Torres del Paine nationalpark i Chile. De blå tornen. Det är så vackert att man tappar andan.
Patagonien är stort. Helt enormt faktiskt. Med en yta på 1 043 000 km² mer än dubbelt så stort som Sverige och här bor bara ca 2 miljoner människor. Med andra ord ganska tunnsått på vägarna. Dessa raksträckor till vägar. Som bara fortsätter och fortsätter. Det är ett fantastiskt landskap, skiftande från månlandskap till snöbetäckta berg.
Detta är en fortsättning på: Iguazofallen, Argentina
Vi startar vår roadtrip i Chiles Punta Arenas, åker norrut till nationalparken Torres del Paine. Sedan korsar vi den argentinska gränsen och åker vidare till El Calafate och El Chaltén. Bilen lämnar vi åter i Punta Arenas en vecka och 170 mil senare. Vår så kallade husbil är en femton år gammal ombyggd Mitsubishivan som på dagtid har två sitsar och ett bord som vi kvällstid fäller ner till en plan plywoodyta som vi lägger tre madrasser på. Vi sover i inköpta tjocka sovsäcken och ullfiltar. Vid bakluckan finns ett enkelt kök med gasspis, diskho och vattendunkar. Det medföljer ett litet gaselement, två campingstolar och ett campingbord. Vi sover väldigt bra trots att temperaturen nattetid är närmare 0. Det ryggskott jag ådrar mig så fort jag kliver ombord på flyget från Paris ordnar upp sig efter nätterna på dessa stenhårda madrasser bara för att återkomma efter en natt i en superskön säng på lyxhotell.
Läs om lite fler ”sköna” saker som händer på denna resa här.
Efter några dagar vid Iguazufallen och en övernattning i Sao Paolo flyger vi till Rio Gallegos i södra Argentina. Taxichauffören smiter med växeln, hoppar bara in i bilen och drar iväg så att gruset smiskar runt benen på oss. Helt paffa befinner vi oss i vad som ter sig världens ände – och då har vi inte ens varit i Eldslandet än. Ett industriområde med en busstation där de bara säljer kaffe och kakor. Vi hittar ett lastbilshak och får oss en varsin utbankad och panerad skosula till lunch. Bussbolaget El Pinguino tar oss sedan över gränsen till Chile. Vi sitter på våning två, längst fram i bussen och har panoramautsikt över landskapet. Vägen är bred och bra, trafiken gles och på slätten ser vi enstaka strutsar och lamor. Halvvägs serveras vi fika, en torr kaka och hett vatten till antingen te eller kaffe. Fyra timmar senare befinner vi oss i Punta Arenas, den sista staden i Chile innan Eldslandet tar sin början.
Det är äntligen dags att hämta vår campervan! Efter en noggrann genomgång av uthyrningskillen inser vi att tanken är i det närmsta tom, så vi åker till en bensinstation och tankar. Tanken tar dock bara 30 liter bensin vilket ska visa sig bli lite av ett orosmoment. Det är många, långa mil mellan bensinmackarna i Patagonien och vi får inte med oss någon reservdunk. När Pda kör ut från macken råkar han köra mot rött och precis då kommer förstås en polisbil åkandes emot oss. Snacka om otur! Han får sig en rejäl utskällning av en kvinnlig polis, dock på spanska, men budskapet går mer än väl fram.
Vi handlar upp oss på mat i Punta Arenas och åker sedan till ett köpcentrum utanför stan för att köpa sovsäckar. Det visar sig sig att nästan alla affärer har stängt mellan 12-15. Siesta även här alltså. Vi hittar dock tvåsupersköna och härligt tjocka sovsäckar på Sanchez & Sanchez för 200 kr styck.
Vi kör mot Puerto Natales. Dit är det 25 mil och det tar oss 4,5 timmar att komma fram med ett lunchstopp på vägen. Vägen är spikrak, öde och av cement. Vi ser inget annat än lamor och får som betar, inga samhällen eller korsningar och nästan inga andra bilar. I Puerto Natales tankar vi igen då tanken nästan är tom. Det är galet att ge sig ut på roadrip i ett såpass vidsträckt land som Chile med en tank som bara tar 30 liter, men vad ska vi göra?
Efter ytterligare 3 timmar och 13 mil är vi så framme vid nationalparken Torres del Paine och den första etappen är gjord. Väg 9 är bra från Puerto Natales fram till Cerro Castillo, men sen tar en dålig asfaltsväg vid och väl inne i parken blir det grusväg. Den är som en tvättbräda och vi inser nu att något sitter löst på taket på bilen som skramlar och låter riktigt illa. Vi försöker hitta vad det är som sitter löst, men misslyckas och vi får leva hela veckan med detta oljud som tär på både trumhinna och humör.
Vi passerar Sarmiento, den entré vi åker in i parken genom, efter klockan nio på kvällen och allt verkar stängt. Annars kostar det tydligen 300 kronor per person att åka in i parken. En timme efter Sarmiento hittar vi camping Pehoe där vi väljer att övernatta. Vi åker runt och väljer en plats att stå på och sedan går vi till receptionen och betalar 100 kronor för en natt. Vår plats har ett vindskydd, en soptunna, en eldstad och en bänk med bord och det är nära till toalett och dusch. Vi äter korv med bröd till middag och somnar som stockar efter en lång dag på vägarna. Eller vägen. Det fanns ju bara en!
Ett av mina starkaste minnen från denna resa är när jag morgonen efter skjuter upp dörren och ser en enorm örn helt lugnt spatsera omkring i gräset ett par meter från bilen. Den rör inte en fena (fjäder?) när jag klumpigt ålar mig ut ur sovsäcken, krafsar efter kameran och samtidigt försöker väcka Pda så att han också får ta del av detta makalösa ögonblick. En örn på så här nära håll är ju sällsynt att man får se.
Vi gör en kortare vandring vid vattenfallet Salto Grande som inte ligger så långt från Lake Pehoe och vår camping. Salto Grande betyder det stora hoppet. 2011 drabbades området här av en stor brand och träden är fortfarande märkta av elden, gråvita och skelettliknande. Det är ett helt magiskt landskap här runt den turkosa sjön Nordenskjöld och Torres del Paine, de blå tornen, som givit parken dess namn.
Vi kör vidare till Lago Grey, men vädret blir sämre och sämre och det blåser stormvindar så att bilen skakar. Här blir det varken mat (restaurangen slutar servera kl.15), vandring eller fotografering. Vi vänder och åker tillbaka och sedan ut ur nationalparken för att leta upp ett ställe att stå på för natten. Morgonen efter har vi förlagt bilnyckeln, blir redigt osams och letar febrilt i en halvtimme innan vi hittar den i en väl dold ficka i min nya jacka. Hur den hamnar där är fortfarande ett mysterium, men hur som helst är vi glada att vi hittar bilnyckeln och kan åka vidare. Annars kanske vi har stått där än?
Läs vidare om denna resa här:
4.Roadtrip i Patagonien: Perito Moreno – den kalvande glaciären
5.Roadtrip i Patagonien: Vandring i El Chaltén
6.Tierra de Fuego – Eldslandet, Argentina. Pingviner vid världens ände!
Vackra bilder 😊
Tack så mycket! 🙂