Indonesien

Denna reseberättelse är skriven till minne av vår vän Andreas Enas Lindberg.

En skumpig flygresa senare från Manila är vi så framme på Bali. Det tar ett tag att fylla i alla inresepapper på denna gigantiska flygplats, men snart åker vi vidare till hotell Fat Yogi Cottages i Kuta ett billigt och bra hotell mitt i smeten. Ett deluxerum i fem nätter kostar runt 1300 kr. Ja, Kuta kan verkligen kallas för smet – små gator och gränder att gå vilse i, trafik och krimskramsaffärer, skönhetssalonger och barer. Maten är god, ölen är kall och allt är förfärligt billigt.

 

Fat Yogi himself?
Cool pool
Badmadrassuppblåsningsfest
Lyxfrulle på stranden…
Vi badar i poolen, men jag badar aldrig i havet. Stora vågor, blåsigt väder och en gigantisk strand känns inte så lockande. Vattnet är dessutom grumligt och stranden är rätt smutsig. Jag är ner till stranden kanske två gånger på hela tiden.

 

Surferdude
Vågar vi?
Balangan Beach

Jag, Pda, Eva och Helin åker till en annan strand en dag, Balangan Beach. Genom hotellet bokar vi en taxi för 350 kr som kör omkring oss i fyra timmar i sydöstra Kuta. Jag slår en tå i en sten i ett försök att undkomma storvågen och blir omplåstrad av Pda på en bar. En bagatell förvisso när jag ser surfarnas blodiga fötter efter att de kastats omkull av mäktiga vågor bland klippstenarna i strandkanten.

 

Ska vi dyka?
A monkey with a view
Vi stannar till vid templet i Ulu Watu som ligger uppe på en klippa med en fantastisk utsikt. Templet är dock stängt p.g.a. renovering, så där finns inte mycket mer att se än smått förvirrade turister och några apor.

 

En riktigt sopig strand i Jimbaran
Hantering av dagens fångst mitt bland soporna
Fiskmarknaden i Jimbaran

Vi äter en hyfsad lunch på ett ställe längs med stranden i Jimbaran. Restaurangen tycks ägas av en släkting till taxichauffören, som för övrigt är bror till ägaren av Fat Yogi. Efter lunchen går vi längs stranden som är packad med plast som slängts i havet och som spolats upp. Det är en horribel syn och vi undrar varför ingen tar hand om plasten som förstör den annars så vackra stranden. Sophantering är inte direkt något som prioriteras, det har vi tyvärr blivit varse under våra resor.

Packningen slängs i högar på stranden

Genom hotellägaren köper jag och Pda en båtresa över till en av de tre små Giliöarna: Gili Trawangan. Vi blir upphämtade tidigt på morgonen av en minibuss och åker 1,5 h till hamnen i Padang Bai där vi hämtar ut våra båtbiljetter på Eka Jayas lilla kontor. Båtresan i bekväma säten tar 2 h (via Lombok) och är förvånansvärt smidig. Jag har innan resan läst riktigt skräckberättelser om höga vågor, kaskadspyor och sjösjuka, så jag är rätt osäker på om jag alls vill åka dit, men både dit och hemresan går tack och lov alldeles ypperligt.

Taxi?

Båten landar direkt vid sandstranden och vi får vada in, hämta våra ryggsäckar som slängs direkt i sanden och sen styrs kosan mot vårt förbokade hotell. Giliöarna är helt bilfria, här är det hästdroska som gäller. Vi väljer dock att gå 700 meter norrut trots tung packning.

 

Bungalowboy

Good Heart Resort ligger så nära stranden man kan komma med bara huvudgatan emellan. Vi bor i en mysig bungalow med havsutsikt. Badrummet ligger ett par trappsteg ner på baksidan och bara till hälften under tak. En dag regnar det och då sitter jag med paraply på toaletten och i duschen försöker en myriad av myror få med sig en död kackerlacka uppför kaklet och ut genom ett hål i taket. Tur att vi inte är rädda för kryp. Är man det bör man nog inte bo här.

Lilla baddaren?
Stora baddaren?

 Vi får ett par lata dagar på Gili Trawangan, men lika soligt som det är den första dagen, lika mulet är det den andra. Vi badar, läser och solar när tillfälle ges och njuter av lugnet i kontrast till Kutas liv och rörelse. Vattnet är klart och under en snorkeltur, som kan tas direkt från stranden, följer vi efter en sköldpadda som svävar fram längs botten och betar gräs. Viktlösa ligger vi där strax under vattenytan och förundras över sköldpaddans lugn och dess graciösa framfart i ultrarapid. Det är väl såhär livet ska avnjutas – i lugn och ro, med balans, sinnesnärvaro och tid för eftertanke. Jag vill bli en sköldis i mitt nästa liv!

Är fiskarna fina idag?
Nattmarknaden

Middagarna intar vi på nattmarknaden mitt i byn. Vi pekar på det vi vill äta – fisk, kött, bläckfisk, räkor, grönsaker – och sedan grillas det på spett över öppen eld. Mycket enkelt, väldigt gott och otroligt billigt: 33 kr för båda två. Min favorit blir grillade majskolvar. Vi sköljer ner med kall öl, men skippar att köpa alla dessa mushrooms som vi blir erbjudna att köpa i varje gathörn. Känns ju konstigt att äta svamp när det finns så mycket annat gott att äta… 😉

Vulkanen på Bali
Dagen för återresan till Bali kliver vi upp extra tidigt för att hinna med en promenad runt ön för att få en fin vy över vulkanen Gunung Agung på Bali.

Båten blir lite försenad och när vi kommer tillbaks till hamnen på Bali och ska leta efter den minibuss som ska ta oss vidare till Ubud, uppstår ett smärre kaos. På en stekhet parkeringsplats går ett tiotal chaufförer omkring och försöker uttala utländska namn. Ingen hör vilka namn som mumlas fram, alla springer runt som yra höns och det hela känns väldigt förvirrat. Till slut sitter vi i en skruttig minibuss med åtta andra och åker en timme västerut mot Ubud.

Bibianu Café

Vi släpps av i södra delen av Ubud i närheten av Monkey Forest, börjar gå en bit längs huvudgatan men inser att det är för långt att gå till hotellet med våra ryggsäckar, så vi stannar vid första bästa ställe för att äta. Det visar sig vara ett riktigt lyckokast för på Bibiano Café äter vi den godaste maten på hela resan. Utsikten på baksidan över risfälten är bedårande och här skulle jag kunna sitta än om det inte var så mycket annat man måste göra i livet…

Ceremonidags
Ingången till vår egen lilla villa

Kajane Mua Private Villa & Mansion visar sig även det vara en riktigt höjdarhotell. Vi har bokat en villa med egen pool i två nätter via Booking.com. Här vill vi bo för evigt. Vi inser att vi borde haft åtminstone ett par nätter till på detta underbara ställe. Man vill liksom vara på ”hotellrummet” mest hela tiden. Vi beställer roomservice på kvällarna för vi vill helst ligga på rygg och plaska i poolen, lyssna till grodornas kväkande och syrsornas spelande och stirra upp på den stjärnklara, kolsvarta himlen.

Egen pool!
Sovrum med egen hatt
Badrummet
Drömfrukost!
Risfält

Vi inser att vi inte kan stanna på hotellet hela tiden utan att vi måste ut och utforska Ubud och dess omnejd, så vi bokar hotellets kostnadsfria bilservice till morgonen efter som skjutsar oss till startpunkten för den risfältspromenad vi läst om i vår guidebok: DK Eyewitness Travel – Bali & Lombok

 

 

Trio med bumba? Herregud hur vi ser ut men det bjuder vi på!

Halvvägs på vår promenad stannar vi till vid ett litet hus där en man vid namn Gustis målar och säljer tavlor. Han tipsar oss om att, via hans tomt, gå ner till ån och bada. Vi ser tydligen rätt svettiga ut… Vi går lite vilse på väg nerför branten och plötsligt kommer han efter oss för att visa oss på rätt väg igen. Vips tar han tag i mina ben och praktiskt taget slänger mig upp på ryggen och halvspringer sedan barfota nerför branten. det hela går så fort att jag knappt hinner reagera, än mindre protestera, men hade han halkat i leran hade i alla fall jag störtat ner mot en säker död.

Efter att vi svalkat oss i ån kommer han ner igen och utför nån sorts helande reningsritual inklusive näsmassage på oss och det hela börjar kännas mycket märkligt. Står det någon och filmar oss i buskarna, kommer vi hamna på You Tube och var är egentligen vår ryggsäck? Men det finns människor som inte har någon gömd agenda (mer än att få sälja en tavla) och som är genuint intresserade av att berätta om den Balinesiska kulturen för två bleka turister.

Litchi

Gustis klättrar upp i ett träd på sin tomt och hämtar litchifrukter åt oss, vi får en hel ryggsäck full. Han kan namnen på alla svenska fotbollspelare och han blir väldigt glad och nästan lite generad när vi köper en liten tavla av honom innan vi promenerar vidare.

Gustis tavla
I stället för gräsmatta: ett risfält
Hårt arbete på risfälten
Saraswati Temple (Lotustemplet)

 Väl nere i byn igen besöker vi Lotustemplet – ett otroligt vackert tempel känt för sina dansuppvisningar, men när vi är där är vi i stort sett ensamma och kan strosa omkring i lugn och ro.

Lotusblomma
Templets väktare?
Här är klädkoden sarong!
Galen öronbitarapa!

Monkey Forest, en park full med fritt omkringspringande apor av arten långsvansad makak, är INTE ett ställe vi rekommenderar att besöka. Parken är mysig, men aporna är totalt förstörda av turismen och väldigt aggressiva i sin jakt på mat. En apa tror att Pda har mat i fickan på sina byxor, blir sur när det visar sig att det bara är en snusdosa, hoppar upp på Pdas axel och biter honom i örat. Vi går till sjukstugan och får örat tvättat med sprit och fortsätter sedan vår tur genom parken, men nu är vi livrädda för varenda liten apa och kan inte förstå att det faktiskt finns människor som går omkring med spädbarn i famnen parken. Aporna är ju helt galna och jagar folk till höger och vänster!

Elefant i Monkey Forest
En lite lugnare apa
Ravin i Monkey Forest
Här lägger jag handen i apbajs, men försöker se cool ut…
Hund i Monkey Forest

Mitt i natten vaknar Pda med kramp i höger arm och bestämmer sig för att åka till en läkare. Han får skjuts av den fantastiska nattpersonalen på hotellet. Mannen på sjukstugan i Monkey Forest försäkrar visserligen att aporna inte har rabies, men man kan aldrig veta. Stelkrampsspruta ges, men ingen mot rabies då läkaren tycker detta är onödigt eftersom de sköt av alla rabieshundar i Ubud för några år sedan. Okej, det låter ju tryggt… eller? Fortsättning följer!

Giliöarna från ovan

Vi åker taxi från Ubud kl. 6 på morgonen till Kuta. Pda har inte sovit många timmar och vi missar tyvärr den fabulösa hotellfrukosten, men kl. 8 flyger vi så vidare till Komodoöarna för nya äventyr med Helin och Eva.

Helin & Pda

Vi landar på ön Flores där vår unge guide John och chaufför hämtar upp oss. En gammal träskorv som låter som ett smärre tröskverk tar oss på två timmar från Labuan Bajo på Flores till ön Rinca och Komodo National Park. Det är en väldigt vacker båttur om än lite väl lång och ljudlig.

Labuan Bajo på Flores
Tur man är smidig…
Ö
Mot Rinca! John till vänster och Helin hatar Byn
Komodo National Park
Trött och mätt varan

Inne i parken möts vi av en ranger som guidar oss runt med enbart en träpinne som försvar mot attackerande komodovaraner. De varaner som ligger i skuggan av de små husen i rangerbyn attackerar dock ingen. Inte just nu i alla fall – de verkar precis ha blivit matade. Rangern är noga med att påpeka att de absolut inte matar varanerna utan att de bara ligger och vilar. Varför skulle de annars välja att vila middag mitt bland husen och människorna om det inte var för att de blir just matade? Suspekt är ordet. Och lite trist. Man vill ju se ödlorna i deras naturliga habitat, men måhända är de skyggare än man tror och skulle matning inte ske kanske vi inte skulle få se dem överhuvudtaget? Men det hela känns lika tillrättalagt som på ett zoo med den skillnaden att här finns inga stängsel som håller djuren inne, bara en väldigt stor ö.

Vad skådar mitt norra varanöga? Kött?
Äh, jag sover lite istället. Tar en buffel framåt kvällen.
Rinca
På spaning efter den varan som flytt

Hur som helst, vi väljer den gula vandringen på en timme, som går halva vägen i skugga och resten i stekande sol. Rinca är en otroligt vacker ö och förutom en population på ca 1300 komodovaraner finns här även apor, bufflar, vildsvin, hjortar och hästar. Här bor även ca 1000 personer. Vackert i all ära, men att bo på en ö som bebos av fler komodovaraner än människor och som dessutom har både pytonormar och kobror i sin fauna… nja, Stockholm verkar rätt lockande i jämförelse. Vi ser dock inga ödlor på vår vandringstur och får nöja oss med det tiotal som ligger och slöar i skuggan vid rangercampen. Vi ser en varan springa på stranden på båtresan därifrån, vilket gör oss lite upplivade – de finns där i helt vilt tillstånd ändå!

The hills are alive with the sounds of lizards?

På tillbakaresan till Labuan Bajo stannar vi till vid en ö för en halvtimmes snorkling. Vi bor en natt på Green Hill Boutique Hotel, ett mycket enkelt, men otroligt trevligt hotell med en fantastisk utsikt över bukten. Vi äter indonesiskt så det förslår till middag: risotto, pizza och pasta. I gryningen väcks vi av ett böneutrop från moskén som bara ökar i styrka och som pågår i vad känns som en evighet.

Alien?
Grottforskarna verkade seriösa

Efter frukost åker vi till en grotta, Batu Cermin, där vi via en väldigt låg och trång gång kryper in i spegelgrottan, ser en enorm spindel och får lite andnöd på köpet. Inget spektakulärt, men man får lite guano på benet om man har tur…

Tempe. Smaskens!

Flyget tillbaks till Bali visar vara försenat, så John tar oss till en lokal restaurang som bl. a. serverar tempeh, Evas favoriträtt. Väldigt gott och lagat av en otroligt trevlig tempetant som blir överlycklig för lite dricks.

Tillbaks i Kuta igen går Pda, som varit nojig över apbettet under hela Komodoresan, till ännu en läkare som ger honom två rabiessprutor. 2,5 miljoner indonesiska rupiah kostar detta kalas, 1500 kr, men allt går på reseförsäkring. Pda får även ett par rabiessprutor väl hemma i Sverige igen så sammanlagt får han fem stycken starka sprutor för ett ynka apbett i örat.

Järngänget

Jag, Pda, Jonte och Tessan åker hem den 29:e februari, resten stannar kvar några dagar till. Det blir en händelserik resa med många fina och galna minnen. Ubud var nog bäst, dit skulle jag kunna åka igen, till samma hotell till och med.

Denna resa kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan för att Enas var med och förgyllde den med sitt glada humör och sin sköna attityd. Hoppas du kan läsa detta där du är. Vi saknar dig.

 

Please follow and like us:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *