barer och restauranger. Det har en pool med generösa öppettider och en stor frukostmatsal i trädgården som serverar en enkel, men stadig frukost. Poolen är en höjdare – vi har lärt oss att uppskatta pooler mer och mer, håller vi på att bli gamla när vi tycker att det är skönt med sötvatten och avsaknad av sand? Runt poolen är det ett himla djurliv – iguanor springer runt och jagar varandra, fåglar flaxar och skränar i träden och en gång om dagen kommer en enorm iguana fram från buskaget och klättrar upp i ett träd vid frukostmatsalen och väntar på mat från personalen.
Kvällsliv i Sámara
Det är väl lite av lågsäsong när vi är här och det märks. Som sagt är det väldigt lugnt på kvällarna på huvudgatan Via Arriba där de flesta barerna finns. Det är nära till allt, ett stenkast från hotellet ligger en stor supermarket och man är aldrig långt ifrån en restaurang. Det enda stället där vi får vänta på maten är på den populära mexikanska restaurangen Coco’s på Via Arriba. Där är det så mycket folk att kocken måste springa iväg och handla mer råvaror mitt i allt kockande!
Rodeospektakel
Runt jul är det fiesta i flera veckor i Costa Rica, barnen är långlediga från skolan och det är karnevaler och festivaler i varje litet hörn. Något vi ser överallt är de runda träarenorna som byggts upp – det är rodeoarenor och en kväll efter middagen går vi längs stranden till en festplats och betalar in oss för att se en rodeoshow. För oss är rodeo att rida och göra konster på hästar och tjurridning, men det är det inte här. Det vi får se liknar mer tjurfäktning utan det dödande inslaget. Ingen rider på tjuren, den släpps bara in på arenan och springer runt, runt och på trästänglset runt arenan sitter unga män som sparkar på tjuren när den springer förbi. Ibland hoppar de ner i arenan för att reta tjuren och naturligtvis för att visa hur oerhört manliga och modiga de är, men så fort tjuren närmar sig, hoppar de upp på stängslet igen och sparkar det arma djuret i ryggen när de kommer åt. Vi mår illa av spektaklet och går därifrån efter tio minuter. Det här är bara rent djurplågeri förklätt till folkfest!
Sjukdom och elände på hemresan
Dagen då vi ska åka hem börjar jag må lite illa vid lunchtid. Vi blir hämtade av vår chaufför och dennes fru och bilresan går hyfsat bra trots att vi får stå i en bilkö p.g.a. en bilolycka, som vi aldrig lyckas se, i en och en halv timme och blir oroliga över att missa planet till Paris. Jag är lite illamående och har inte ätit så värst mycket, men de nästan sex timmarna i bilen går ändå bra.
Vi missar inte planet, men sitter på de mest obekväma säten vi någonsin råkat ut för på alla våra flygresor. Jag har ont i rumpan efter den ödesdigra flodfärden och måste liksom sitta på en skinka åt gången under hela flygningen. Dessutom börjar jag må riktigt dåligt nu och när det blir turbulent måste jag kräkas i den där lilla papperspåsen som finns i alla stolsfickor på planet. Så många gånger som jag funderat över varför de är gjorda i papper och inte i plast, men nu får jag testa om de fungerar och det gör de!
Något som inte fungerar är dock servicenivån på Air France flygpersonal. Jag har nu hög feber och kan knappt sitta upprätt i stolen och frågar försynt om det eventuellt finns några lediga flygstolsrader som jag kan lägga mig ned på. Du får gå runt och titta får jag till svar. Fast nej, det får jag nog inte alls om ni inte vill ha en som går omkring i planet och kaskadkräks på alla passagerare. Jag får gott sitta kvar på min plats och lida i tysthet.
Vid mellanlandningen i Paris frågar Pda flygplatspersonalen om det finns någonstans man kan ligga och vila om man är sjuk, men det enda de kan erbjuda är att tillkalla en doktor. Jag är ju inte döende (även om det för tillfället känns så), så jag lägger mig istället på det iskalla golvet och försöker sova en stund. Loungerna är ju inte till för oss andraklasspassagerare och medmänsklighet får man tydligen inte om man inte betalar för den. Här är ännu ett exempel på varför Charles de Gaulles flygplats är den sämsta i världen.
Summa summarum
Det blir ett lite snöpligt slut på denna resa. Den inleds med sjukdom och avlutas med en sjukdom som håller på i hela tre veckor efter hemkomst. Ett tag trodde jag att jag fått med mig någon magbacill, typ salmonella, hem, men det visar sig snarare vara den långdragna influensan som många dras med denna vinter.
Summa summarum är känslan efter Costa Rica att vi trodde att vi skulle få se mer djur än vi faktiskt gjorde. Kanske valde vi fel ställen att åka till. Kanske skulle vi ändå ha åkt till nationalparken Tortuguero vid Karibiska Havet. Men vi var ju så inställda på att även få med Nicaragua på denna resa. Dagarna i Nicaragua, främst de i Granada, vistelsen på hotellet i Arenal och djungelboendet bland vrålaporna blir resans höjdpunkter. Vi hade kunnat skippa ön Ometepe i Nicaragua och Rincón de la Vieja i Costa Rica och valt något annat istället. Det är lätt att vara efterklok, men som vanligt ångrar vi inget vi gör på våra resor. Det är bara en erfarenhet att lära ifrån.
