Indien

Den första morgonen i New Delhi är som en käftsmäll. Den är tryckande het, den luktar illa, den är påträngande och oerhört påfrestande. Det är svårt att inte tycka om Indien. Sen om man tycker om det eller inte är en annan fråga. Det kommer att bli den mest intensiva resa jag gjort, men otroligt givande och så här i efterhand helt fantastisk.


NEW DELHI
Kablage i Old Delhi
För att kunna utforska New Delhi på egen hand krävs nästan att man tar sig till Old Delhi. Där blir man faktiskt lämnad ifred. För så fort vi klev ut från hotellet på morgonen blev vi förföljda av en grupp män som ville erbjuda sina tjänster: guidning, cykelriksha, motorriksha, bara visa vägen. Vi blev inte av med dem. Till slut tog vi tunnelbanan till Old Delhi för att se Red Fort och Jama Mashid. Tunnelbanan i New Delhi har metalldetektorer vid spärrarna, vagnarna är oklanderligt rena och längst fram i tåget finns en vagn bara för kvinnor.
Lunch i Old Delhi. Starkt. Det är därför jag är så blek…

Det var skönt att kunna gå omkring utan att väcka alltför stor uppståndelse. Vi letade oss in bland gränderna för att komma vardagen i Old Delhi in på livet. Vi kände oss lite påträngande, men folk hade inget emot att vi fotograferade. Det var trångt, mörkt, varmt och luktade allmänt illa. I mörka små hål längs med väggarna satt bagaren, tryckaren, mjölnaren och bokbindaren direkt på golvet i skräddarställning och arbetade. Avloppen rann direkt ut på gatan och helt plötsligt stod en ko och bajsade mitt framför oss. Det hela kändes väldigt antikt, lite som i en saga.

Är det redan jul?

 

Tryckeri.
Mjölnaren.
Ready for some action indian style?

Dagen efter åkte vi tåg i sex timmar till Amritsar. Tågresan var lång, men tiden gick fort eftersom det fanns så mycket att se på vägen. En bild som etsat sig fast är ett helt läger med presenningar omgärdade av allsköns sopor och avskräde, magra kossor och hundar som letar mat bland soporna och människor som sitter på huk och gör sin morgontoalett direkt under en enorm reklamskylt från LG med orden: ”Life’s Good”.

Tåg till Amritsar
Folk bodde under presenningar längs med spåret

 

AMRITSAR

Som stolta tuppar på rad

Amritsar i delstaten Punjab är sikhernas heliga stad och hemvist åt det mäktiga Golden Temple. Vår guide hämtade oss vid tågstationen och efter en fantastisk lunch åkte vi med bil mot den pakistanska gränsen för att titta på den flaggceremoni som utspelar sig kl 18 varje dag året om mellan indiska och pakistanska soldater. Män i ”påfågelhattar” som struttar runt i bästa John Cleese silly walks-stil. Mycket underligt, men mycket underhållande! Kom ihåg att ta med passet bara annars får ni inte komma i närheten av gränsen.

 

Säg hej från publiken!

Efter att ha suttit på VIP-läktaren för turister och beskådat detta, åkte vi tillbaka till Amritsar igen för ett besök till Golden Temple. Trafiken i Indien är som alla kanske vet inte att leka med. Men att den var så pass galen som den faktiskt var… ”Horn please” står det längst bak på alla fordon. Det är ett öronbedövande och konstant tutande och livsfarliga omkörningar. Blir det trafikstockning (pga att en ko ligger mitt i vägen t.ex.) kör man helt enkelt bara över på andra sidan och kör mot mötande trafik. Dock vänjer man sig efter ett tag och lutar sig bekvämt tillbaka i bilens baksäte. Vi var inte med om en endaste incident. Det kanske vi ska tacka Lakshmi för?

Finns det hjärterum, så…

Golden Temple var väldigt omtumlande. Det är sikhernas heliga tempel, öppet nästan dygnet runt och där finns en enorm matsal som serverar gratis vegetarisk mat till uppemot 50 000 personer per dag. Det var en speciell högtid när vi var där, köerna till det tempel där den heliga skriften bevarades var alltför lång för att ställa sig i, men vi gick runt hela den konstgjorda sjön i mitten av templet där männen badade i gulbrunt vatten för att rena sig.

Golden Temple.

Gratis mat varje dag året om

Det heliga badet. Bara för män.

Det var kaotiskt: tusentals människor som cirkulerade runt det heliga vattnet, ett oupphörligt slamrande från hundratals metallbrickor från bespisningen, det höga smällandet av fyrverkerier som lyste upp den kolsvarta himlen. Och sen denna tryckande hetta, det blev nästan lite svårt att andas. Allt var dock otroligt vackert, det var som att befinna sig i en Disneyfilm. Helt magiskt och helt overkligt.

Ju fler kockar desto bättre dhal?
Han ville så gärna bli fotad. Ja, han till vänster alltså.
Att Pda också skulle var med på bilden tyckte han inte alls om.

 

Dharamsala/McLeod Ganj
Dagen efter var det dags att åka bil till Himalaya. Äntligen skulle vi få lite lugn och ro! Färden dit var dock inte så lugn, trafiken var fruktansvärd, men det fanns mycket intressant att se på vägen. Vi stannade bl.a till vid en tegelfabrik där vi blev bjudna på chai och biscuits av självaste chefen! Vi tog tyvärr inget kort på honom, men han ville absolut att vi skulle hälsa på honom igen nästa gång vi kom till Indien, då skulle han se till att ha familjen på plats också. Sen ville han ha Pdas mobilnummer trots att han inte kunde ett ord engelska. Det är status att ha en utländsk vän!
Tegelfabrik

 

Skorstenar tornade upp sig överallt.

 

De har iaf urtjusiga lastbilar!

Bilresan var lååång, men snart kunde vi skymta Himalaya i fjärran. Biltrafiken tunnades ut, luften kändes klarare och renare och temperaturen sjönk säkert 10 grader. Det gick liksom att andas igen! Underbart! Dharamsala och McLeod Ganj är egentligen samma ställe, den södra delen kallas Dharamsala och den norra McLeod Ganj. Solklart.

Färggranna kvinnor på väg till arbetet?

Vi checkade in på hotellet som var det sämsta vi bodde på. Alla andra hotell höll jättebra standard, detta var kallt, fuktigt och omysigt, men hade den absolut bästa utsikten ner mot dalen ut över trädtopparna. Vi strosade ner mot byn och åt lunch på en tibetansk restaurang. Där unnade vi oss semesterns första öl och jag vet inte om det var den tunna luften, den tunga maten eller den starka ölen som tog knäcken på oss, men vi stupade i säng redan vid 19-snåret den kvällen, helt färdiga.

 

Mycket och god mat på en tibetansk restaurant med en fantastisk utsikt.

Dalai Lama har sin hemvist i McLeod Ganj, men när vi var där var han i Stockholm av alla ställen! Vi besökte iaf hans tempel Tsuglag Khang och på vägen upp stötte vi på en trött typ som tog en tupplur bland munkarnas mopeder!

Kossan mu.
Bönerullar vid Tsulag Khang.
Munkarna hade tvättat långkallingarna.
Kontemplation med utsikt.

 

Ett gäng apor höll till bland tak och trädkronor.

McLeod Ganj ligger på 1500 meters höjd och det kändes. Det var lite jobbigt att promenera omkring, så vi fick stanna ofta, dels för att det var ganska backigt, dels för att hämta andan. Luften var sval, människorna tysta och få (iaf jämfört med de platser vi besökt hittills) och överallt rådde ett lugn och ett långsamt tempo.

 

Backe upp mot hotellet från templet.
Tidigt nästa morgon var det dags för lite bergsvandring. Vi tog en taxi till början av en trek som skulle ta oss på 2975 meters höjd till Triund. Det tog ca. 5 timmar att ta oss upp till toppen. Längs med vägen fanns ett par teashops där man kunde köpa läsk, godis, vatten, chips och annat ätbart. Vägen var bred och ganska enkel, men visst var det jobbigt med detta uppför hela tiden. Vi fick stanna ganska ofta, men det gjorde vi så gärna för att insupa den fantastiska utsikten bakom oss!
Tre åsnor och en gammal man gick om oss i rasande fart.
Det var mulet på vägen upp.

 

Nu kunde man se de snöklädda bergen.
En teashop bland bergen.

Väl uppe möttes vi av en hel hord med skolbarn som campade och ett antal tält som serverade lättare mat. Vi åt en soppa och ett paket kakor och lite choklad och strosade omkring däruppe. Tyvärr var det ganska molnigt, så vi kunde inte se topparna på bergen runt omkring oss. Vi låg på en solsäng vid ett av ”mattälten”i en timme och vilade, sen bar det av neråt igen.

On top of the world?
Rhododendron fanns överallt.
Vår slutstation.
Väldigt trötta i ben och fötter nådde vi vår slutstation, men då var det ännu en bit att gå till byn. Sammanlagt gick vi säkert i 10 timmar den dagen. På nervägen kom solen och vi hade inte smort in oss med solskydd eftersom det var mulet på vägen upp. Osmart. Jag brände mig förstås i pannan och på bröstet och blev allmänt grisrosa. Svinigt.
Husen såg ut att vara staplade på varandra.

