Ända sedan jag såg filmen Killing Fields i mitten av 80- talet har jag velat åka till Dödens Fält utanför Phnom Penh i Kambodja. Jag var nog egentligen för liten då, runt 14 år, för att förstå innebörden av filmen jag såg. Folkmord. Miljoner människor under Pol Pots och röda khmerernas regim som torterades och slogs ihjäl och dumpades i massgravar. Runt en fjärdedel av befolkningen utrotas mellan åren 1975-1979. Nästan två av åtta miljoner människor.
Efter att nu faktiskt ha varit till både Killing Fields och tortyrfängelset S21 tänker jag ofta på besöket och jag har, hur floskligt det än må låta, fått ett lite annat perspektiv på vad det innebär att lida.
Varning för starka bilder i inlägget.
Killing Fields / Choeung Ek
Killing Fields / Choeung Ek, ligger 17 km utanför Phnom Penh i Kambodja. Vi tar en tuk-tuk dit från vårt hotell i form av en paketresa som även innehåller fängelset S21 Tuol Sleng som ligger mitt inne i staden. Det kostar $50 totalt för två personer för tuk-tuk, en chaufför som väntar under besöken samt entrébiljetter med audioguider. Vid Choeung Ek finns en audioguide på svenska som verkligen rekommenderas att lyssna igenom.
Till Killing Fields tas man för att dö. Innan man avrättas har man kanske torterats i månader i fängelset S-21 Toul Sleng och sedan blivit förd hit för att mördas och begravas i en massgrav. 9 000 människor hittar man begravda i dessa massgravar. Än i dag sticker kläder och benbitar upp ur jorden. I glasmontrar ligger tänder, ben och kläder som vittnar om de grymheter som tog plats här.
Det som kanske mest berör är förmodligen the Killing Tree. Det stora trädet mot vilket man slog ihjäl små oskyldiga barn som ansågs vara fiender till Angkar bara genom att födas in i ”fel” familj. Det var inte ovanligt att man mördade hela familjer för att undvika att någon skulle komma att hämnas en mördad far, mor, syster eller bror. Läs mer om Angkar, röda khmererna och Pol Pot här.
I slutet av audioguiderundan kommer vi till en buddhistisk stupa som innehåller kvarlevor och kläder från människor som mördades här. Dödskallar, ben, kläder och redskap som användes för att slå ihjäl människor med ligger i olika våningar inne i en glasmonter i stupan. Det är trångt där inne; det finns bara tillräckligt med utrymme för att gå runt och titta på monterns fyra sidor.
Vi går runt på Killing Fields i 1,5 timme och lyssnar på audioguiden som har en svensk berättare och även innehåller berättelser från överlevande. Det är ett grönskande och fridfullt område. Visst blir det påtagligt med kläder och benrester som man har lämnat kvar i marken och dödskallarna inne i stupan. Men, på gott och ont, jag tycker att det är svårt att förknippa allt detta med riktiga människor. Mest blir Killing Fields/Choeung Ek ett område för kontemplation och eftertanke. Jag är inte alls beredd på vad som komma skall i S-21 Tuol Sleng.
S-21 Tuol Sleng
Endast sju fångar överlevde S-21 Toul Sleng. Till detta säkerhetsfängelse, ett av landets tre, togs fångar som arresterats av Angkar-regeringen för att de ansågs vara fiender till staten. I den gamla skolan torterades och svältes fångarna för att sedan forslas till Choeug Ek för att avrättas. Det här sker alltså i mitten av sjuttiotalet, Pda kommer ihåg rapporteringarna på tv!
När regimen störtats av de vietnamesiska trupperna hittas sju överlevande och 14 nyligen avrättade fångar i den tidigare skolans salar. De kommer aldrig kunna identifieras och ligger begravda inne på S-21. I salarna finns de sängar kvar som fångarna kedjades fast vid och torterades. Här finns även bilder på de 14 män som mördades. Överallt finns bilder på fångar – män, kvinnor och barn som torterades här och tvingades erkänna saker de aldrig hade gjort för att sedan avrättas. De tittar uttrycklöst in i kameran, redan nedbrutna, som om de vet om att de kommer att dö.
Man uppskattar att det var mellan 14 000 -20 000 som hölls fångna här och sedan avrättades. Det fanns runt 150 liknande avrättningscentra i dåvarande demokratiska Kampuchea. Chefen för tortyrfängelset, Duch, är en av endast fem personer i ledande positioner som ställts inför rätta för de grymheter som tog plats under röda khmererna skräckvälde. 2010 dömdes Duch till 35 års fängelse. Läs mer här.
Vidrigast att se är de små cellerna som byggts upp av tegel eller trä där fångarna sitter fastkedjade dag och natt och bara väntar på att bli torterade. Det finns blodfläckar på väggar och golv. Nummer är inristade på väggarna för att fångarna ska kunna identifieras. Nu är det bara nummer, de har inte längre några namn. En av de överlevande, konstnären Vann Nath, har målat tavlor från hans vistelse i fängelset som hänger lite överallt. Det är vansinniga och fruktansvärda scener som utspelar sig.
I samband med besöket till S-21, ser jag även en dokumentär på You Tube, S21 Khmer Rouge Killing Machine, som är så in i märgen hjärtslitande, men oerhört intressant. Där återvänder ett par av de som överlever S21 till fängelset och får möta sina fångvaktare. Vi får se allt ur bådas perspektiv; hur röda khmerernas skräckvälde har gjort dem till trasiga människor med ett oförglömligt förflutet. Kan man förlåta sådana grymheter? Kan man förlåta sig själv?
När vi går gatan fram i Phnom Penh tänker vi på att vem som helst över 50 år som vi möter kan ha varit en fångvaktare vid S-21 eller deltagit på ett eller annat sätt i folkmordet. Ingen av fotfolket har ju ställts inför rätta. Man kan ha mördat hundratals människor och ändå gå på gatan som en fri man. Det är som att man vill kräkas eller rulla ihop sig i fosterställning och bara blunda bort det vidriga.
Dark Tourism
Dark tourism är turism till ställen man förknippar med katastrof, tragedi och död. Ingen konventionell turism alltså, men det kan ändå vara viktig att besöka ställen som t.ex. Tjernobyl, Ground Zero och Auschwitz för att lära sig av och försöka förstå historien. Och för att visa sin respekt. Våra bloggkollegor 4000 mil har skrivit ett intressant inlägg om just Dark Tourism.
Besöket till S-21 Toul Sleng lämnar mig ytterst illa berörd. Jag mår helt enkelt riktigt dåligt av det jag ser. Men det är ändå viktigt att ibland åka till dessa ställen som får det att nästan vändas i magen. Vi får aldrig glömma. Hur är det möjligt att detta tillåts hända i modern tid? Om och om igen. Och för andra pågår livet som vanligt. Det är så ofattbart.
