Den första morgonen i Costa Ricas huvudstad San José vaknar vi kl. 06 och går ut och sätter oss i parken mittemot hotellet och tittar på morgonrusningen. Sen går vi in och äter den bästa hotellfrukosten någonsin.
Från Charles de Gaulles flygplats till San José
Vi har lyckats flyga med Air France över Atlanten utan att behöva stressa ihjäl oss på Charles de Gaulles flygplats denna gång. Det beror snarare på att vi hade en enormt lång transfertid, sex timmar, än att flygplatsen på något vis har blivit mer lättorienterad. Det är felskyltat, oskyltat, skyltar står på platser där de inte syns, så man använder mänskliga skyltar istället som ska informera tusentals resenärer om vilken korridor man ska ta. Och så den där bussen som går via samtliga terminaler istället för att ha en buss som går direkt till en eller max två terminaler. Vi riktigt ser skräcken i folks ögon när de inser att de kommer missa sitt flyg. Precis som vi höll på att göra när vi flög till Brasilien 2015. Försök att undvika denna flygplats om ni kan, men tyvärr kan det vara svårt vid resor till Syd- och Centralamerika.
Det som däremot händer denna gång, är att Pda blir sjuk på planet och fryser så han skakar i fem timmar trots dubbla jackor och tre filtar. Tur då att vi har en chaufför som väntar på oss i San José och kör oss till hotellet via en del omvägar p g a att det varit karneval i staden och många vägar därför är avstängda.
Aurola Holiday Inn
Efter en lite trist roomservicemiddag somnar vi som stockar i varsin bred och underbart skön säng på hotell Aurola Holiday Inn. Läs vår recension på Tripadvisor här. Morgonen därpå vaknar vi upp till en fantastisk vy över staden och bergen från 10:e våningen, lyssnar på Lars Vegas Trios julskiva Lars Christmas från 1992, en tradition i Pdas familj sedan dess, och känner på oss att detta kommer bli en utomordentligt trevlig julresa.
Men jo, det blir en del äventyr också och ett rätt ovälkommet sådant. Stay tuned!
Reseplanering med Evaneos
Vi har bokat denna resa genom Evaneos som har satt oss i kontakt med en lokal resebyrå som heter Bella Aventura. Genom en plattform som jag kommer åt ifrån min gmail, har jag en kontinuerlig kontakt med Magdalena som har hjälpt mig att boka alla hotell, all transfer och alla guider och utflykter. Det kostar förstås lite extra, men eftersom vi inte ville bila själva genom landet och det var lite krångligt att boka all transfer på egen hand, fungerar detta alternativ alldeles utmärkt. Det blir många resplaner och mycket korrespondens innan vi är nöjda, men till slut får vi precis som vi vill ha det. Vi har även kontakt med henne under resans gång, vilket visar sig bli ovärderligt.
Hacienda Pozo Azul
Vårt andra stopp på denna resa är byn La Virgen i Sarapiqui och vårt boende på Hacienda Pozo Azul. Vi blir upphämtade i San José av en trevlig och språksam chaufför som berättar lite om staden och om området vi ska till. Från San José, som ligger mitt i Costa Rica, åker vi på breda vägar utan mycket trafik genom molnskogen och över molnbergen mot landets karibiska kust. På Costa Ricas högland finns ett flertal molnskogar som kännetecknas av att de har 100% fuktighet året om.
Själva Haciendan består av en restaurang och ett aktivitetscentrum och är en utgångspunkt för diverse äventyrsutflykter såsom forsränning och hästridning. För att komma till hotelldelen, som består av 30 tält på plattformar utplacerade i djungeln, måste man åka vidare i en kvart på en extremt skumpig grusväg. Då lunch och middag serveras på aktivitetscentret, kommer vi vara tvungna att åka denna väg många gånger till.
Läs vår recension på Tripadvisor om Hacienda Pozo Azul här.
De mystiska vrålapornas land
Att bo här i detta tält blir en sann upplevelse. Att ligga i sängen bakom myggnätet och lyssna på regnet som smattrar på kanvastyget. Att vakna tidigt på morgonen och tro att man blivit blind för att det är så ofattbart kolsvart så att man inte ens uppfattar sig egen hand vifta framför ögonen. Att höra vrålapornas strupljud från den kolsvarta och bottenlösa avgrunden. Det är magiskt.
Djungelaktiviteter
Frukost äter vi där vi bor, den är enkel men god. Wifi finns i loungedelen och öl och annan dryck kan man köpa i receptionen. Stämningen är avslappnad och vi får tid till att ta det lugnt och bara vara. Känna in djungeln, spana efter vrålapor, leta efter grodor, gå ner till floden, softa, varva ner. Det känns lite ovant då vi ofta har ett så fullspäckat schema på våra resor. Två saker har vi dock inplanerade här: floating safari och djungelhajk.
