Vi är i Edinburgh några dagar i juni. I Skottland är vi sammanlagt drygt en vecka. Fullspäckat schema som vanligt. Vi gillar ju att resa runt med tåg och vilket land kan då vara bättre än just Skottland tänker vi. Vi hinner med både huvudstaden, Glasgow, västkusten och Högländerna.
Vår You Tube video från Skottland
Anländer Edinburgh Old Town
Från och med den 2 april 2025 behöver svenska medborgare och andra EU-medborgare ett elektroniskt inresetillstånd (ETA) för att resa till Storbritannien. Läs mer om att skaffa ETA här. Vi ansökte och betalade via UK ETA appen. Det är giltigt i två år för obegränsade resor och vistelse i UK som turist i upp till 6 månader.
Från Edinburghs flygplats tar vi Airlinkbussen som har slutstation vid Edinburghs tågstation. Den tar 30 minuter att åka och köper en tur- och returbiljett online i förväg.
Vi bor smack i smeten att stenkast från både tågstationen och High Street på Linton Collection apartments på 28 North Bridge. Det är inte billigt att bo i Edinburgh, inte ens i juni. Vi kommer rätt sent en fredagkväll och inmundigar en usel middag på en restaurang vi väljer i smått hungerpanik.
Med brun och mastig skottemat i magen tar vi oss en kvällspromenad mot Greyfriars Kirkyard och spanar in en av Edinburghs söta små sevärdheter: Greyfriars Bobby. En granitfontän krönt av en staty av en liten vovve som troget vakade vid sin döde husses grav i hela 14 år tills han själv dog den 14:e januari 1872. Bobbys nos är söndernött av vidskepliga turister som tror att gnugga nos bringar lycka. Bobby har sin egen grav på kyrkogården bakom, ett stenkast från husse John Gray. Greyfriars Kirkyard från slutet av 1500-talet är väl värd ett besök.
Edinburgh är en stad som man lätt förälskar sig i. Det blir också kärlek vid första ögonkastet för oss. Dessa murriga färger på stenhusen, de smala gränderna (closes) och husens alla tinnar och torn. Det är sagolikt! Är det inte en trollkarls slängkappa som försvinner där runt hörnet? En spetsig trollkarlshatt som sticker upp ur busken och en hoande uggla som klipper med ögonen i trädet där borta?
Edinburgh är ytterst promenadvänlig, främst Old Town. Märk väl att det är väldigt backigt med många kullerstensgator, så ta på dina allra bekvämaste skor. Inte de där medeltida narrskorna med bjällerklädd tå även om de känns tidstypiska för just Edinburgh.
Victoria Street är en av stadens mest fotograferade gator, känd för sina färgglada fasader och unika butiker. Gatan sägs ha inspirerat Diagongränden i Harry Potter på tal om trollkarlar.
Vi är suckers for churches, så ett besök till St Giles’ Cathedral är förstås givet. Kyrkan grundades omkring år 1124 och ligger på High Street (Royal Mile). Det är gratis att gå in för besökare.
The Royal Mile är själva ryggraden i Edinburghs gamla stad. Den sträcker sig precis en skotsk mil (ca 1,6 km) mellan två kungliga fästen: Edinburgh Castle uppe på höjden och Palace of Holyroodhouse nere i dalen. Gå hela den kungliga milen, det finns otroligt mycket häftiga byggnader och gränder att se längs vägen.
Över gatan från St Giles’ Cathedral smiter vi in på Lady Stair’s Close. Det har börjat regna och vi känner oss tillräckligt kulturella nu för ett besök på The Writers’ Museum.
Edinburgh lockar fram det där akademiska jaget från 90-talet. Universitetsplugg och intellektuella samtal över dammiga böcker och ett glas billigt rött. Vi går runt i det lilla museet som är tillägnat Skottlands absolut största författare: Robert Burns, Sir Walter Scott och Robert Louis Stevenson. Vem har inte sjungit Auld Lang Syne på nyårsafton? Robert Burns gamla slagdänga. Om ni inte har läst boken av Sir Walter Scott, så har ni väl ändå sett Ivanhoe på nyårsdagen? Och Skattkammarön och Dr. Jekyll och Mr. Hyde var det minsann Robert Louis Stevenson som skrev. Vilka klenoder ändå. Det kittlar allt lite i personlighetsklyvningen när man spatserar runt i Edinburghs mörka gränder.
Apropå dammigt, så är jag tillsammans med en gammal punkare. Då måste vi förstås också leta upp The Exploiteds gamla stamhak The Banshee Labyrinth. Från en kultur till en annan i tvära kast. Det är lite så vi jobbar.
Edinburgh New Town
För att komma från Edinburgh Old Town till New Town går vi antingen ner via den vackert svängda Cockburn Street (uttalas Coburn) eller via The Scotsman Steps från North Bridge. Båda tar oss ner på Market Street som går parallellt med järnvägsspåren.
Har man ont om tid i Edinburgh är det naturligtvis Old Town man ska koncentrera sig på. Har man mer tid så gör man även andra delar av staden. T. ex. New Town, som namnet till trots inte ärsärskilt ny utan byggdes i etapper mellan 1767 och 1850. Syftet var att erbjuda de mer välbärgade invånarna ett rymligt och ordnat alternativ till den överbefolkade och smutsiga Old Town.
61 meter högt är det enorma och sotiga monumentet över Sir Walter Scott som står i Princes Street Gardens. Det restes till minne av författaren efter hans död 1832. Monumentets porösa sandsten har i över 100 år dragit åt sig sot och tjock, svart rök från koleldning i den gamla staden och de ånglok som förr körde precis nedanför monumentet vid Waverley Station. Man har valt att inte tvätta det rent för att bevara dess historiskt gotiska karaktär.
Vi är i Edinburgh både i början och i slutet av vår Skottlandsresa. De första dagarna möts vi av regn, men i slutet kring Midsommar är det stekande hett. Då besöker vi Princes Street Gardens för lite skugga under träden. En välkommen oas i staden.
Är man spänstig beger man sig upp till Calton Hill för en fin vy över hela det mäktiga Edinburgh. Oh, boy vad det är en sight for sore eyes! Det där magiska försommarljuset på stadens grådassiga, men ack så sinnesjukt vackra byggnader. Det är som i en film. Det var på Princes Street som öppningsscenen till Trainspotting spelades in, där karaktärerna springer till tonerna av Iggy Pops ”Lust for Life”. Men nej, det är inte Trainspotting-känslan som infinner sig. Tack och lov. Det hela är lite mer som en scen ur Outlander. Harry Potter. Highlander. Braveheart. Vi återkommer till de skotska högländerna i senare inlägg!
Björnen Paddington sitter på en bänk i St Andrew Square Garden, mitt i centrala Edinburgh. Vi sitter i solen, Paddington och jag, och mumsar på varsin marmeladmacka.
Pubar i Edinburgh
Det är förstås ett måste att besöka ett antal pubar i Edinburgh. Variationen är stor. Från historiska pärlor med fantastisk interiör som The Guildford Arms och Café Royal till små, trånga krypin som Jinglin’ Geordie Bar.
Under vår Skottlandsresa blir även Wetherspoonpubar ett genomgående tema. JD Wetherspoon, ofta kallat bara ”Spoons”, är en brittisk pubkedja som ofta finns i ombyggda gamla biografer, banker, operahus och postkontor. Jag jobbade faktiskt ett halvår på en Wetherspoonpub, The Elbow Room, i Tottenham, London på 90-talet. I Edinburgh tipsar vi om The Caley Picture House, modern gangstermiljö i gammal biograf. Och The Standing Order som är inhyst i en pampig gammal bankbyggnad. Pubkedjan har i regel de billigaste priserna i Storbritannien på a pint of lager. Maten är också helt ok.
För en autentisk upplevelse rekommenderas St. Bernard’s Bar med brokig inredning och 70-talsmusik som strömmar ur grammofonen. Här är det trångt och stymligt och inte sällan behöver man trängas med främlingar vid de minimala borden. Ägaren är minst lika autentisk och antik som själva baren. Här finns även en ”hemlig” speakeasy-cocktailbar en trappa upp. Den nås genom en dold dörr och här avhandlas eventuellt viktiga saker i läderfåtöljer bakom tunga draperier.
På väg mot Water of Leith Path och Dean Village snubblar vi över St. Vincent Bar. Här är stämningen gemytlig och vänlig. Vi äter en varsin smarrig lunchpaj och dricker ett par craft beer av märket Beavertown.
Water of Leith Path & Dean Village
Water of Leith Path är en 2 mil lång gång- och cykelväg utmed floden Leith mellan Balerno och Leith vid kusten. Efter ett stopp på The Vinnie tar vi vänster in på Circus Lane där stockrosorna blommar framför låga små stenhus. Vilken drömgata att bo på! De tidigare stallbyggnaderna från 1700-talet är nu ombyggda till bostadshus.
Vi går sträckan mellan Stockbridge och Dean Village. Vi börjar vid Stockbridge Market Arch, det enda som återstår av denna marknad som stängdes ner i början av 1900-talet är portalen. Området Stockbridge är för övrigt väldigt trevligt med små udda butiker, mysiga caféer och traditionella pubar.
Genom lummig grönska längs strömmande vatten går vi 1,5 km till Dean Village, en historisk gammal kvarnby som ligger nere i en dalgång längs floden Water of Leith. Det är som att komma till en annan värld långt från storstadens brus. Återigen som i en film eller kanske snarare som i en saga.
Här finns Well Court, byggd på 1880-talet som bostäder till kvarnarbetarna till de 11 vattenkvarnar som fanns här fram till den industriella revolutionen. Den sista kvarnen stängdes i början av 1900-talet, och området förvandlades då från ett bullrigt industriområde till en tyst bostadsidyll.
Resan går västerut till Oban
Våra dagar i Edinburgh är tyvärr över, men vi kommer definitivt tillbaka. Vår Skottlandsresa pågår ännu en vecka. Nu åker vi västerut mot Oban. Istället för en planerad tågresa till Glasgow, bokar vi en Flixbuss via den smidiga appen. Det är nämligen ett stort elfel som påverkar tågtrafiken. Det upptäcker vi när vi slinker in på Waverley Station för att kolla upp tågtider till dagen efter och hur man köper tågbiljetter. Flixbuss utgår från St. Andrew’s House vid foten av Calton Hill. Buss till Glasgow tar 1 timme och 20 minuter. Härifrån tar vi oss vidare med tåg till Oban. Ni hänger väl med till nästa inlägg om just Oban?
Jag har varit i Edinburgh 5timmar o det jag såg då var faktiskt , nu har jag fått se ännu mer så jag tappar hakan , så intressant stad så vackra gamla byggnader o fina parker, tack för jag fick sebmycket mer av Edinburgh så intressant 👍😘