Rumänien

Den första morgonen möts vi av ett sällan upplevt medeltida lugn i Sibiu för att sedan konfronteras med galna hundar i Bran, slingriga vägar i Karpaterna, Vlad ”the Impaler” Tepes och dunka dunka vid Svarta Havet. Tre veckor i Rumänien juli 2012. Via München flyger vi till Sibiu i västra Transsylvanien.

 

Stora Torget i Sibiu

 

Full rumänsk ruljans – och ja, en del var faktiskt fulla också…

 

Fleischsuppe – jawohl! Oder…?
Vi strosar omkring i Gamla Stan, fiskar upp en gratiskarta på turistbyrån och märker ut ett par ställen att besöka innan lunch. Det är varmt och solen gassar. Vi beger oss en bit utanför den gamla stadskärnan, till en marknadsplats vid floden. Vi känner oss lite wild and crazy och bestämmer oss för att äta lunch på en restaurang där rumänerna själva äter. Servitrisen tipsar oss om fleischsuppe, fläsksoppa, och den ser gul och mjäll och god ut. Det visar sig dock att fläsket inte är kött utan fettbitar som simmar omkring i en flottig buljong och det hela smakar som en soppad kokad på slaktrester. So much för husmanskost Romanian style…

 

Gamla Stan

 

Villa Weidners uteservering på torget

Tillbaka till den tryggare och mer turistanpassade Gamla Stan sätter vi oss på en av de många uteserveringarna och äter en sen, ”riktig” lunch beståendes av olika sorters kött, panerad ost och pommes frites. Öken är kall, billig och god: 10 kr för en halvliter Ciuc. Stadskärnan är bilfri och så oerhört rogivande att det är en fröjd att bara sitta på uteserveringar i timtal och titta på folk som strosar förbi. I Sibiu behöver man ingen plan, här tar man dagen som den kommer.

Hustaken har kisande ögon vart än man går

 

Utsökt utsikt från klocktornet

Något som dock kan rekommenderas är att gå upp i klocktornet som ligger i Piata Mares ena hörn bredvid mataffären Billa. Det kostar endast 4 kr i inträde och det är väl värt att gå trapporna upp till toppen för att få en finfin utsikt över staden.

 

Två dagar senare hämtar vi vår hyrbil och styr kosan mot Tranfagarasan, en väg tvärs över Karpaterna som förbinder Transylvanien med Wallachia, regionen där huvudstaden Bukarest ligger. Denna serpentinväg går som högst upp till strax över 2000 möh och här måste man köra saaakta, i genomsnitt 40 km/h. Det tar oss 45 minuter från Sibiu till avtagsvägen mot Transfagarasan och sedan ytterligare 1 timme på en bra väg kantad av många tavernor att komma fram till Balea Lac, en glaciärsjö på 2 034 meters höjd. Här finns diverse stånd där man kan köpa ost, ost och åter ost. Vi knatar upp till en väderstation som har en makalös utsikt ner mot dalen vi just kom från. Härifrån ser man verkligen hur pass snirklig vägen är och varför man måste åka så ofantligt sakta.

 

Ingen trafikstockning direkt

 

Svindelvarning

Om vägen upp till passet är spännande, vacker och intressant, så är vägen ner tyvärr desto tråkigare. Vi åker därifrån kl 15 och det tar oss 6 timmar innan vi kommer fram till slutdestinationen Bran. Under den tiden håller vi inte bara på att svälta ihjäl (som tur är köper vi en ost vid Balea Cascada som vi gnager på för att dämpa hungern), utan vi tvingas dessutom ligga bakom en liten cateringlastbil som vägrar köra åt sidan för att släppa fram oss. När vi äntligen kan köra om visar Pda i ren ilska fingret åt chauffören; detta till min stora fasa då jag är övertygad om att mannen tillhör en rumänsk cateringmaffia och genast börjar jag fantisera om att han kommer köra ikapp oss och preja oss av vägen som hämnd för fingerpekandet.

 

Hö, hö, hö?

 

Värsta maten i hela Europa?

Byarna kommer och går, vissa finns med på kartan, de flesta inte, så vi börjar snart fundera på om vi åkt för långt eller missat någon avtagsväg. Till slut hittar vi en vägkrog, Pensiune La Cetate, och jag länkar bara till den för att ni ska undvika att äta där. Det var den absolut sämsta mat jag ätit, men just då var vi nöjda med vilken bukfylla som helst eftersom vi var så hungriga. Hade Vlad Tepes (som avbildats på restaurangskylten) serverats denna smörja hade ”kocken” med all säkerhet fått möta döden på ett alldeles förträffligt blodigt sätt. Idag heter restaurangen tydligen Cabana la Cetate. Man kan ju hoppas på bättre mat i och med namnbytet.