Floating safari
Vi har bokat in oss på en, vad vi tror, rofylld tur på floden bland flora och fauna. Men den senaste tidens regn har fyllt floden med vatten från bergen och det blir en rätt fartfylld och skumpig flytande safari. Jag är ju inte så tuff när det kommer till vare sig fart eller höjd, men detta tycker jag ändå är riktigt roligt. Det går lagom fort och jag känner mig trygg på gummibåten. Att fotografera går dock inte särskilt bra eftersom vi måste paddla och hålla i oss och vi blir helt dyngsura från topp till tå. Informationen om klädsel som vi fick i receptionen var helt felaktig. Detta visade sig bli mer rafting än floating och vi borde ha haft badkläder snarare än t-shirt och shorts och badskor på oss snarare än vandringsskor. Vi får nämligen kliva i knähögt vatten för att komma i båten. Så ja, det var roligt, men jag kommer aldrig göra om det.
Guidad djungelvandring
Att vandra i djungeln och spana efter allehanda djur är mer min kopp te och det får vi göra tillsammans med en guide från Hacienda Pozo Azul. Så där värst många djur får vi inte se, men huvudsaken är att vi får se världens coolaste groda: Red-Eyed Tree Frog eller på svenska rödögd trädgroda. De här små rackarna sitter under löv och kamouflerar sig genom att göra sig platta och dölja sina blå sidor, sina orange fötter och sina röda ögon. Vi trodde att det var en helt annan groda när vi först såg den sitta där på lövet, men sen vecklade den ut sig – må vara med lite hjälp från guiden, själv ville den nog mest sova sin skönhetssömn som vi kom och abrupt väckte den ur. Stackarn.
Vi får inte ens peta på grodan eftersom vi förmodligen har en massa parfymerade substanser på oss som den inte tål och det respekterar vi förstås. Guiden däremot har inget sådan på sig och får agera klättervägg.
Under vår två timmar långa promenad ser vi även tukanfåglar sitta i träden. Tukaner har de största näbbarna av alla fåglar i förhållande till sin kroppsstorlek och går tydligen att tämja på samma sätt som en papegoja. De är verkligen vackra och passar naturligtvis bättre i naturen än i en bur.
Vårt hotell skryter lite med att de har en groddamm på området och ja, visst finns det en damm, men så många grodor det vete tusan. Vi lyckas i alla fall se den här rätt maffiga oxgrodan, bullfrog, en kolsvart kväll när vi smyger runt och lyssnar efter grodläten. Mer grodsafari blir det senare under resan.
Runt Hacienda Pozo Azul
Det märks att vi befinner oss i moln-/regnskog då det regnar med jämna mellanrum och är väldigt fuktigt, men när solen tittar fram steker den på våra vintervita pannor. Jetlaggade vaknar vi supertidigt på morgnarna, redan vid femsnåret, det är alltså inte enbart vrålaporna som väcker oss. I närheten ligger en pepparodling och vår chaufför berättar för oss om det slit och den dedikation som ligger bakom en sådan odling.
Vi hör dem ju hela tiden, vi har en hel drös av vrålapor i träden utanför vårt tält, men de är omöjliga att få på bild. Oftast klättrar de högt uppe i lövverket och syns bara som en skugga. Vrålaporna. Små är de också, mellan mellan 55 och 90 centimeter långa. Och ändå låter de så mycket. Ni får ana att det sitter en där uppe i trädkronorna och vrålar. Det är bara hannarna som vrålar förresten – ingen direkt överraskning eller hur?
Det är som sagt en bit till själva Haciendan där vi äter lunch och middag, men det är bara att säga till i receptionen när man vill ha skjuts. Detta gör dock att vi känner oss lite låsta. Grusvägen som vi tvingas åka är dessutom rent fruktansvärd, så en dag går vi därför genom djungeln in till byn La Virgen istället för att beställa skjuts. Det vi ser av byn är en rak väg kantad av små hus, ett par små affärer och ett par restauranger. Inte så mycket människor heller, några barn som håller till vid en kiosk, men på den restaurang vi besöker sitter en hel del locals och äter. Sådant uppskattar vi.
Vilse i pannkakan på lokalhak
En kväll, när hotellet har hyrt ut loungedelen för en privat fest som spelar salsamusik så att djungeldjuren flyr och så även vi, ber vi om skjuts in till byn och äter middag på en restaurang som vi blivit tipsade om av tjejen i receptionen. Restaurangen har en helt magisk uteplats och vi äter middag ackompanjerad av diverse läten från den kolsvarta djungelväggen bakom oss. Vem vet vad som finns där ute.
Vem vet vad som finns i den där soppan som jag äter är också en relevant fråga. Jag fiskar upp både det ena och det andra, men den är ändå rätt god om än serverad i en enorm skål som Emils huvud lätt skulle ha fått plats i UTAN att fastna. Pda äter nachos med sås eller var det sås med nachos? Dagen efter äter vi även lunch här, så är ni någonsin i krokarna av La Virgen kan vi rekommendera El Chante Restaurante.
