Iguazofallen, Argentina

Den första morgonen på vårt Sydamerikaäventyr vaknar vi upp i Sao Paolo, Brasilien. Vi spenderar bara en natt och en morgon här innan vi flyger vidare till Foz do Iguacu nära den Argentinska gränsen, men det lilla vi ser av staden är inte särskilt imponerande. Sao Paolo är en enorm stad, faktiskt Brasiliens största, och säkert inte alls något som skulle falla oss i smaken. Brasilien är dock förstås ett land vi gärna vill se mer av en annan gång.

Utsikt från hotellrummet i Sao Paolo

Snart hamnar vi i en mycket mindre stad när vi flyger från Sao Paolo till Foz do Iguacu och tar en taxi  över gränsen till Argentina och staden Puerto Iguazu. Dessa två städer har en sak gemensamt: Cataratas del Iguazu –  Iguazufallen. Dessa makalösa vattenfall ligger till en femtedel i Brasilien och till fyra femtedelar i Argentina. Vi lämnar våra pass till taxichauffören och behöver inte ens lämna bilen för att komma över gränsen. Sådan effektivitet vi vill se mer av – men den är snarare undantag än regel.

Iguazu Jungle Lodge, fantastiskt hotell så när som på undermåliga altandörrar…

Vi bor i en stor bungalow med en enorm altan, men altandörren är inte Pdas bästa vän denna dag. Han ser inte att den är stängd, kliver rakt in i den och den splittras i tusen vassa bitar som flyger ut över altangolvet. Blodet droppar minst sagt och jag skriker rakt ut i rena förskräckelsen, ringer till receptionen som ringer ambulansen och sen bär det iväg till en klinik inne i Puerto Iguazu. Några stygn senare är Pda fit for fight igen och bandagerad lite här och var. Tur att det går bra, det hade dock kunnat gå riktigt illa, men det vill vi inte riktigt tänka på. Hotellet täcker sjukhuskostnader, mediciner, transporter och transfer, de är väl rädda att vi ska stämma dem, men inga hard feelings, vi orkar inte riktigt bråka, vi är ju på semester. Hoppas de har bytt ut glaset i sina altandörrar nu, men det tvivlar vi på. Läs mer om olyckan här.

Den privata kliniken där Pda blir hoplappad

Att ta ut pengar visar sig bli svårare än väntat. Vi försöker på flera olika banker och vi har med oss både Visa och Mastercard, men korten fungerar ingenstans. Vi har bara en enda futtig dollar på fickan och den räcker i alla fall till en liten flaska vatten. Puerto Iguazu omgärdas av floden Parana som i norr skapar en gräns mot Brasilien och i väst mot Paraguay. Det är som en liten kil av Argentina har smugit sig in emellan dessa två grannländer och Puerto Iguazu ligger längst upp i kilen. Vi promenerar Avenida Rio Iguazu och spanar över floden och på hemvägen lyckas vi hitta en bankomat på Avenida Tres Fronteras som faktiskt accepterar mitt Visa. Kvällen är räddad och vi kan äta middag!

Brasilien på andra sidan floden

Nästa dag får vi återigen problem med att hämta ut pengar, då en av bankerna ligger nere och den andra inte accepterar våra kort. Man kan dessutom inte hämta ut så mycket pengar per gång och de 700 pesos, cirka 300 SEK, vi fick ut kvällen innan börjar ta slut. Vårt tålamod börjar nu också ta slut och inte blir det bättre av att det börjar störtregna heller. Vi köper en varsin regnponcho och inväntar omstart av bankomaterna på Santander. Till slut får vi ut närmare 1500 SEK via tre stycken uttag och känner att vi kommer klara oss på detta ett bra tag. Nu är det dags att åka till vattenfallen! Vi köper bussbiljetter på busstationen, 40 kr per person T&R, och åker 20 minuter till vattenfallen på den argentinska sidan. Vägskyltar varnar för djur längs vägen och vad skulle vi inte ge för att få se en tapir korsa vägen, men tyvärr händer det inte varken på vägen dit eller hem.

Kör försiktigt! Tapirövergång!

Det kostar oss drygt tvåhundra kronor (500 ARS) i entré till Iguazu National Park och då ingår Jungle Train som tar oss upp ända upp till Garganta Del Diablo/The Devils’ Throat, det allra största vattenfallet. I parken rumlar apor och söta små coatis runt som tydligen kan bitas ordentligt i jakt på mat. Här gör vi inte om misstaget från Monkey Forest i Ubud på Bali, så vi håller oss på säkert avstånd.

Jungle Train

Lekfull coati.

Karta över nationalparken

För att komma till The Devil’s Throat måste man gå en bra bit på en spång över vattnet. Det har regnat mycket och vattennivån är väldigt hög när vi är här. Ett moln av vattenånga från den rasande vattenmassan som störtar 80 meter ner skymmer tyvärr utsikten rejält. Det är svårt att få ett grepp om hur högt vattenfallet verkligen är.

Det tar 20 minuter att nå fram till The Devil’s Throat på stadiga spångar av betong och stål.

Det är dock en mäktig och nästan en lite läskig syn när man närmar sig kanten av vattenfallet och ser den enorma bruna vattenmassan forsa över kanten och ner i avgrundsdjupet. Och så ljudet. Detta dånande vrål som från djävulens strupe. Passande namn indeed.

Utsiktsplattformen ligger bara några meter från vattenfallets kant.

The Devil’s Throat ligger sträcker sig från den brasilianska till den argentinska delen av nationalparken.

Vi äter en macka och tar en öl på restaurangen vid Estacion Garganta innan vi hoppar på tåget ner igen för att gå de två lederna Upper och Lower Circuit eller Paseo Superior och Circuito Inferior som de heter på kartan.

Vattenfall längs med Upper Circuit

Alla vattenfall har ett namn. Från höger Salto Bosetti och sedan Salto Adam och Eva.

Man kan ta en båttur på floden Iguazu runt Isla San Martin. Det gör inte vi och dessutom tror jag inte att några båtar går denna dag pga den höga vattennivån.

Brasilien på anda sidan vattnet.

Mäktigt. Ett måste om du åker till Argentina.

Vi hinner inte med ett besök på den brasilianska sidan av vattenfallen. Eller jo det gör vi, men Pdas olycka gör att vi inte riktigt orkar. Han får åka till kliniken ett par gånger till för att lägga om sina sår och vi känner att vi faktiskt vill ta det lite lugnt efter denna ”rivstart” på semestern. Dagen efter strosar vi således ner till centrum och besöker Jardin de los Picaflores – en trädgård som huserar mängder av kolibrier. Där sitter vi i skuggan minst en timme och bara tittar på de supersöta kolibrierna som samlar nektar från färgglada matstationer som hänger från träden.

Fascinerande små propellerplan

Den inhemska ölen Quilmes är den godaste vi någonsin druckit och kommer i lämpliga enlitersflaskor och serveras i frigolittermosar för att behålla kylan.

Det är dags att lämna norra Argentina och bege oss söderut och ta oss vidare till Chile med buss. Nu börjar äventyret roadtrip i Patagonien!

Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *