Den första morgonen vi vaknar på The Desert Grace har klockan just slagit 4 och det är dags för en av höjdpunkterna på vår rundresa i Namibia – Sossusvlei och Deadvlei! Nu ska vi äntligen få se en del av detta storslagna sandökenlandskap, Namib Sand Sea, listat som ett UNESCO världsarv.
Från Kalahari till Namiböknen
Vi blir upphämtade av en privat transfer från vårt boende i Kalahariöknen och åker 343 km österut mot Namiböknen. En bilresa på ca 4 timmar genom ett skiftande och otroligt vackert landskap. Stäppmarker som omgärdas av blånande bergsmassiv. Buskvegetation och låga träd och här och där en oryx, en springbock, en struts. Namibia är nästan dubbelt så stort som Sverige och glesbefolkat på både djur och människor.
Ett gäng babianer huserar bland klipporna, springer över bilvägen när vi kommer. Vi ser inga byar eller människor i denna del av Namibia. Bara den oändliga slätten, de vindlande bergen och den raka vägen framför oss. Vi åker på grusvägar stora delar av tiden, ibland på tvättbrädelika sektioner. Möter en bil då och då. Människor som själva kör genom Namibia med tält på taket.
The Desert Grace - lyxboende i Namiböknen
Vi har förstås noggrant kollat in alla boenden i förväg och vi blir verkligen inte besvikna när vi checkar in på The Desert Grace. Med skyhöga förväntningar kan vi med lätthet säga att detta är det lyxigaste och fränaste hotell vi någonsin bott på. Det är verkligen en öknens grace! 24 bungalower i två vingar vid randen av Namiböknen.
The Desert Grace byggdes 2018 och är till största delen konstruerad av sandsäckar istället för byggt i betong eller importerad sten. De låga byggnaderna smälter fint in i det omkringliggande karga ökenlandskapet. Till varje rum hör en liten, men djup plumspool med oväntat kallt vatten! När solen steker på altanen måste man ändå doppa sig. Att ligga nersänkt i poolens vatten och spana efter oryx på sanddynerna är bland det mest rofyllda vi upplevt.
På kvällen kan man gå guidade turer och spana efter skorpioner. En ökenräv hastar förbi i mörkret när vi äter middag, upplyst enbart av det skumma ljuset från restaurangen. Här sker mycket av djurlivet efter mörkrets inbrott. När natten sänker sig som ett lock över öknen och lindar in alla ljud som i bomull. Med stjärnorna som ledljus och en och annan guldgul strålkastare från hotellet smyger nattens predatorer omkring och letar byten. Tur för oss att de är små!
Mellan baren och restaurangen finns ett monument som symboliserar de fyra elementen eld, jord, vatten och luft. Hovspåren i sanden vittnar om att vattnet även får släcka törsten för öknens djur. Och visst kommer en oryx hit och dricker, den fastnar tyvärr bara inte på bild.
Namiböknen, Sossusvlei och Deadvlei
Namiböknen kommer från namaspråket och betyder ett tomt område. Den sträcker sig längs hela Namibias ca 160 mil långa Atlantkust och i söder förenar den sig med Kalahariöknen. Namiböknen ligger till 3/4 i Namibia, i norr går den in i Angola och i söder i Sydafrika. Hela Namiböknen är 190 mil lång och är alltså längre än hela Sverige. I Namibia är den som bredast 15 mil. Öknen står på UNESCOS världsarvlista.
Redan kl. 4 är det dags att kliva upp när man ska på dagstur till Sossusvlei. Det är kolsvart ute och vi åker tillsammans med en guide/chaufför och fem andra turister som bor på Gondwanas systerhotell intill, Namib Desert Lodge. Grinden till Namib Naukluft Park öppnar vid soluppgången kl.7. De tar ca två timmar att köra de 12 milen hit. Vi är framme en halvtimme innan och äter medpackad frukost medan solen sakta går upp bakom bergen.
Vägen går som i en kil in bland de allt högre sanddynerna. Vi kör förbi Dune 45 – den stjärnformade sanddynen som är ett populärt foto-och klättringsmål. Strax innan sanden tar över och vägen försvinner finns en parkering och en toalett. Här stannar de som inte vill köra, eller för den delen köra fast, i den ständigt föränderliga och djupa sanden. Man byter till shuttlejeepar med vana chaufförer här som tar en fram till sanddynerna. Rekommenderas verkligen för det blir riktigt skumpigt den sista biten och vi ser en och annan som kör fast. Vi fortsätter dock med vår egen jeep och guiden rattar och växlar och slirar oss fram till den sista parkeringen.
Framme vid Sossusvlei finns det några alternativ att angripa sanddynerna på. Det stora dragplåstret är en av världens högsta sanddyner, Big Daddy, 325 m hög. Antingen kan man gå den kortare och brantare vägen upp på Big Daddy och sedan gå ner igen för ett väldigt brant parti. Eller så tar man den längre vägen längs med Big Daddys kam och går ner lite tidigare på ett parti som inte är så fasansfullt brant, men ändå rätt skräckinjagande. För mig alltså, som inte är någon höjdfantast.
De yngre killarna i vårt gäng hoppar således av innan den sista parkeringen vid Sossusvlei och tar den branta stigningen upp på Big Daddy. Pda ska förstås också klättra sanddyn, men väljer den längre kamvandringen. När vi kliver ur bilen blåser det en hel del. Att ta med en varsin buff var verkligen ett genidrag!
Pda går som i ett lämmeltåg uppe på kammen. Alla på rad, en fot framför den andra. Stannar en, så stannar alla. Och det blåser något så infernaliskt. Vingligt. Att ta fram vattenflaskan eller att ta foton kräver något av en balansakt.
Killarna som går den brantaste vägen går ända upp till toppen av Big Daddy på drygt en timme. Pda går längs kammen i ca 45 minuter. Här väljer han att gå ner igen istället för att fortsätta upp till toppen. Jag ser människor som springer, hasar, hoppar ner från Big Daddys allra högsta topp. Som små myror i sanden.
Det tredje sättet att ta sig an sanddynerna är det jag väljer. Jag går från parkeringen rakt ner till Deadvlei, den uttorkade kritvita lerslätten med de förstenade träden som ligger i en gryta omgärdad av sanddynerna. Det är försås den allra lättaste vägen att ta sig till Deadvlei, men ändå inget för den som har svårt att gå i slirig sand.
De förstenade träden i Deadvlei har kommit att bli urbilden av Namibia. Och det är inte svårt att förstå varför det finns mängder av foton härifrån. Deadvlei är det ställe på hela rundturen som har flest turister. Tur då att lerslätten är så enormt stor att det faktiskt går att ta foton utan andra människor på.
Deadvlei kommer från engelskans dead och vlei på afrikaans och betyder ungefär död sjö eller dött träsk. Lerslätten bildades under kraftiga regn när floden Tsauchab svämmade över och skapade temporära fuktiga områden där akaciaträd kunde växa.
Sanddynernas ständiga rörelse stängde av floden från området och akaciaträden (camel thorn trees) kunde inte längre överleva på grund av brist på vatten. På grund av det otroligt torra klimatet i Namiböknen har träden inte förmultnats utan förstenats/pertrifierats. Stammarna har svärtats av den obarmhärtiga hettan från solen. Vi är här kl. 9 och redan nu börjar det bli hett. Tur ändå att det blåser.
Deadvleis förstenade träd har stått här i 900 år och kommer kanske stå här lika länge till. Det är en verklig tappa-hakan-upplevelse och det-är-knappt-så-man-tror-sina-ögon-känsla som kommer över en där man står mitt på lerslätten. Liten på jorden. Känner man sig bestämt.
Det är omöjligt att välja ut några enstaka bilder från Deadvlei. Här nedan kommer således en fotokavalkad av de otroligt fascinerade träden och dess omgivande, mäktigt höga sanddyner.
Vi tar jeepen och åker till en annan del av området för att äta lunch i skuggan. Nu är vi egentligen i det ”äkta” Sosussvlei som emellanåt delvis ligger under vatten då floden Tschaub svämmar över. Det är rätt sällan det händer, men vi kan ändå se att här finns mer vatten än kring Deadvlei. Träden lever, även om de ser rätt torra och fnöskiga ut, och ger välbehövd skugga åt oss trötta ökenvandrare!
Sesriem Canyon
På vägen tillbaka till lodgen stannar vi till vid Sesriem Canyon som ligger 4,5 km från entrén till Namib-Naukluft National Park. Kanjonen har grävts ur av floden Tscaub under miljontals år och är ett av de få ställen i området där det finns vatten året om. I hettan är det skönt att vandra ner i klyftan där det är svalt och skönt. Skyltar vid parkeringen varnar för fräcka babianer som kan bli närgångna. Vi ser dock inga här just nu.
Sundowner drive i Gondwana Namib Park
The Desert Grace ligger i Gondwana Namib Park och samma kväll som vi återvänder från Sossuvlei åker vi ut på en sundowner drive i parken med en guide från lodgen. Det är bara jag och Pda denna gång, en riktigt lyxig upplevelse!
Liksom många andra av Gondwanas parker brukades jorden här tidigare till uppfödning av boskap. Sedan 2004 finns här inga innerstängsel, inte ens för att separera Gondwanas park från angränsande parker. Djuren vandrar fritt på Gondwana Namib Parks 127 km² och kan alltså bege sig längre bort än så.
Vår guide är påläst och kunnig och berättar om parken och dess djur och natur. Vi får lära oss att bergen vi ser inte är några berg utan brun sandsten av fossiliserade sanddyner. Hur man ser skillnad på om en oryx är hane eller hona. Om ökenrävar och vävarfåglar. Om hur det är att jobba som guide, att man får vara beredd på att åka mellan Gondwanas alla lodger över hela Namibia beroende på var det finns mest jobbtillfällen och turister. Men att det är ett oerhört tacksamt och givande arbete att få jobba så nära naturen och djuren.
Djur vi ser i Namiböknen: struts, springbock, oryx, gnu, schakal, vårtsvin, ökenräv och vävarbon.
Det blir en varsin GT i Namiböknen också! Det finns kvällsljus och solnedgångar och så finns det kvällsljus och solnedgångar i Namibia. Som förstås är helt magiska när man står i ett veritabelt hav av rödbrun sand som fullkomligen glöder av solstrålarna.
Vi har även varit på safari i Tanzania i Afrika, läs mer om den resan här.
Följ oss gärna även på Facebook och på Instagram.