Vid templet på bilden nedan låg en sjuk och handikappad gammal man i en låda av metall. Han verkade få mat och pengar av förbipasserande, men han såg knappt ut att andas. Fruktansvärt. Det fanns en del tiggare här, men inte alls i sådan mängd som i New Delhi förstås.

 

Mcleod Ganj

Nästa dag hade vädret hade blivit sämre med överraskande störtskurar. Jag hade ändå gärna stannat någon dag till där uppe i lugnet och fridfullheten, men nu var det tyvärr dags att lämna Mcleod Ganj för att ta ett inrikesflyg till New Delhi igen. När vi landade på flyplatsen Indira Ghandi möttes vi av en chaufför som skulle köra oss de 25 milen till Agra.

Agra

 

Vi klev upp i ottan för att besöka Taj Mahal, mausoleet som mogul Shah Jahan lät bygga över sin favorithustru. Det är också ett av världens sju nya underverk. Och underligt är det verkligen! Fast jag var där på plats så kändes byggnaden som en kuliss, den såg overklig ut, som en hägring. Så oerhört stor och marmorvit och luften omkring dallrade av smog och hetta. Allt såg ut att vibrera en smula. Men det var underbart att strosa omkring i parken och titta på alla ekorrar och se Taj Mahal vart än man vände sig. Som i en dröm.

Drömlikt tillstånd.
Meditation i leopard.

Efter Taj Mahal åkte vi till Agra Fort, där Shah Jahan spenderade sin sista dagar, fängslad av sin egen son då han tog makten. Trevlig familj det där… Vår muslimske guide talade både länge och väl om alla moguler och alla tempel så till sist blev vi alldeles yra. Det var intressant, men jag minns inte mycket av det han sa om jag ska vara ärlig. Hälften hade varit nog.

Jag och guiden Mohammed vid ett stort hål. Var det här Shah Jahan fick bo?

 

Barfota moské? (Bad, bad joke..)

Oj, vad vi fick se mycket denna dag och hjälp vad mycket historia vi fick oss till livs. Men än var det inte slut för nästa dag väntade ännu en biltur till ännu ett fort, nu bar det av mot Rajastan, maharadjornas och öknarnas stat.

Vår guide i Agra och vår chaufför till vänster och bilen vi färdades i från
New Delhi till Agra till Jaipur, en Hindustan Ambassador.

 

Jag tar dem på cykeln, inga problem!

 

Jaipur

 

Bissau Palace. Mysigt hotell, urusel service.

I Jaipur bodde vi på ett maharadjapalats som blivit ombyggt till hotell. Det var sagolikt vackert med påfåglar som struttade omkring i trädgården och det även hade en pool vilket var välkommet i hettan. Dock var servicen i restaurangen urusel, men det är en annan historia.

Hawa Mahal, ”vindarnas palats”.

Jaipur kallas för ”den rosa staden” pga dess rosamålade hus i stans gamla del. Vi åkte förbi Hawa Mahal, bakom vars fönstergluggar maharadjans harem kunde sitta och kika ut på folklivet utanför utan att själva bli sedda av gemene man.

 

Amber Fort.

Denna gång tog vår rajastanske guide med oss på en utflykt till Amber Fort en bit utanför Jaipur. Vi red på en elefant upp till fortet och det var rätt läskigt att sitta och dingla med benen över muren som stupade rätt ner mot döden! Tänk om elefanterna började bråka, då var det ute med oss! Vi tyckte väldigt synd om elefanterna i hettan, men de behövde tydligen bara gå tre vändor var, sen var dagens slit över.

Idag skulle vi ALDRIG ta del av ett sådant djurplågeri och avråder bestämt från att bidra till denna fasansfulla behandling av dessa majestätiska djur. Det går lika bra att gå upp till fortet, då slipper man även stå i kö i den brännande hettan. Win win, så att säga!

 

Arbetande elefant i en brännande hetta.

 

Elefanterna tog bara passagerare på vägen upp till fortet.
Fortet var enormt och vår guide lotsade oss runt bland alla olika palats och innergårdar och proppade oss fulla med historia. Jag tycker absolut att man bör se Amber Fort om man åker till Indien, det var väldigt intressant och storslaget. Man kunde gå omkring i timmar och hela tiden se något nytt.
Huvudentrén till fortet.

 

En indisk turist.

Hotellet vi bodde på i Jaipur låg precis vid ett torg där vanligt folk rörde sig och där vi kunde se det vardagliga livet. Barnen sprang efter oss när vi åkte iväg med cykelriksha på väg till restaurangen på kvällen. 50 rupier, 6 kr, för en tur på säkert 30 minuter på en rostig och tungtrampad cykel som kördes av en gammal man som inte hade några problem med att köra mitt i vägen mot mötande trafik. Men fram kom vi med livet i behåll.

Barn från en gatuskola ville vara med på bild.

Efter en veckas kringflackande så var det då äntligen dags att få en veckas sol och bad. Vi flög via Mumbai ner till södra Indien, till Kerala och orten Varkala.

Varkala (Kerala)
The Cliff

Varkala låg uppe på en klippa och därifrån hade vi en makalös utsikt och en vacker solnedgång att se fram emot på kvällarna. Hotellet låg bara några meter från en trappa som ledde ner till stranden. På morgnarna satt vi i restaurangen inmundigandes the, omelett och fruktsallad, såg ut över havet och längtade efter dagens första dopp.

 

Black Beach

Det var inte helt lätt att bada pga enorma vågor som sköljde över en hela tiden. Vattnet forsade fram och tillbaka hela tiden och det var omöjligt att stå still. Ingen snorkling där inte.

Madde and the Waves: Walkin’ on Sunshine

Efter några dagars solande och badande var det dags för en sista utflykt: en dags husbåtresa längs med Backwaters från Kollam till Alleppey. Backwaters är ett system av sjöar, laguner och kanaler som löper parallellt med kusten. Vi färdades en sträcka på 8,5 mil i en husbåt med kapten och egen kock. Det kändes verkligen superlyxigt!

 

Backwaters.

 

Husbåt för ett större sällskap.

 

Vår muntre kapten. Han var faktiskt gladare än han ser ut.

Lunch, middag och frukost ingick och kocken kunde verkligen sin sak. Här fick vi resans godaste mat. Förutom de kokta bananerna till frukosten.

 

Pda hugger in på lunchen.
Lite vila på maten.

Vi passerade många byar och många familjer hade sina hus precis vid kanalen i vilken de badade, tvättade, diskade, borstade tänderna och gick på toaletten. Det kändes inte helt fräscht och lite varstans guppade sopor, fiskrens och allsköns onämnbara ting omkring. På sina håll stank det verkligen. Men människorna verkade glada och välmående och vinkade åt oss när vi gled förbi.

Huset vid floden

 

Frukost på trappan.
Morgontvagningen.
Det var väldigt rofyllt att åka där på kanalen och bara titta på allt, men det hela svärtades ner något av övernattningen på båten. Det var nog den värsta natten i mitt liv!  Eftersom det inte fanns någon el på båten fanns det ingen AC. I det lilla sovrummet fanns bara en fläkt som lät som ett mindre propellerplan, så den gick inte att ha igång. Luften stod fullkomligt stilla i rummet, inte en bris, inte en krusning på vattnet. Det var som en bastu därinne. Från toaletten kom dessutom en unken lukt då golvet var täckt av vatten och lera som läckte in från kanalen. Jag höll på att få panik, kunde inte andas och sov nog inte många minuter den natten. Morgonen därefter var dock natten glömd och vi gled vidare mot Alleppey.
Vår husbåt.
Resten av resan slappade vi bara på beachen, åt goda middagar, tog kortare promenader och la oss tidigt. Efter mörkrets inbrott fanns inte så mycket mer att göra än att ta ett par drinkar eller några Kingfisher, spana efter fladdermöss och lyssna till havet. Eftersom det var förbjudet att servera alkohol på alla restauranger fick vi dricka öl ut temuggar och de  i tidningspapper inlindade ölflaskorna fick vi gömma under bordet. Då och då kom poliser spatserande för att inspektera spektaklet, naturligtvis mutade upp till tänderna. Att göra reklam för öl var däremot inte förbjudet och det fanns ett hål i väggen inne i stan där man kunde köpa alkoholdrycker genom ett galler och där kön ringlade lång av män som antingen tyckte att vi turister skulle gå före i kön eller som tyckte att vi skulle stå allra sist. Det var svårt att veta. Jag var den enda kvinnan i den kön i alla fall och blev extremt uttittad, något  jag blev på de allra flesta ställen trots proper klädsel. Jag skulle absolut vilja åka tillbaka till Indien, det gäller bara att samla ihop orken till det. Samtidigt förfasas jag över de enorma klyftorna mellan rik och fattig, mellan man och kvinna som, istället för att försvagas i vårt upplysta samhälle, växer sig allt starkare varje dag. Indien är verkligen som en egen kontinent – en oförklarlig levande varelse med en obeskrivlig mystik och svärta och enbart genom att resa dit kan vi kanske förstå henne något.
Namaste.
Please follow and like us:

One Reply to “Indien”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *