Från El Calafate är det 25 mil till El Chaltén. Detta samhälle med en befolkning på 700 personer är ett populärt centrum för vandring och bergsklättring. Det bildades inte förrän 1985 och växer så det knakar. På vägen dit svänger vi ner till hotell La Leona där Butch Cassidy och The Sundance Kid gömde sig efter att ha rånat en bank i Río Gallegos.
Vi åker längs med den Colgateblå sjön Lago Viedma innan vi kommer fram till El Chaltén och det är dags att leta upp en camping. Nu är det dags för ett par dagar med vandring i El Chaltén.
Detta är en fortsättning på Roadtrip i Patagonien: Perito Moreno – den kalvande glaciären.
Vi väljer Camping El Relincho av de tre som finns till buds. Den ser mest välordnad ut och har fin utsikt. Här finns el, vindskydd för tält, dusch, toa och ett stort hus med kök, bord, spis och kyl att använda. Receptionen är öppen mellan 8-22 och det kostar 120 per person och natt och 70 kronor för husbilen.
Vandring till Laguna Torre, 11 km.
Dags för vår första vandring i El Chaltén. Vi går upp tidigt morgonen efter och letar oss fram till leden som börjar 300 meter norr om byn. En skylt vid den stora vägen visar oss i rätt riktning, men sen saknas dock skyltar och vi frågar oss fram. Första halvtimmen uppför bergskammen är brant och det är rätt jobbigt i den soliga och vindstilla morgonen. Jag, som tampats med en rejäl förkylning några dagar, måste tyvärr ge upp här och vända tillbaka. Febern och den onda halsen tänker inte låt mig vandra just idag. Så jäkla typiskt att bli sjuk när man är på semester.
Detta är således Pdas egna ord om vandringen han fick göra själv:
Det känns trist och lite nervöst att Madde inte kan följa med men jag känner att det inte är till någon nytta att jag trängs med henne i bussen en hel dag och jag har sett fram lite extra mot just den här vandringen då jag faktiskt har rekat den här turen alldeles själv. Jag fortsätter själv uppför bergskammen och efter krönet blir det flackt och lätt att gå hela vägen, man vandrar i en glaciärdal och ska gå över tre höga ändmoräner. Det är inte så många skyltar men det är lätt att följa leden.
När jag vandrat ca 1 timme och kämpat mig 10 minuter upp till toppen på den första moränryggen får jag mig en fantastisk vy över bergen Cerro del Tore från utsiktspunkten Mirador del Torre. Här finns ett dass men annars finns det inga vindskydd eller andra bekvämligheter under hela vandringen och jag kommer på att jag har bara stött på en enda människa hittills. Jag börjar fundera på om det var en sådan bra idé att ge sig ut i ödemarken helt själv. Jag kollar vatten och matförråd, funderar över försäkringar och hur någon ska kunna hitta mig, mobiltäckningen försvann ju redan nere vid vägen. Varje steg jag tar nu är jag extra noga med var jag sätter ner fötterna. Ska jag stuka foten igen ska jag inte göra det här och nu!
Vandringsleden går sedan bitvis genom gles skog tills jag kommer fram till den andra moränryggen som man måste baxa sig över. När jag börjar närma mig sjön följer leden smältvattnet från glaciären och temperaturen sjunker för varje meter och det börjar blåsa emellanåt. När jag klättrar upp på den sista ändmoränen som helt saknar vegetation, bara stora stenar och grus likt ett ökenlandskap, har jag utsikt över den cirkelrunda glaciärsjön Laguna Torre med sina små isberg. I fonden tornar Cerro del Torre upp sig bland molnen, 3 102 m ö.h.
Jag står på toppen av ändmoränen, som i en halvcirkel dämmer upp sjön med sina 60 m nästan lodräta sidor och funderar på om jag ska fortsätta leden runt sjön och upp mot bergen som jag tänkt. Vädret har blivit sämre, det kommer hårda nästan stormlika vindbyar fem minuter åt gången ner från bergen, däremellan är det nästan vindstilla. Jag går en bit på kammen, men inser att det vore dumt att fortsätta själv. Visserligen är det ett par tappra själar till där men inga som ska fortsätta mot Mirador Maestri.
Jag käkar istället min lunch och försöker fota lite, men när kameran blåser omkull och jag nästan blåser iväg bestämmer jag mig för att äventyrligheterna räcker för idag, jag ska ju hem också innan det blir mörkt. Effektiv vandring är ca 6 tim. t.o.r. Och ja, jag hinner precis hem innan solen går ner.
Vandring mot Fitz Roy
Nästa morgon packar vi med oss matsäck och beger oss mot Fitz Roy. Förkylningen börjar ge med sig och nu är vi båda på språng! Vid första utsiktspunkten får vi en fantastisk vy över floden Rio de las Vueltas.
Nästa mirador ligger vid Laguna Capri och bjuder på en spektakulär vy över Fitz Roy, 3 405 m ö h och ett av världens mest svårbestigna berg.
Tre timmar tar det att vandra till Camp Poincenot som ligger på en sluttning i skogen ner mot en uttorkad flodfåra. Ett 30-tal campare har här slagit läger. Det är i princip det enda ställe vi ser folk på under vandringen.
Vi går ner i flodfåran för att få några bra foton på Fitz Roy, men molnen skymmer toppen. Det blåser stormvindar från bergen, det börjar snöa och temperaturen faller. Här tar vår vandring slut. Vi hade tänkt gå ännu ett par kilometer upp till Lago de los Tres för att komma närmare Fitz Roy, men har läst att vädret där uppe kan vara oberäkneligt och med tanke på hur himlen nu ser ut nöjer vi oss med att se Fitz Roy härifrån.
Det tar 3,5 timme att nå Camp Poincenot. Vandringen är relativt enkel och det är lätt att hitta. Det går broar och spänger över bäckar och vattendrag. Det känns lite som att vandra på månen (hur nu det känns?) – kargt på sina håll och väldigt blåsigt. Ibland går vi genom gles skog med lavar som hänger från träden, men oftast är terrängen öppen omgiven av höga berg.
Tre timmar tar det att gå ner till El Chaltén igen och vi belönar oss med en varm dusch på campingen. Nu känner vi oss nöjda med vandring i El Chaltén.
Återfärd mot Punta Arenas
När vi senare åker tillbaks mot Punta Arenas, där vi ska sova sista natten innan vi lämnar tillbaks campervanen, blir vi osäkra på om vi verkligen kommer klara oss på den bensin vi har kvar eller om vi plötsligt kommer få bensinstopp mitt i ingenstans. Tanken rymmer ju som sgat bara 30 liter och det är långt till nästa bensinmack. Pda snålkör således i 80 km/h i 15 mil innan mörkret börjar falla och det är dags att hitta nattens parkering.
Det är ju ont om bilar på vägarna och det är även väldigt ont om andra vägar än den raksträcka vi åker på, så det är faktiskt rätt svårt att hitta någonstans att ställa bilen över natten. Vi campar under en bro någon mil innan Calafate. Med sjöutsikt och allt!
Vi har tänkt att åka en annan väg tillbaka till Punta Arenas, det är ju kul med lite omväxling, men den avtagsväg vi har tänkt att ta vid El Cerrito är förstås en grusväg med extra stora stenar. Det där skramlande oljudet från taket som vi behövt stå ut med så fort väglaget varit ojämnt sätter därmed stopp för den tanken. På kartan vi köper i Argentina och på de kartappar vi har ser det ut att vara en stor riksväg, men det är det alltså inte. Än idag, två och ett halvt år senare, visar Google Maps fortfarande fel medan Here, Open Streetmap och Bing visar rätt. Vi måste alltså åka över Rio Gallegos, en omväg på 8 mil, och inget som vi räknat med. Vi tankar fullt i Esperanza, som är en korsning med en mack mitt i ingenstans. I Rio Gallegos tankar vi fullt igen. Kommer bensinen att räcka? Halvvägs börjar bensinmätaren snabbt att sjunka…
10 mil norr om Punta Arenas åker vi förbi spökstaden San Gregorio där vi stannar och tar några bilder på en övergiven hästgård samt ett båtvrak.
Vi klarar oss på bensinen ända fram till Punta Arenas, men bensinmätaren är nere på rött de sista skälvande milen! Vi borde verkligen ha köpt en reservdunk innan vi gav oss iväg, det hade besparat oss timmar av oro, men det är lätt att vara efterklok. Vi kör 207 mil på dessa åtta dagar och hur härligt det än har varit, så är det med lätta steg vi dagen efter checkar in på hotellet Dreams del Estrecho för att unna oss lite lyx i form av dundersköna sängar, poolbad och världens godaste julaftonsmiddag.
Men attans! – dagen efter är mitt ryggskott tillbaka igen – ryggen tyckte tydligen bättre om att sova på en skumgummimadrass på plywood än i en superiorsäng på lyxhotell.
Läs mer om denna resa här:
1.Sao Paolo, Iguazufallen, Patagonien, Eldslandet, Buenos Aires – ett fantastiskt juläventyr med diverse missöden!
3.Roadtrip i Patagonien: Torres del Paine
5.Roadtrip i Patagonien: Perito Moreno – den kalvande glaciären.
6.Tierra de Fuego – Eldslandet, Argentina. Pingviner vid världens ände!
7.Buenos Aires, Argentina
Vilken rusar till resa, ont i halsen ,blåsigt ,ingen bensin men ni klara det ?vackra bilder på naturen , kanske inte så kul att gå själv, man blir lite avis när man läser om era upplevelser härligt å lyckliga ni tack för ni delar med era resor och trapetser kram ?? Christina Aspenberg
Tack för att du läser! <3