Madagaskar

Röd sand, slingrig djungel, översvämmade dirt roads, världens minsta kameleont, en tvåhundraårig sköldpadda, en myllrande öde ö och en pilsk lemur: Madagaskar, the short story. Här kommer den långa versionen:

Efter 14 timmars flygtid, med en extremt stressig mellanlandning i Paris på knappt en timme, landar vi sent på söndagskvällen i Madagaskars huvudstad Antananarivo. Visum utfärdas då man anländer och vi får köa över en timme och lyckas med konsten att hamna sist i kön trots att det var minst 50 personer bakom oss… Men så är vi ju också från Sverige; köandets förlovade land. Vi har hört våra namn ropas upp i högtalaren flertalet gånger, men kan inte riktigt höra vad som sägs. Det hela känns lite olycksbådande och vår lätta irritation över det tidsödande visumförfarandet utbyts i kolossal irritation när vi får reda på att vårt bagage blev kvar i Paris.

Vår packning de första tre dagarna..

Nåväl, inget att göra. Våra ryggsäckar kommer på nästa flyg om två dagar, men då har vi redan flugit norrut och är på väg in i regnskogen, så vi får vänta ytterligare två dagar på att få vårt bagage. Om vi har tur… Chauffören har nu väntat på oss i snart två timmar, men är vid gott mod när vi väl sitter i bilen på väg in till staden och vårt hotell: Le Louvre. Vi kan inte annat än skratta när vi lägger upp det som Pda har med sig i handbagaget: ett cyklop, en stock snus, en påse Familie Guf och resemaskoten Ratten. Det gäller att packa rätt saker!

Utsikt över Antananarivo

Nästa morgon ger vi oss ut för att inhandla diverse livsnödvändiga saker såsom solkräm, tandkräm och tandborstar och sedan utforskar vi stadens gator. Det är lördag, påskafton och marknad i staden. Det är mulet och runt 25 grader, vilket bara är skönt eftersom vi har på oss jeans och gympaskor. Antananarivo, eller Tana som staden också kallas, är omgiven av små kullar med bebyggelse och vi vandrar ständigt uppåt, uppåt tills vi får en vidunderligt vacker utsikt över staden.

Ska man köpa en kastrull eller en borste, det är frågan.

Lunchen intar vi på torget Place d’Independence vid vårt hotell. Den inhemska ölen Three Horses Beer är god och billig, runt 10 kr för 60 cl. På eftermiddagen knatar vi vidare på gator kantade av människor som säljer diverse husgeråd, kläder, cd-skivor och solglasögon direkt på trottoaren. Vi ser knappt en enda riktig affär, de som finns är också stängda pga att det är påsk. Det luktar gott från matstånden, men vi vågar inte köpa något att äta. Det ligger slaktavfall på marken runtomkring stånden, köttet hänger framme i värmen och kryllar av flugor och mitt bland allt kliver små barn omkring utan skor, klampar runt i gegga och avfall med bara fötter.

Köttmarknad.

På kvällen efter en middag på en kolsvart restaurang, det blir strömavbrott titt som tätt, springer vi till hotellet i hällregnet och sjunker ner i poolen i hotellets spa-avdelning. Jag köper en bikini och Pda får låna ett par kvarglömda badshorts. Bagagestrulet har lagt lite sordin på stämningen, men nu börjar det mer och mer likna semester!

Vy över Emerald Sea, Diego Surez

Nästa dag väcks vi av att telefonen ringer kl 06.20. Det är receptionen som meddelar att vår chaufför är här för att ta oss till flygplatsen. Vi ska resa vidare norrut mot Diego Suarez, men vi skulle väl ändå inte bli upphämtade förrän kl 08? Det visar sig att Air Madagascar har ändrat flygtiden och att planet nu ska lyfta en timme tidigare. Flygbolaget kallas inte för inte för Air Maybe…

Allamanda Hotel

Efter en timmes flygresa landar vi i ett stekande hett Diego Suarez och nu börjar vi lida av att bara ha resekläderna på oss. Chauffören Marcel och vår guide Ben kommer sent omsider och kör oss till hotellet. Allamanda Hotel ligger vid en bukt, har en pool och en restaurang med god mat och vi äter lunch och svalkar oss i poolen fram till kl 15 då vi åker på en kort utflykt till Montagne d’Francais. Vi ser vårt första baobabträd, får vår första lektion i användandet av medicinalväxter och trampar nästan på vår första orm.

Ben köper bananer till efterrätten. Det gula i kvinnans ansikte är från barken av ett träd och används som skydd mot värmen från elden vid matlagning eller helt enkelt som utsmyckning.

Dagen efter åker vi till nationalparken Amber Mountain. Färden dit tar 2 timmar på National Road 6, en asfaltsväg som skulle behöva en rejäl uppiffning… Vid byn Joffreville svänger vi av på en grusväg som tar oss förbi plåtskjul efter plåtskjul rakt in i regnskogen. Längs vägen står barn som vinkar glatt när vi åker förbi. Vi går en lätt trekk i djungeln till en sjö uppkommen efter ett vulkanutbrott och som fungerar som vattenreservoar för området. Skogen ljuder av cikador, det är så att man får ont i öronen. Pda får syn på en liten, liten kameleont av arten Brookesia som gömmer sig i snåren.

Pdas kameleont
Tarzans lianer?

Under ett löv vid foten av ett träd hittar Ben världens minsta kameleont, Brookesia minima. Den är bara ca 2 cm lång! Den är helt ofattbart liten i Pdas hand och man undrar hur en sådan liten varelse klarar sig i den stora stygga skogen. Vi går vidare till ett vattenfall dit lokalbefolkningen går för att be och offra. De tror nämligen att de dödas själar finns i detta vattenfall. Själva vattenfallet var dock rätt ointressant, men det var kul att få höra lite folklore.

Mini-me!

Efter vandringen intar vi lunch vid en rastplats och på väg därifrån får Ben syn på ett gäng med lemurer som sitter högt uppe bland träden. Tyvärr sitter de alltför högt för att det ska gå att fota dem. Dessutom har ju Pda bara sin kameramobil för tillfället eftersom kameran ligger i ryggsäcken som blev kvar i Paris… Vi stannar ett bra tag och tittar på två lövätande lemurer av arten Brown lemur som inte skräms av vår närvaro utan stannar kvar och äter.

Nature Lodge

Natten spenderar vi i Nature Lodge, ett vidunderligt vackert placerat bungalowhotell med utsikt över både bergen och havet. Vi sitter på verandan, dricker några öl och bara förundras över naturen och lugnet. Det regnar en stund; i gräset nedanför ringlar en liten orm, i buskarna sitter kameleonter och vaggar och på väggarna klättrar illgröna geckos omkring. Är det detta som är paradiset? Det har ju till och med en orm menar jag.

Quelle couleur!

Morgonen efter hämtar chauffören Marcel upp oss och han har med sig en ny guide, Frank, en rundlagd, blåögd lustigkurre som skrattar konstant. Vi åker tillbaks till Diego Suarez för att hämta vårt bagage som förhoppningsvis har kommit med flyg dagen innan. Efter ett antal turer lyckas vi lokalisera våra ryggsäckar på Air Madagascars kontor och vi får låna ett rum så att vi kan byta om. Vilken lycka att få byta kläder! Nu kan allt bara bli bättre!

En vanlig by på landsbygden.
Arbete på risfältet.

På väg till nästa stopp, Red Tsingys, åker vi förbi ett antal byar som alla ser likadana ut. Alla på landsbygden verkar bo i dessa plåt- eller träskjul, vi ser inte ett enda ”riktigt” hus. Malagasserna själva tycks dock inte sörja över att varken ha rinnande vatten eller elektricitet. De har sin lilla åkerplätt, sina höns, ev. en mager zebu. De behöver inte svälta, överallt finns mangoträd, risfält, kokospalmer och bananträd. Fattiga på materiella ting, javisst, men de verkar väldigt lyckliga. Man får sig en tankeställare över vad som egentligen är viktigt här i livet.

Salut vaza!

Barnen vinkar glatt åt oss och skriker: salut vaza, salut vaza, salut vaza! vart vi än kommer. Hej vita människa! Vi vinkar tillbaka, salut!, och känner oss till slut som kungen och drottningen där vi vinkandes åker jeepen fram. Det känns nästan lite olustigt, jag börjar känna mig som en representant för den vita kolonialmakten. Frank säger att barnen vinkar åt oss med hopp om att få sötsaker och jag rycks tillbaka till verkligheten. Barn är så okomplicerade! Det här är min absoluta favoritbild från Madagaskar. Ren och skär glädje!

Inte E4:an direkt…

Via en sönderkörd lerväg tar vi oss fram den sista biten till Red Tsingys och vi hamnar på en gräsbeklädd platå ovanför sandstensformationerna där vi äter en god picknicklunch, som guiden har lagat och tagit med sig, innan vi går ner och tittar på fenomenet. Det är vinden och regnet som har format dessa spetsar av röd sandsten.

Tsingy betyder ”där man ej kan gå barfota” och anspelar på de vassa spetsar som erosionen formar på främst kalksten.

Det är som en gryta nere där nere i dalen och helt vindstilla. En bonde driver fram sin boskap och försöker smita ur bild när Pda fotar! Ni ser honom till höger i bilden bakom vattnet. Överallt ser man män eller barn som vallar sina zebus dagen lång. Inhägnade betesmarker verkar inte finnas alls.

Blyg bonde?

Vi åker vidare mot Ankarana och stället vi ska bo på i två nätter, Iharana Bush Camp. På vägen stannar vi i en by och besöker den lokala marknaden, får oss en berättelse om en man som förvandlades till en krokodil och visiten slutar med att vår chaufför köper en kasse kat som han ska tugga på så att han ser ut som en storkindad hamster efter att dagens bilförande är över. Vi är glada över att han inte tuggar det medans han kör eftersom det är klassat som narkotika i Sverige.

National Road 6. Värsta autostradan.

Efter att ha åkt 5 mil på National Road 6 tar vi av in på en lerig, gropig och sönderkörd väg rakt ut i bushen. Vi förstår nu varför man måste ha en fyrhjulsdriven jeep för att ta sig fram på Madagaskar. Vägen är svårt översvämmad på sina ställen och flera gånger känns det som att vi ska fastna i leran. Marcel är dock en hejare på att köra jeep och han och Frank sitter bara och skrattar när vattnet når upp till fönstret och hela bilen lutar som om den ska välta när som helst.

Amfibiebil?

Det tar oss 45 minuter att åka 1,5 mil och vi undrar om det verkligen finns något här ute i ingenting, men till slut kommer vi fram! T.o.m. vår guide tycker att det är ett märkligt ställe att bygga ett hotell på, men det visar sig vara helt fantastiskt! Iharana Bush Camp är beläget på en liten ö framför ett berg som glöder när solen går ner. Vi blir dragna på en liten båt över vattnet, det är inte särskilt djupt, men det känns inte riktigt som att vi vill stoppa fötterna i den leriga sörjan.

Den kortaste båtturen ever!

Förutom ett franskt par första natten är vi de enda gästerna. Hotellet består av 8 bungalows utan vare sig dörrar eller fönster, bara ett skynke för dörren. Annars finns alla bekvämligheter såsom toalett och dusch, vattnet är dock bara uppvärmt av solen och känns lite svalt att duscha i till en början, men man vänjer sig. Utan dörrar och fönster att stänga tar sig allehanda djur in i bungalowen: spindlar, ödlor, grodor, kackerlackor, drönare och en massa andra insekter. Första natten känns det bara väldigt annorlunda och lite coolt.

Vår bungalow, hemvist för bushens alla djur!

Men andra natten, när Pda ser en orm som ligger under vår säng, när jag nästan kliver på en annan orm på väg från restaurangen i halvdunklet och när jag dessutom blir attackerad av en nykläckt, vilsen drönare på toaletten, får jag ett litet spel och längtar till civilisationen och hotell med dörrar! Sängen är som tur är inlindad i moskitnät, så vi behöver inte sova med djuren i alla fall! Hotellets restaurang serverar förstklassig mat och vi äter så vi nästan spricker, men orkar ändå bara äta upp hälften. Friterad krabba, räkor, kycklingsoppa, kokt banan, fiskspett med ris, karamelliserad banan och ananas är några av rätterna vi serveras. Jättegott! Jättemätt!

 

Tsingy de l’Ankarana

Efter en diger frukost åker vi dagen efter till nationalparken Ankarana som utgörs av lövskog och stora kalkstensområden med tsingyformationer. Här lever flertalet lemurarter och vi lyckas få se tre olika arter: crowned lemur, Sanford’s brown lemur och en dvärglemur som bara är aktiv på natten, men som vi väcker från dess skönhetssömn högt uppe i ett träd. Lemurerna lever som sagt högt uppe bland trädkronorna och är väldigt svåra att få på bild. Men vi ser väldigt många; många fler än guiden hade hoppats på!

Låt mig va ifred, jag vill sova! Ger oss det onda lemurögat.

Efter vandringen i parken äter vi lunch på en närliggande restaurang. Lunchen och en varsin öl kostar  6000 ariary vilket är ca 20 kr. Vi lämnar 10 000 jämt och ger servitrisen  4000 i dricks. Hon blir överlycklig över dessa 12 kr! Vi befinner oss i chauffören Marcels hemtrakter och gör ett stopp hos hans kusin på vägen tillbaka till hotellet; något som skapar stor uppståndelse i byn.

Byns medelpunkt denna dag!

Vi dricker en öl vid deras middagsbord och alla är nyfikna, men ingen vågar sitta bredvid oss utan de sätter sig på behörigt avstånd; männen sitter under trädet och tuggar kat och kvinnorna sitter på trappan till huset. Bara en liten pojke vågar sig nästan ända fram. En gammal rynkig tandlös tant smyger fram med en flätad korg med torkad chili och försöker lura Pda att äta en näve. Sedan skrattar hon så gråter. Vi frågar om vi får ta ett foto av tanten och hon skrattar gott när hon får se resultatet och ber förläget om lite pengar för besväret. Vi ger henne 500 ariary (1,50) och det blir hon extatisk över!

Zebus

På kvällen ligger vi på hotellets terrass och tittar på sjöns fågelliv, dricker en öl, skriver dagbok och ser hur solen målar berget gyllengult. Det är en magisk plats i ett magiskt land. Vi äter middag och somnar kl. 20.30 efter att ha studerat den otroligt vackra stjärnhimlen. Natten är dock varm och klibbig och insekternas surrande är minst sagt störande. Vill man känna sig som ett med naturen ska man absolut åka hit, men två nätter på detta ställe räcker gott och väl.

En vacker plats

Det är tidiga morgnar och tidiga kvällar som gäller på denna resa. Morgonen efter kliver vi som vanligt upp vid 06, äter frukost och checkar ut. För, tack och lov, sista gången åker vi den översvämmade lervägen fram, det har blivit fyra gånger nu, och svänger ut på National Road 6 igen. Nu är det ca 3 timmars bilfärd till byn Ankify och båten över till ön Nosy Be där vi ska spendera den sista veckan.

Nu är partyt igång!

 

En vanligare syn än bilar
Kameleont på kakaoplantage

Vi stannar till vid ett kakao- och vaniljplantage och köper lite kryddor. Landskapet blir grönare och frodigare ju närmare kusten vi kommer och överallt finns odlingar med kaffe, cashewnötter och ris.
Framme vid hamnen i Ankify omringas vi av bärare som vill hjälpa oss med bagaget och det är första gången någon varit påträngande på denna resa. Vi hinner inte ens reagera förrän en kille snappar åt sig våra ryggsäckar och bär dem till båten och vill ha 10 000 AR för besväret (30kr). Samma visa när vi kommer till hamnen på Nosy Be, men då behövs tydligen tre stycken för att bära två ryggsäckar 10 meter.

Vår bungalow på Anjiamarango Beach Resort

Ca 30 minuters bilfärd från Nosy Bes huvudstad Hell-ville ligger vårt hotell, Anjiamarango Beach Resort. Det består av över 40 stora bungalows och vi får en precis nere vid stranden. Tyvärr är det inte så badvänligt då stranden är kantad av alger och sjögräs och botten består av svartbrun lera, men vi får en makalös solnedgång varje kväll då vi sitter i trädgården innan middagen och ser ut över havet.

En egen liten trädgård.

 

70 kvm bungalow

Det är skönt att bara ligga och slappa ett par dagar vid poolen och läsa. Vi har halvpension och middagen består som vanligt av trerätters och vi äter fantastiskt gott hela veckan. Hotellet ägs av ett franskt par, så frukosten består bl.a. av croissanter, chokladcroissanter och pannkakor med nutella så då får man ju passa på att få sig en riktig sockerchock på morgonkvisten så man orkar med allt solande och badande!

Nosy Fanihy

En dag bokar vi en utflykt till den lilla obebodda ön Nosy Fanihy. En halvdag på en korallö med snorkling låter fantastiskt, men vad vi inte vet är att resan dit med en pirog när det är vindstilla tar ca 2 timmar. Två killar från hotellet paddlar hela den långa vägen och vi ser hela tiden ön i horisonten, men den tycks aldrig bli större. Till slut kommer vi fram och det är hett, hett, hett i solen och korallerna är bländande vita. Vi snorklar en stund, men botten täcks av döda koraller, så det finns inte mycket att se. Vattnet är dock underbart varmt. Häromdagen hade de mätt 25 graders vattentemperatur på 20 meters djup.

Fiskedags

 

Dagens fångst! Den stora fisken får vi till lunch.

Gilbert och hans kompis ger sig ut för att harpunera upp dagens lunch och visar sedan stolt upp fångsten. De rensar fisken och slänger fiskrenset till några hungriga muränor som simmar omkring i hålor i lavastenen som omgärdar ön.

Mumsande muräna

Fisken grillas över öppen eld, kryddas med lite lime och vips så får vi äta den godaste fisken i världen till lunch. Vi äter ris till och får bananer till efterrätt. Så enkelt, men så gott.

Den godaste fisk vi någonsin ätit.

Gilbert har lagt ut seglet för oss att sitta på och efter lunchen lägger vi oss och vilar i skuggan. Då hör vi ett prasslande bakom oss, jag vänder mig om och ser ett myller av eremitkräftor som sakta närmar sig över de torra löven. Så fort de märker att jag ser dem, vänder de sig om och börjar gå bortåt igen eller så gömmer de sig i sitt skal. Så vänder jag ryggen åt dem och de börjar närma sig igen. Så där håller det på ett bra tag! Vad vill de egentligen, dessa hundratals eremitkräftor, bära bort oss in i skogen och äta upp oss?

Ett myller av eremitkräftor

På vägen tillbaks till hotellet ser Pda något som ser ut som guppande tunnor i vattnet, men det visar sig vara enorma havssköldpaddor. Jag ser dem tyvärr inte för jag har ett segel för halva ansiktet eftersom det turligt nog har börjat blåsa och vi kan ta oss tillbaka med vindens hjälp.

Tyrone

Hotellet har en egen halvtam lemur, en svart lemur, som heter Tyrone. Han sitter fastspänd i ett rep under ett träd i skuggan hela dagarna eftersom han annars skulle busa omkring och stjäla mat från hotellgästerna. Han hittades av lokalbefolkningen och hade förmodligen ramlat ner från ett träd när han var liten. Det är tydligen parningssäsong och i brist på andra lemurer (det finns inga vilda lemurer på Nosy Be) vill Tyrone gärna gnida sig mot våra ben och fötter, något som vi inte är speciellt förtjusta över…

Red-fronted lemur på retsamt humör

En dag hyr vi bil (ca. 500 kr för 8 timmar) och åker till Hell-Ville och parken Lemuria Land för att titta på lemurarter som inte finns i denna den norra delen av Madagaskar. Det känns lite hemskt att se lemurer sitta i bur efter att ha sett så många i frihet, men man har även lemurer i djurparker för att försäkra sig om arternas fortsatta överlevnad. För 15 år sedan kunde man fortfarande jaga och döda lemurer för att äta, men detta är numera förbjudet.

Sifaka-lemur

Ordet lemur kommer från latinets lemures som betyder ”de dödas andar”. Lemurerna sägs ha fått sitt namn på grund av sina stirrande, spöklika ögon. Vi ser även boaormar som tydligen finns i massor på ön, men vi slipper dock se någon i vilt tillstånd! Jag klappar en enorm och rynkig sköldpadda vid namn Napoleon som sägs vara 200 år gammal.

Napoleon

Vi blir stoppade av polisen inte mindre än tre gånger under vår bilfärd, men de tittar bara på Pdas körkort och låter oss åka vidare. Vi har dessutom varit med om inte mindre än tre punkteringar på denna resa totalt, men som tur var har vi de gångerna haft chaufförer med oss .

Lågvatten

Det är slutet av regnperioden så på nätterna regnar det en del. En natt väcks vi av det värsta åskvädret någonsin. Så nära döden har vi nog aldrig känt oss! Det dundrar, blixtrar och smäller oavbrutet i två timmar, regnet piskar mot tak och husväggar och vi befarar att ett jordskred ska begrava vår bungalow. Men till slut slutar huset att skaka, ovädret drar bort över havet och vi hör återigen dyningarna mot stranden och syrsornas spelande.

Paddelmadde

En eftermiddag paddlar vi ut till ett par flaggor som indikerar ett bra snorkelområde. En annan dag lånar vi ett par cyklar och ger oss ut på upptäcktsfärd. Man måste hälsa på alla man möter längst vägen här annars anses man ohövlig så det blir många ”bon jour!” innan cykelturen är över.

Over the hills and far away

Infinitypoolspda

Efter åskvädret har sandflugorna hittat upp ur sina gömslen och förpestar tillvaron för främst Pda där vi ligger och solar vid poolen. Jag lyssnar på hotellägarinnan och smörjer in mig med den olja som finns i bungalowen och som håller sandflugorna borta, men det gör inte Pda vilket resulterar i att han får massor med bett som svullnar, blir röda och kliar.

Poolen och restaurangen

Sista dagen vid poolen närmar sig och vi gör verkligen ingenting annat än läser, solar, badar, äter och dricker. Vi känner att vi fått ut det mesta av Nosy Be och ser faktiskt fram emot att få komma hem. Vi ser dock inte fram emot hemresan som blir riktigt jobbig. Vi hämtas upp vid hotellet på förmiddagen, flyger med Air Madagaskar till Antananarivo, vilket bara tar en timme och landar där kl 14. Flyget till Paris går inte förrän kl 01 på natten så vi sitter på denna urtrista och apvarma flygplats i över 10 timmar. Sedan mellanlandar vi i Paris i 5 timmar innan vi slutligen landar på Arlanda kl 18.30. Vi är något trötta när vi kliver av flygbussen vid Cityterminalen. Tur att vi bara har 5 minuters promenad hem därifrån!

Hej då från Madagaskar!

Vi har haft en fantastisk semester och som vanligt känns allt som en dröm när vi väl är hemma igen. Då är det tur att man får uppleva allt en gång till genom att skriva denna reseblogg!

Före och efter bilder!
Please follow and like us:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *