Från att ha softat i Khao Lak lever vi boholife på Phi Phi-öarna i Thailand. Från soft till softare kan man lugnt säga. Om det inte vore för alla longtail-båtar som surrar runt dag som natt. Men sanden är vit och knarrig, vårt boende bland träden tiptop och vattnet är mjukt som sammet och varmt som en ljummen kopp te. ”Carpe diem” minst sagt. Eller vad det nu kan heta på thai.
Vi bokar transfer från Khao Lak med 12GoAsia, en alldeles utmärkt tjänst som vi använder oss jättemycket av under denna långresa. En minibuss hämtar upp oss tidigt på morgonen och tar oss till färjan som går från Rassada Pier i Phuket över till Ton Sai Pier på Phi Phi-öarna. En båttur på mellan 1-2 timmar.
Vi har meddelat vårt boende, Viking Nature Resort, när vi kommer och de har gratis transfer från piren till hotellet. Så en longtail senare kliver vi av i vattnet vid hotellets strand och vadar rakt in i receptionen. Inte riktigt kanske, men hotellet ligger verkligen rätt på stranden.
Vi bor i Magmai 1, ett jättehus på styltor bland träd och djungel. Vägg i vägg ligger en annan villa som vi delar veranda med, men verandan är så stor att vi knappt ser röken av varandra. I början har vi dessutom hela verandan för oss själva då ingen bor bredvid. Här finns en hängmatta och en huskatt som smiter in i huset emellanåt. Katten låter sig klappas, men har ändå sin kattintegritet kvar. Han dricker ur toaletten också den typen. Och jagar kackerlackor i handfatet. En riktig killercat.
Vi har ett ett stort sovrum med en dubbelsäng med sänghimmel och mosquitonät. Det finns ingen AC, men en fläkt som låter som ett propellerplan. Det blir heller inte så varmt eftersom huset ligger omgärdat av träd, ja i stort sett uppe bland träden, så vi klarar oss bra utan AC. Här sover vi som kungar.
Vi filmade vårt boende på Viking Nature Resort, som vanligt en skakig liten film, men visst är det mysigt!
Viking Nature Resort har en egen liten strand precis framför receptionen, där även restaurangen ligger. Här landar hotellets longtail-båtar som tar oss till och från piren. Sanden är len som en kattunge och solnedgångarna bär färgen av en solmogen apelsin. Som på de flesta stränder i Thailand finns inga solstolar som skräpar ner. Man ligger på badhanddukar direkt på stranden. Förvisso lite obekvämt, men det skapar en känsla av paradis. Stränderna blir så mycket vackrare utan plast och fula parasoll.
Phi Phi-öarna är kända för att ha figurerat i filmen The Beach med en ung Leonardo DiCaprio från 2000. Maya Bay på Ko Phi Phi Leh blev dock så nerlusad av turister att de fick stänga ner för besök under tre år för att naturen skulle kunna återhämta sig. Vi läser dock att man nu öppnat för turister igen under 2022. Det går båtturer till ön när vi är här i januari 2019, men vi hoppar det eftersom man inte får kliva i land.
Från restaurangen finns branta trappor över klipporna och en djungelstig med rep att häva sig upp eller ner med till stranden bredvid, Long Beach. Pda snorklar runt udden till den stranden och jag tar trapporna och stigen. Den här stranden är betydligt större än vår. Här finns några restauranger och ett fåtal hotell, men de är diskret placerade så de känns inte av. Man får en känsla av en äkta Thailandsstrand kantad av båtar, som i och för sig mest kör hit och bort alla turister, men turisthetsen lyser med sin frånvaro. Det är en laid back feeling över denna strosar- och badvänliga strand.
Jag filmar på väg tillbaka från Long Beach efter en ansträngande klättring uppför bergskammen till vårt hotell. Det är därför jag låter så andfådd! I slutet ser ni vår mysiga restaurang och vår strand. Ber om ursäkt för skakig och pladdrig film. Öllunch….
Vi går in till byn på Phi Phi-öarna som ligger på en låg sandbrygga mellan de två bergsöarna. Här drabbades man av tsunamin 2004 extra hårt. Vågorna liksom pressades in mellan bergen som bildar viken och över byns låga läge och skapade stor förödelse. Det tar 15 minuter att gå in till byn från Viking Nature Resort på en lättpromenerad väg med vacker utsikt.
Byn är populär bland backpackers och har ett överflöd av billiga barer och restauranger. Vi tar oss till byns populära badstrand, Loh Dalum Beach, som är överbefolkad av fulla västerlänningar som skränande badar i det långgrunda och grumliga vattnet. Det blir ett kort besök här.
Vi testar en av byns otaliga mathak, här finns det mesta att välja bland. Trånga bargator med tatueringstudios, afterbeacherbjudanden och hostels. Här finns allt och lite till för en rajrajsemester.
Phi Phi-öarna är ontiögonenvackert och kanske det Thailand man förväntar sig att finna när man sitter framför datorn en novembernatt i Sverige och vill boka en drömresa. Visst är det vackert så att man får ont i ögonen, men det gör faktisk också ont i öronen. Longtail-båtarnas motorer dörnar i stort sett dygnet runt. Perfekt sätt att ta sig runt, men måste de vara så många, låta så illa och gå så ofta? För mig förtar oljudet lite av upplevelsen. Men Pda säger: ”Har man bara en huskatt som dricker ur toaletten, en kall öl och en hängmatta, så är ju motorljudet bara ett extra bevis på att man inte är hemma”. Och det har han ju rätt i!
Så var det ju det där med ”carpe diem” på thai. Typ såhär: ตี-เหฺล็ก-เมื่อ-แดง-กิน-แกง-เมื่อ-ร้อน. Översatt blir det: hit iron when red, eat curry while hot. Vilket låter bra mycket fränare än ”fånga dagen”. Men ja, det gäller att passa på helt enkelt.
