Vi reser runt med egen chaufför och guide på Sri Lanka på väg norrut till Sigiriya med målet Sigiriya Lion Rock – Lejonklippan. Ska jag övervinna min höjdskräck och ta mig ända upp till klippans topp?
Sigiriya, Sri Lanka
Att köra bil från Dambulla till Sigiriya tar bara runt 30 minuter. Nu har vi varit igång hela dagen sedan vi landade på morgonen. Efter rivstarten med kultur och Buddhor i Dambullas grottempel är planen nu att bara checka in på hotellet, äta lunch och plaska i poolen. Vi bor på Sigiriya Village Hotel som har en väldigt bra utsikt mot Sigiriya Lion Rock – Lejonklippan.
Sigiriya Lion Rock - Lejonklippan
Sigiriya Lion Rock är upptagen på UNESCOs världsarvslista och en av Sri Lankas mest populära sevärdheter. Klippan består av magmatiskt berg – resterna av en uråldrig vulkan som eroderats bort och bara lämnat kvar den hårda kärnan. Nästan 200 meter höjer den sig över det omgivande landskapet och kan ses från milslångt avstånd.
Under kung Kasyapa I:s regeringstid, 477–495 e.Kr., flyttades öns huvudstad hit och man byggd ett palats, en fästning och trädgårdar på och runt klippan. Efter kungens död övergavs platsen som kunglig bostad och blev ett buddhistiskt kloster fram till 1300-talet. Därefter tog djungeln över klippan och palatset föll i ruiner och det var inte förrän i början av 1800-talet som brittiska arkeologer och historiker började utforska de mytomspunna ruinerna på klippan.
Det är fortfarande kolmörkt ute när vi kommer fram till området kring Sigiriya Lion Rock. Vår guide Kalinga springer iväg och köper biljetter och sedan går vi genom vattendammarna i mörkret med flackande ficklampor mot klippan. Det är lite svårt att orientera sig i mökret och de första trappstegen är ojämna och ganska höga. Ju högre upp vi kommer, ju mer börjar ljuset komma och det är lättare att se framför sig. Jag tar mig upp till den första avsatsen och har gett mig banne på att även ta mig till den andra. Men trapporna är branta och till slut tar min höjdrädsla över och jag vänder om och går ner igen. Pda fortsätter förstås uppåt.
Jag ser solen stiga och ljuset bädda in den vidsträckta djungeln. Några hundar gör mig sällskap och bland bråte ligger en alldeles färsk liten hundvalp och gnyr. Nyfikna apor kommer nerklättrandes på en rostig stege och hänger med mig ett tag. Turister går hejandes förbi mig och tar trapporna upp tills jag inte längre ser dem. Vad jag till en början ser som ett misslyckande, att jag inte tar mig längre upp, ter ser till slut inte så oävet. Jag får sitta själv här i bland apor och hundar och blicka ut över naturens grönskande under. Jag är här en stund i ensamhet på Sri Lanka.
Medan jag kontemplerar strävar Pda uppåt på branta trappor som går utanpå klippväggarna. De är stadiga i järn med bastanta räcken, men ni ser väl så rostiga de är och gravt benägna att ge vika när som helst! Tur att det inte regnar, då hade de även varit otroligt hala och man hade med all säkerhet störtat mot sin död! Skämt åsido, det är ingen match för människor utan höjdskräck att ta sig upp. Lite flåsigt kanske, men det glömmer man fort när man kommit upp.
Det rekommenderas dock att vara ute så tidigt det bara går och vara där vid öppning för att undvika trängsel. Biljettförsäljningen öppnar redan kl. 5 på morgonen och då är vi redan där. Här kan ni läsa mer om biljetter och öppettider. Pda är rätt ensam på trapporna upp till toppen. Kalinga har vänt om och gör mig sällskap längre ner.
Men väl uppe på Lejonklippans topp märker Pda att en hel del, ännu mer morgonpigga, människor redan är där och väntar på soluppgången. Det är en labyrint av gångar, trappor, avsatser och vattenfyllda reservoarer uppe på klippan. Vattenreservoarerna samlade upp regnvattnet under monsunperioderna och försåg palatset på klippan med vatten även under torrare perioder. Med hjälp av höjdskillnaden och snillrika kanaler drev vattnet även fontänerna i trädgårdarna nedanför.
Även om inget finns kvar av det kungliga palatset utom husgrunder, trappor och gångar, är det värt att ta sig upp ända hit för den spektakulära utsikten. Namnet Lejonklippan kommer från de enorma lejontassar som är uthuggna i stenen vid ingången till ruinen på halva vägen uppför klippan.
Det finns en inbyggd gång längre ner på klippans vägg som leder till en spriraltrappa och de berömda freskerna – målningar direkt på klippväggen cirka 100 meter upp på den västra sidan av klippan. Freskerna föreställer kvinnor smyckade med smycken, blommor och tunna tyger. Ursprungligen tros det ha funnits över 500 målningar, men idag återstår bara cirka 20. Pda börjar ta sig dit, men irrar bort sig en lång stund och när han väl går ner samma väg som han kom, men svänger av till vänster efter halva nedfärden, dyker trappan upp. Men då vill inte benen ta 100 trappsteg till (200 ToR) efter 1 200 redan avverkade.
Under tiden står jag och Kalinga nere bland ruiner och spanar upp mot toppen efter Pda. Vad dröjer så, undrar Kalinga och ger sig iväg för att leta efter Pda. Jag spatserar omkring, går upp på små kullar, förundras över uthuggna trappsteg på nästan lodräta klippväggar. Men det är inga trappsteg utan uthuggningar i berget för att fästa tegelstenar för att bygga tempel och hus. Inga byggnader finns kvar, bara husgrunder här och där.
När Pda till slut kommer ner är han trött men nöjd. Trots att han missat freskerna. Det är nästan så att Kalinga är mer besviken över att han inte lyckas se dem än vad Pda är.
Runt 3,5 timme tar det oss att besöka Sigiriya Lion Rock. Nu börjar det kurra ordentligt i magen och vi åker mot hotellet igen. Nu är vi värda en stor frukostbuffé. På väg till bilen ser vi en annan sorts apor, langurer, än de som var vid klippan, makaker. Med sin gråvita päls och sitt svarta ansikte ser de respektingivande ut. Stora är de också, med långa armar och ben. Sjukt coola apor!
Efter detta drar vi mer söderut mot Kandy, Sri Lankas näst största stad.
Så vackert , oh att få se solen stiga upp, måste vara svårt att gå i trapporna i mörker? Men väl värt när man är uppe ,vacker utsikt magiskt. Tur att det inte regnar när man kämpat sig upp,