Vår sydostasienresa avslutas i Ao Nang och Krabi. Vi har åtta dagar kvar av våra 93 dagar långa resa. De spenderar vi i Ao Nang och Krabi. Tar det riktigt sakta och och försöker dra ut tiden så att den ska räcka länge. Är inte alls redo att åka hem än. Häng med oss på några båtutflykter till paradisiska stränder när mörkret sänker sig över vintersverige.
Panan Krabi Resort
Vi bokar en transfer i delad minibuss från Koh Lanta till Ao Nang som tar 3,5 h. Blir avsläppta vid Panan Krabi Resort som ligger vackert beläget bredvid den stora klippan i Ao Nang. Här finns en takpool med fantastisk utsikt över havet och klippan, man kan liksom inte se sig mätt på den vyn.
Här chillar vi således en hel del, försöker suga ut det sista ur Thailand, dröja oss kvar i lugnet innan stormen. Stormen som vi just då inte alls fattar innebörden av. Vi tror att det bara kommer röra sig om att återgå till vardagen och vara nervösa inför nya jobb. Den där pandemin har bara bubblat lite i periferin än så länge.
Det pågår en hotellbyggnation bakom hotellet och vi har utsikt över en sandplan och byggfordon. Vi byter hotellrum efter ett par dagar och hamnar några våningar längre upp. Lite bättre utsikt, men vi är inte på rummet under dagen, så det spelar ingen egentlig roll. Är man på hotellet är man på takterrassen.
Vi filmar en som vanligt rätt skakig film från hotellrummet. Kan det vara värt att köpa en sån där Gimbal kanske?
Ao Nang Beach
Vi bor väldigt nära stranden i Ao Nang, det tar bara fem minuter att gå dit. Ändå badar vi aldrig där. Ao nang Beach är nog den sämsta stranden av alla på hela resan. Grumligt vatten, grovkorning och hård sand. Det finns mycket vackrare stränder i närheten bara en kort båtresa bort. Vi äter några luncher vid stranden, annars hänger vi inte mycket här om dagarna eller kvällarna. Det finns bättre restauranger längs Ao Nangs huvudgata.
Monkey Trail till Pai Plong Beach
I södra änden av Ao Nang Beach börjar Monkey Trail, en hopsnickrad och superranglig trätrappa med bamburäcken som leder till grannstranden och viken bredvid. Monkey Trail går uppför berget och genom djungeln. Jag skulle inte rekommendera att gå här under regnperioden, då blir det lerigt och halt. Trappan är inte särskilt säker med trasiga trappsteg och på sina håll saknades även räcken. Sista biten ner mot Pai Plong Beach är ordentligt brant.
Pai Plong Beach ligger i en vacker liten vik och domineras av jättekomplexet Centara Grand Beach Resort & Villas Krabi. Vilket ju är väldigt tråkigt. Vi får inte ens komma in på området eller äta på deras restaurang. Stranden är däremot allmän, men man måste alltså ta med sig det man vill äta och dricka. Hit går inga bilvägar, man kommer endast hit med båt. Om man inte går Monkey Trail som sagt.
Phra Nang Cave Beach
Vi hoppar på en båt från Ao Nang och tar en dagstur till Railay Beach. Det går båtar fram och tillbaka hela dagarna. Precis där huvudgatan tar slut nere vid stranden finns en biljettkur som säljer biljetter till longtailbåtarna. Oftast behöver man vänta en stund, båten avgår inte förrän man är runt 9 personer. Att kliva i och ur en longtail är inte särskilt säkert eller lätt om man inte är vig som en apa eller har långa ben. Man får liksom häva sig upp via en hal stålstege som dessutom lutar inåt. Visst, det är billigt, men räkna inte med några flytvästar vid hårt väder.
Efter ett par stopp kommer vi i alla fall fram till norra delen av Phra Nang Cave Beach. Här är vidunderligt vackert. Och vidunderligt mycket folk. Nästan så man behöver en kölapp för att få plats i vattnet. Eller hitta en tom plätt på stranden. Bara att gilla läget och inse att vi också är den del av turisthorderna.
Här finns de för Krabiområdet så karaktäristiska kalkstensformationerna som skjuter upp ur havet. Så tappa-hakan-i-vattnet-vackra att man vill gråta. Ja, ”alla” var väl här redan på 80- och 90-talet, men för oss är det första gången. Och vi är lyckliga över att vi är här och kan faktiskt bortse från att vi är långt ifrån ensamma på stranden.
Phra Nang Cave - fallosgrottan
I södra änden av Phra Nanag Beach finner man Phra Nang Cave eller Princess Cave som den också kallas. Hit kommer lokalborna för att offra till gudinnan Phra Nanh som sägs bo långt inne i grottan. Här finns mängder av fallossymboler i trä och genom att offra blommor och tända rökelse ber man kanske om både tillökning i familjen såväl som god fiskelycka och en säker tur till havs i fiskebåten.
East Railay Beach
Från Phra Nang Beach går en lättpromenerad stenbelagd väg norrut upp till East Railay Beach. Man kan göra en avstickare och klättra upp till en utsiktspunkt, men det valde vi bort. Vägen går genom skogen och under klippor som skiftar i grönt med små och trånga grottor.
På en plats samlas apor som väntar på något gott från förbipasserande. Eller som stjäl något gott när man minst anar det. På apors vis. Dricker läsk ur flaskor eller som här ur en plastmugg. Apbebisar som klamrar sig fast vid mammas mage och lär sig alla trix med modersmjölken. ”Passa örat”, säger jag till Pda. Ni som vet, ni vet. Ni andra kan läsa här.
East Railay Beach är ingen strand att hänga i julpalmen. Vi skyndar snabbt härifrån och går bygatan ner mot West Railay Beach. Stannar och äter lunch på en restaurang som är långsam i allt vad service heter. Nog för att vi anammat att leva i sakta mak på denna resa, men det här är i långsammaste laget. Vi hinner nästan svälta och törsta ihjäl. Segnar ner som två blöta fläckar över bordet, halkar av stolarna ner i sanden. Ser omgivningen såsom i en diffus svältdimma. Precis då kommer maten. Tack och lov.
West Railay Beach
West Railay Beach är dagens sista stopp och här tar vi dagens sista dopp. Kl. 18 är det dags att ta sista longtailbåten hem till Ao Nang igen. Det har varit en fabulös dag, en riktig höjdare. De här klippformationerna och små vikarna känns som essensen av det Thailand man sett bilder på från ung ålder. Turistifierat och överhopat javisst, men samtidigt så enkelt och lättåtkomligt. Och fortfarande hjärtknipande vackert.
Ja, så var det ju det där med att kliva i och ur en longtailbåt. När jag kliver av vid Ao Nang Beach så halkar min ena fot på stålstegen och jag slår i utsidan av foten med hela min kroppsvikt. Det går som en elektrisk stöt genom hela foten. Tänker inte mer på det och går som vanligt hem till hotellet. Dagen efter kan jag inte stödja på foten. Kan det vara en spricka? Nej, tack och lov inte. Jag bryter nämligen foten några år senare, sommaren 2022, och Thailandsincidenten kan inte jämföras med det. I alla fall hänvisas jag till en vilodag på rummet medan Pda tar ytterligare en dagstur med båt till Hongöarna.
Med båt till Hongöarna
Pda köper en dagstur med Krabi Blue Marine Tour till Hongöarna som ligger en bra bit nordväst om Ao Nang. Hit åker man antingen med speedboat eller en snabbare träbåt. Lunch ingår. Buffé dukas upp på stranden på ön Lao Lading.
Under båtturen stannar man till för badstopp vid flera stränder. Låt er inte luras av Pdas bilder som ger illusionen av vara relativt ensamma på dessa öar. Det blir ganska trångt med alla båtar och turister som kommer och går hela tiden. Men som alltid får man gilla läget och inse att man själv är turist och en del av kommersen. Eller problemet om man så vill.
I mitten av Hong Island finns en gömd lagun som bara kan nås via en smal passage under högvatten. Här puttrar båtarna in och ut och kör ett varv runt lagunen.
Pda har en formidabelt mysig dag på Hongöarna. Jag ligger på rummet och beställer upp mat och tycker mest synd om mig själv som missar resans sista höjdpunkt. De närmaste dagarna hoppar jag runt på kryckor och sen får vi låna en rullstol av hotellet som Pda kör runt mig i, i den mån det går. Gator och trottoarer i Thailand är inte direkt rullstolsanpassade om man säger. Efter ett par dagar kan jag gå på foten igen och smärtan är helt borta. Simsalabim.
Sista dagen i Thailand
Vår allra allra sista dag på vår Sydostasienresa och i Thailand är så kommen. Med sorg i hjärtat styr vi kosan mot Krabi och The Seens Hotel där vi ska sova den sista natten innan vi flyger hem till Stockholm från Krabi flygplats. Vi lögar oss i takpoolen och försöker suga i oss så mycket vi bara kan av sol, värme och den thailändska atmosfären. Samtidigt kanske vi är lite lite beredda på att åka hem ändå? Eller är det bara ett skådespel? Hur lätt och ledigt livet har varit i tre månader. Så mycket vi sett och upplevt. Det kommer vi leva länge på. Det visar sig att det kommer vi få leva längre på än vi någonsin kan ana. Corona är för oss ännu bara en mexikansk ölsort.
Vi vill åka på tremånadersresor VARJE år!
Så här skrev vi strax innan vi tog den där sista bilden på oss själva: ”Idag är det dan före hemflygaredan. Är vi redo? Är NI redo för tremånaderslistan?
- Dagar: 93
- Länder: 4
- Hotell: 23 +1 nattbuss +1 nattåg +2 nätter på båt
- Valutor: 5
- Platser: 26 – Thailand: Bangkok, Koh Samet, Koh Chang, Koh Rang, Chiang Mai, Chiang Khong. Laos: Huay Xai, Pakbeng, Luang Prabang. Vietnam: Hué, Hoi An, Nha Trang, Ho Chi Minh City, Mekongdeltat. Kambodja: Phnom Penh, Koh Rong, Koh Rong Samloem, Siem Reap, Kampong Pleuk. Thailand: Kao Lak, Surinöarna, Phi Phi-öarna, Koh Lanta, Ao Nang, Koh Hong, Krabi Town
- Öar: 8 – Koh Samet, Koh Chang, Koh Rong, Koh Rong Samloem, Surinöarna, Phi Phi, Koh Lanta, Koh Hong
- Stränder: 31 – Thailand: 22, Vietnam: 4 Kambodja: 5
- Transfers: runt 70 st – bil/tuk-tuk 30, båt 20, buss 15, tåg 4
- Antal vänner vi träffat: 6 på Koh Rong-öarna, 2 i Kao Lak, 6 på Koh Lanta, (1 bonus i Kao Lak genom ett bilfönster – Umesh!)
- Antal bortslarvade kreditkort: 1
- Antal diskbråck i nacken: 1
- Antal fotstukningar: 1
- Antal ggr utsatta för brott: 1
- Antal ormar: 3
- Antal öl: äh, vi slutar där…
Men vad kostar egentligen tre månader i Thailand, Laos, Vietnam och Kambodja? Vilket land är billigast? Och vilket är dyrast? Det kanske blir ett eget inlägg.
