En vecka in i vår stora Kinaresa. Jag äter lunch ensam på hotellets takterrass i Yangshuo. Det får bli så idag när magen krånglar. Pda däremot åker bambuflotte i ösregn och åska och tar sig upp till toppen av ett berg som ska ha magnifik utsikt över nejden och dess sockertoppar. Nu skiner solen nästan, så det är nog vackert där uppe. Blir spännande att se bilderna sen. På det jag missar.
Så vad tycker vi då om Kina? Om Hong Kong var kommers och kaos, så är Kina på många sätt det samma, fast på ett mycket charmigare och kusinen-från-landet-vis. De kinesiska turisterna invaderar allt här, men vi har lyckats vara steget före hela tiden och undvikit köer och trängsel. När vi åker vidare, då möter vi busslasterna. Skönt med en morgonpigg guide. De är många, kineserna, och turistar på ett lite annorlunda sätt. Alla ska ta samma bild på samma ställe och posera på samma sätt. Allt iscensatt och regisserat av en skrikande reseledare med headset, pinne med flagga och jättekamera. De låter och trängs, men flyttar på sig när man säger ursäkta och fyrar alltid av ett stort leende. Inga konstigheter. Pda är populär, om det är hans längd eller rishatten han bär, det vete gudarna.
Engelska förstås och talas av en del människor på hotell och restauranger, majoriteten kan dock bara säga ”Hello!” Men de anstränger sig verkligen för att förstå vad vi vill beställa. Och ler hela tiden. När vi äter lunch skrattar de förtjust åt Pdas ätpinneövningar. Nudlarna sprätter både hit och dit, buljongen skvätter ner skägget. En kväll får han het buljong i ögat. Aj, inte skönt! Den gången var det min nudel som smet. Maten är riktigt god, den godaste får vi på de lokala haken vår guide tar med oss till. 17 kronor för två portioner. Galet billigt. Vem kunde tro att krispig fläsksvål kunde vara så gott!
Och så vyerna. Kinas storslagna berg och risterrasser är verkligen enastående vackra. Och så tyst det kan vara i ett land med nästan 1,4 miljarder människor. Det trodde vi inte. Att man kan befinna sig på en plats och inte möta en människa på flera minuter! Och sen mötas av ett stort leende, ett ”ni hao” eller ett ”hello”.