 

Det lilla pensionatet

Så äntligen kommer vi fram till Bran där vi ska bo de närmaste 5 nätterna. Pensionatet Casa Medievala ägs av en dam i 60-års åldern som knappt kan ett ord engelska och som, under vår vistelse, tvunget ska ge oss, inte bara en, utan två burkar med hemlagad körsbärssylt. Den är äcklig och hamnar tyvärr till slut i soptunnan. Pensionatet är helt ok, sköna sängar, ett litet pentry så vi kan göra frukost och just det, om man lutar sig ut från den stora balkongen som vetter mot husets baksida mot en igenvuxen trädgård innehållandes en massa bråte, så kan man skymta Bran Castle, Draculas borg, genom buskarna. Det var vår värdinna väldigt stolt över att visa oss! Från pensionatets terrass har man dock en tjusig utsikt mot bergen bakom, så där sitter vi några gånger i solen, tar en öl och bara är.

 

Brans lilla centrum

Bran har ett litet centrum med 6-7 restauranger med hyfsad mat. Här finns även en två små affärer, ett bageri samt en bankomat. Knappt en kilometer utanför stan finns en bensinmack och ett stort snabbköp där man kan handla mycket för lite pengar! Rumänerna är överlag inget restaurangätande folk, så det är ganska glest med restauranger längs vägarna när man är ute och åker bil.

 

Bran Castle

 

Letar efter greven, men han ligger väl och sover i sin kista förstås

 

The Laws of Prince Dracula

 

Vi bor på gångavstånd från byn Bran och mitt i byn ligger alltså Bran Castle där delar av filmen Bram Stoker’s Dracula spelades in. Det kostar bara 20 lei pp (40kr) att besöka borgen och det är det väl värt om man ändå befinner sig i Bran. Annars var det litet av en besvikelse, inte så mycket att se, inte så mycket Dracula eller Vlad Tepes och väldigt tomt överallt, en stol här en bokhylla där. Inte alls så grandiost som det ser ut från utsidan.

 

Nöjd vandringsman bara minuter innan vi jagas bort av blodtörstande hundar…

Ett av våra mål med denna resa är att vandra i Karpaterna, men det visar sig lättare sagt än gjort. Det är väldigt svårt att få tag på bra kartor över vandringsleder och vart vi än försöker oss på att gå hindras vi av diverse saker; är det inte extremt branta stigar, som jag inte kan gå på då jag stukade foten bara en månad tidigare, och som slingrar sig genom tät skog och inte ger någon vandringsupplevelse alls, så springer det omkring en massa enorma, livsfarliga, lösa hundar överallt. Rumänerna vallar fortfarande sina får och vallhundar är ett måste eftersom det finns mycket varg och björn i landet.

 

Det där kallar jag en hässja!

 

Magura

 

Vacker kyrkogård i Magura

Efter att ha försökt oss på tre olika vandringar och blivit bortjagade av galna hundar som knappt fåraherden själv klarade av att hålla i schack, ger vi upp tanken på vandring.  Vi tar bilen till en liten pittoresk by vi har snubblat över på nätet av en slump, Magura, och strosar runt ett par timmar bland vackra böljande kullar. Långt bort hörs böndernas röster och klingandet av lie mot gräs. Här står tiden stilla och vi med den.

 

Peles Castle

Det tar två timmar med bil från Bran till Sinaia, som är en skidort i Bucegibergen i de södra Karpaterna. Här finns Peles Castle, ett kungligt sommarresidens från sent 1800-tal, som helt plötsligt bara står där i skogen men de majestätiska bergen bakom sig. Att gå in i slottet får man bara göra om man köper en guidad tur på två timmar. Vi känner att det är fullt tillräckligt att se på det från utsidan.

 

Linbanan till stationen Cota 2000, Bucegi mountain.
I Sinaia går en linbana upp till Bucegibergen. Det kostar 40 lei (80 kr) ToR och tar 7 minuter upp till den första stationen, Cota 1200, och lika länge till slutstationen Cota 2000. Sedan har man en formidabel utsikt över Sinaia och dalen nedanför. Där uppe går det vandringsleder som lämpar sig för lättare dagsutflykter.
Donaudeltat

Efter fem dagar i Bran kör vi vidare österut till staden Tulcea vid Donaudeltat. Här ska vi bo två nätter innan vi fortsätter ner till Svarta Havskusten för lite sol och bad. Vi antar att vi kommer kunna köra de 27 milen på runt 5,5 h, men det tar oss drygt 7 timmar! Vägarna är bra och det är inte så mycket trafik, men det är dåligt skyltat i de städer vi passerar. Vid Braila får vi åka bilfärja över floden och den ack så korta passagen tar över en halvtimme. Vi ska lämna hyrbilen kl 11.30, men som tur är så är även killen på hyrbilsfirman försenad, så vi har ingen egentlig brådska. Vi hinner faktiskt åka till Hotel Select och checka in innan han ens har hunnit till kontoret och då är vi 1,5 h försenade!


Vi vill gärna ta en båttur i deltat, men de båtturer som erbjuds av gubbarna på hamnpromenaden känns inte helt hundra. Vi frågar i stället i receptionen på hotell Delta som anordnar båtturer åt sina gäster. Deras egen tur är dock fullbokad, men de ordnar så att vi kan åka med en privat båt som ska åka ut med en rumänsk familj morgonen efter. 500 kr  för två personer för en båttur från kl. 9 på morgonen till kl. 17 på kvällen – det känns väldig billigt.

Båttur i Donaudeltat
Fisklunch i Donaudeltat
Huvudrätten

Det fläktar skönt där vi i sakta mak åker fram längs med floden. Kapten Marian är en trevlig typ. Hans engelska är dålig, men de två yngre kvinnorna i den rumänska familjen vi åker tillsammans med kan prata bra engelska, så de får översätta. Efter tre timmar stannar vi vid ett litet hus som ligger direkt vid floden. Här bor sommartid ett äldre par som livnär sig på att laga lunch åt båtturisterna. Vi serveras fisksoppa kokad på diverse fiskdelar, både huvud och stjärtar ligger och flyter i soppan. Till detta får vi bröd och enorma mängder vitlöksröra. Huvudrätten består av väldigt stekt och väldigt salt fisk. Särskilt mätta blir vi inte av detta kalas som kostar 75 kr per person och som är det dyraste vi kommer att äta i Rumänien. Det är dock själva upplevelsen vi betalar för: att sitta i skuggan vid ett litet hus omgärdat av små grönsaksodlingar och äta fisk från Donau tillsammans med en rumänsk familj. Det är ju inte varje dag det händer!

 

Mamaia. Hotell Ovidiu är den blå byggnaden till höger.

Nästa dag tar vi bussen till Constanta och sedan taxi till Mamaia vid Svarta Havet. Det tar 2 timmar ner till Constanta. Bussen kostar 55 kr pp, är liten och trång och utan AC. Vi hamnar längst bak i bussen bredvid två killar. En ung tjej som står i mittgången svimmar plötsligt av värmen. Vi klarar dock värmen bra och när vi kommer fram får vi hjälp av en kille från bussen som ordnar en taxi till oss till bra pris. 10 lei (20 kr) för en resa på 10 min till Hotell Ovidiu. Hotellet är tvåstjärnigt, men helt ok och ligger bara ett stenkast från stranden. Frukosten är dock riktigt usel och består mest av ägg och korv. Det blir vitt rostat bröd med äggröra en hel vecka. Genom Mamaia går en lång huvudgata och ovanför denna går en linbana. Det kostar 10 lei och tar 15 minuter att åka från vattenlandet till norra delen där restauranger och nattklubbar finns.

 

Lunch på stranden

Om resan hittills har varit rofylld, pittoresk och fylld av landsbygd, så får vi nu lyssna på dunka dunka så öronen blöder! Stranden är lååång, solen står guldgul och högt på himlen, vattnet är ljummet och ölen är kall, god och billig även här. Serveringarna ligger sida vid sida på stranden och de spelar alla extremt hög musik från morgon till kväll, det är som om de försöker överrösta varandra. På vissa ställen spelar de så högt att man inte kan sitta där utan att få hjärnskakning. Att lägre musik kanske lockar fler kunder är det tydligen ingen som förstår. Sandstranden är långgrund och vattnet är grumligt, så här kan man inte snorkla.

 

Partyråttor

I princip kan man festa dygnet runt i Mamaia. Strandbarerna drar igång sin musik strax efter att nattklubbarna stängt av sin. På huvudgatan kommer varje kväll en karavan av lastbilar som promotar de runt 10-15 nattklubbar som har öppet mellan kl. 23-06.

 

Aqua Magic

Ett par dagar blåser det så kraftigt att det inte går att ligga på stranden pga sandstorm. Vi promenerar då till Aqua Magic som ligger i slutet av Mamaias gågata söderut. Där ligger vi i lä bland hundratals människor och badar i stora pooler, åker rutschkana och guppar omkring på stora badringar. Även här spelas tyvärr extremt hög musik, så särskilt avslappnande är det inte. Jag skulle inte rekommendera Mamaia för en sol- och badsemester. Men det är kul att ha varit här och det är väl ungefär som vi förväntade oss.

 

Casino Constanta

 
Constanta heter den närmaste staden och det enda intressanta vi hittar här är ett övergivet kasino i Art Nouveau-stil som uppfördes under La Belle Epoque. Efter att ha använts som sjukhus under andra världskriget och som restaurang under kommunismen är det numera helt förfallet.
Resten av tiden spenderades på stranden. Vi var i Mamaia sammanlagt 12 dagar, vilket såhär i efterhand var lite väl länge. En vecka hade räckt. Istället borde vi har valt några dagar i Bukarest som verkar vara en intressant stad. Nu såg vi bara en glimt av staden vid hemresan.
Som avslutning lite blandade bilder och en uppmaning att åka till Rumänien om ni får chansen, det kommer ni inte att ångra!
Förfallet men fortfarande vackert
Strandliv i Mamaia
På den gamla goda Vlad Tepes-tiden.
Stolt födelsedagsbarn med bästa presenten: en rosa badmadrass!
Den efter Ursus vanligaste ölen: Ciuc.
Helt öde hus mitt i Bran. Sommarstuga?

I Rumänien färdas man ståndsmässigt
Please follow and like us:

2 Replies to “Rumänien”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *