Vi är på djungeläventyr i Sinharaja Forest Reserve på Sri Lanka. Det är något otroligt speciellt att vandra i tät djungel på leriga stigar bland slingrande lianer, över stockar och sten och spana efter djur som gömmer sig i bladverket. Man vet aldrig vem man stöter på…
Vi bilar ner från Ella i Sri lankas högland, en biltur på uppemot fem timmar inklusive ett lunchstopp. Att äta på enkla lokala restauranger på Sri Lanka är otroligt billigt. Vi äter rooti med dal, kycklingcurry, chilisås och dricker Pepsi. Det kostar 900 LKR (srilankesiska rupier) vilket är runt 25 SEK. Mat för tre personer!
På vägen mot regnskogen ser vi en ståtlig Malabar pied hornbill, Rajanäshornsfågel, en fågel som förekommer i blandskog i södra Indien och Sri Lanka.
Vi blir upphämtade med fyrhjulsdriven jeep av hotellpersonal från Sinharaja Forest Edge där vi ska bo två nätter. Sista biten till hotellet är på skumpig grusväg och Pda och Kalinga får studsa sina beniga rumpor på jeepens flak. Jag får placera min något rundare ändalykt på passagerarsätet.
Sinharaja Forest Edge
Hotellet Sinharaja Forest Edge ligger utanför byn Deniyaya vid Pitadeniya-entrén till Sinharaja Forest Reserve. Vi har förmånen att bo i hotellets största rum med bergs- och poolutsikt och har en enorm balkong som är ljuvlig att softa på efter en djungelvandring.
Hotellet har en stor pool och det är inte varje dag man får svalka sin svettiga kropp mitt i den magiska regnskogen. Restaurangen serverar enkel, men god och rustik mat till både frukost, lunch och middag.
När vi ligger där i poolen och plaskar efter en lång resdag, ser jag något som rör sig i träsket nedanför. Jag spanar storögt, det är inte lätt att urskilja vad som gömmer sig i vattenbrynet bland buskarna. Plötsligt ser vi en nos och ett par ögon resa sig över vattenytan. Det är en Bandvaran, på engelska Asian water monitor! En av världens största ödlor som kan bli över 2 meter lång! Tur att den håller sig i träsket och inte får för sig att göra oss sällskap i poolen.
Halvdagsvandring i Sinharajas regnskog
Efter frukost dagen efter ger vi oss ut på en halvdagsvandring i regnskogen. Man får inte vandra i reservatet på egen hand utan måste ha en certifierad guide med sig. Det är ändå något vi föredrar eftersom det är väldigt svårt att se djur annars, speciellt reptiler som har en förmåga att kamouflera sig. Att betala för guider stödjer också lokalbefolkningen då de ofta kommer från byar i närheten. Vi får en kvinnlig guide som är suverän och hennes kunskap visar sig vara otroligt värdefull för hela upplevelsen. Hon sniffar upp i stort sett alla djur vi ser.
Vi får låna igelstrumpor som går upp till knäna och träs utanpå byxorna. Guiden smetar på ett igelsalt på både skor och ben. Nu hoppas vi på att dessa ettriga små blodsugare inte hittar in innanför byxorna. Vi får väl se hur det går…
Vi går långsamt genom djungeln på en lättvandrad stig. Stannar upp rätt ofta och spanar. Vår guide är expert på att se det vi aldrig skulle se på egen hand. Som en enorm spindel i sitt enorma spindelnät – en Giant wood spider. Eller ja, den skulle vi nog själva kunna få syn på, den är rätt stor om man säger så med ett benspann på upp till 20 cm!
För att vara en som knappt vågar gå runt i våra svenska skogar pga ormrädsla är det extremt märkligt att jag inte är ett dugg rädd när jag vandrar i världens djungler. Vår huggorm är ju en fis i rymden jämfört med de giftiga ormar som exempelvis finns här på Sri Lanka. För varje vandring blir jag mindre rädd och här i Sinharaja längar jag efter att få se en orm. Den första vi ser är en urgullig Gunther’s bronzeback tree snake. Kolla så söt!
Denna orm är ca 1,5 meter lång, men ser längre ut än den egentligen är på grund av den tunna kroppen. Den har små gifttänder långt bak i munnen, men giftet är svagt och anpassat för små byten som ödlor och grodor och den anses ofarlig för människor.
Vi älskar ödlor! Och ödlorna i Sinharajas regnskog är så infernaliskt coola! Som denna illgröna Hump-nosed lizard. Hanarna har mer markanta färger och större knöl på nosen än honorna, så detta är en hane. Kroppen är kompakt och blir ca 20–25 cm lång från nos till svans. Hump-nosed lizard är endemisk för Sri Lanka, och finns särskilt i fuktiga skogar och regnskogar som Sinharaja. Färgen varierar från brunaktig till grönaktig, ofta med mörka fläckar eller mönster som hjälper till med kamouflage. En riktig charmknutte till knubbig ödla med en cool nos!
En betydligt mindre och snabbare ödla är Kangaroo lizard som fått sitt smeknamn för att den hoppar eller springer på bakbenen när den blir skrämd – likt en liten känguru! Vi dör nästan sötdöden när vi stöter på denna lilla krabat. Den blir 12-15 cm lång inklusive svansen och är endemisk för Sri Lanka. Favoritkäk är insekter och små ryggradslösa djur, som myror, skalbaggar och spindlar.
Det är sannerligen fantastiskt att långsamt vandra fram i Sinharajas regnskog. Vi ser mer djur än vi kunnat drömma om. Fascinerande växter och gigantiska träd. Trädrötter ovan jord bredvid vilka Pda, med sina 189 cm, ser ut som en minimänniska. Med semesterhatten på sne.
Vi ser inga apor i Sinharaja, men de finns här. Purple-faced langur och Toque macaque är de vanligaste. Kanske att vi anar en långarmad typ långt uppe i trädkronorna. Ett huvud av en före detta apa ser vi dock i ett träd.
Vi följer floden Gin Ganga och här finns ingen stig utan likt bockarna Bruse får vi hoppa över stock och sten. Mest sten. Vår guide tar min hand och visar var jag ska sätta fötterna på säkra stenar som inte rullar. Pda blir chockad över att jag flyger över den knöliga terrängen som en balettdansös. Nä, nu tar jag väl i. Men ja, jag är själv glatt förvånad med vilken lätthet jag tar mig fram. Utan guiden hade jag nog aldrig gått här. Senast jag snubblade på en stenbumling var i Fjällbacka på Västkusten. Då bröt jag foten.
Att ta sig över floder via hängbroar är inte direkt någon favorit hos mig. Denna över floden Gin Gaga stöttas dock av två betongpelare, så här dansar jag mig över. Jag filmar till och med och tar selfies mitt på bron. Håller således inte ens i mig i repen. Chock nummer två. Blir man inte fegare med åldern? Är jag Benjamin Button? Ni vet han som föds gammal och dör ung. Föddes jag feg, men kommer dö mitt i ett bungyjump?
Äh, vi tar väl en till bild på en Kangaroo lizard? Kolla in schvunget i den kroppen! Så tokredo för ett jättehopp rakt i plytet på Pda. Men nej, den står blixtstilla i vår närhet. När vi går vidare tar den säkert spjärn med bakbenen och hoppar iväg som en spänd fjäder. Boing!
Vi älskar även ekorrar! Minns med något drömmigt i blicken tillbaka till vår allra första långresa till Langkawi i Malaysia och till de gigantiska ekorrarna som flög från träd till träd precis utanför vår bungalow. Endemisk för Sri Lanka är Ceylon giant squirrel. Och stor är den, ca 35–50 cm i kroppslängd och sen är svansen nästan lika lång, så en totallängd på upp till 1 meter! Som genomsnittslängden för ett människobarn på 4 år.
Det sista djuret, last but not least, är igen av den slingrigare sorten. En Green pit viper. Please, not so close, säger vår guide när Pda vill gå närmare för att fota. Very venomous! Pda står nog ändå inte längre ifrån den än 30 cm. Det är till att riskera livhanken! Nattaktiv som ormar är så ligger den och vilar här nära marken på en liten gren. Det är en ung Green pit viper, en huggorm rätt och slätt. Som vuxen blir den upp till 120 cm lång. Den är giftig och potentiellt farlig för människor, men dödsfall är ovanliga om medicinsk vård ges snabbt. Sicken tur att vi har två timmar till närmaste sjukhus.
Men nej, den ligger bara där och vilar och känner sig inte alls hotad av oss. Det blir ett spännande avslut på vår halvdagsvandring i Sinharaja Forest Reserve. Vi är så glada att vi väljer bort att åka på safari i t.ex. Udawalawe eller Yala och istället åker hit. En upplevelse nära de små djuren är underskattad och likväl fascinerande. En safari blir ändå aldrig lika bra som i Afrika.
Hur gick det då med de blodsugande iglarna? Vi ser bara en igel på ett löv som sträcker sig mot våra ben. Men det finns otaliga iglar förstås som vi inte ser eftersom de är så små. När Pda tar av sig byxor och igelstrumpor, så vad sitter där på ena vaden om inte en igel ändå! Hur den lyckades ta sig in genom kläderna är ett mysterium, men iglar är förstås mästerliga på att hitta kryphål. Pda känner av det i månader efter på stället där den satt och mumsade i sig blod.
Morgonen efter är vi inne på Sri Lanka-resans tionde dag och nu är det dags att vi beger oss ner till södra delen av ön och till Mirissa. Det börjar lacka mot jul (2024) och vi längtar efter slappa dagar på stranden.
Tack vilken fin resa jag fått nu på morgonen, ja Madde du förvånar mig att duär så modig ,bland alla dessa vackra färgglada djur,ormen var ju läskig, helt otroligt att vara i djungeln o bara uppleva alla djuren i nästan orörd natur, måste vara underbart ,tack för ni delar med er om er resa spännande. ❤️❤️ äter pär järntabletter efter igeln tagit 🩸?😍