Atlasbergen och Saharaöknen, Marocko

Den första morgonen som jag vaknar upp i ett nomadtält i Saharaöknen tror jag att jag blivit både blind och döv. Så förblindande är mörket, så öronbedövande är tystnaden.

Atlasbergen

Efter några dagar i Marrakech åker vi på utflykten 3 Days Desert Tour from Marrakech to Erg Chegaga med Authentic Sahara Tours. Läs om våra dagar i Marrakech här.

Klockan åtta på morgonen blir vi hämtade av chauffören/guiden Hakim på hotellet och  hoppar in i en fyrhjulsdriven Mitsubishibil med snorkel på motorhuven. Nu bär det av mot Höga Atlas, de högsta topparna i det större bergområdet Atlasbergen och Tizi-n-Tichka passet.

I början är Atlasbergens kullar grönskande

Höga Atlas bebos mestadels av berber, ursprungsbefolkningen i Nordafrika. 34% av Marockos befolkning är berber och de bor i bergstrakter och i ökenområden där de lever som jordbrukare eller nomader. 

Högre upp blir bergen kargare

Vägen är vindlande, svindlande och makalöst vacker. Det är lite trafik och Hakim är en säker chaufför. Vi kan lugnt luta oss tillbaka och njuta av landskapet som majestätiskt glider förbi utanför bilfönstret. Hakim är heller inte av den pladdriga sorten, så allt sker i tystnad. Lite väl tyst kanske. Våra frågor dör efterhand ut då svaren är allt annat än uttömmande.

Tizi-n-tichka passet, 2 233 meter över havet

Ait Benhaddou

Vi får en timmes guidad tur i berberbyn Ait Benhaddou där storfilmer såsom Lawrence of Arabia, The Mummy och Gladiator spelats in. På senare tid är den mest känd som inspelningsplats för Game of Thrones. Detta är alltså Yunkai, slavstaden som befrias av Daenerys Targaryen.

Ait Benhaddou

Åtta familjer bor i den gamla fortliknande staden, ksaren, resten i den nya delen av samhället. Vi promenerar upp till toppen av berget och sedan ner genom ett par gator och förbi några kasbahs, men vi ser mest terrakottafärgade väggar och vägar. Vi visas till en man som målar i osynlighetsbläck som blir synligt när han bränner bilden och här och var finns försäljare utposterade. Vår guide är en ung tuareg och Pda vill ha en sådan scarf som han har, men snålar in och köper en oäkta tuaregscarf för 75 kr. Den kommer att fälla lovar guiden och japp, vid första (och enda?) tvätten färgar den av sig så inåt…

x180327_Marocko_0258_f
Den nyare delen av Ait Benhaddou
x180327_Marocko_0259_f
Floden Asif Ounila rinner genom byn
Den oäkta tuaregen och hans scarf
Grus i ögat?

Vi åker förbi en av två berömda filmstudios i Ourzazate, Atlas Film Studios och CLA Studios. Man kan tydligen gå på en guidad tur, men det nämner vår tystlåtne guide inget om. Här har i alla fall filmer som Star Wars (1977), Troy, Exorcisten, Gladiator och Babel spelats in.

Kvinnor vid Kasbah Oulad Othmane

Draa Valley och Agdz

Vi åker nu genom Draa Valley där floden Draa flyter sydöst från Höga Atlas för att sedan vika av västerut och slutligen mynna ut i Atlanten. Vattnet från floden bevattnar enorma palmoaser där man odlar dadelpalmer. I utkanten av staden Agdz stannar vi till vid en utsiktsplats över det magnifika berget Jbel Kissane.

Jbel Kissane

Efter nio timmar, kl. 17, kommer vi så fram till Agdz där vi sover en natt på ett halvdant hotell, Maison d’hote Rose du Sable. Läs vår recension här. Hotellet ligger en bra bit utanför själva staden och eftersom vi är så trötta att vi inte orkar utforska området är det tur att middag ingår. Det är bara vi och ett par med en liten son som bor på hotellet denna natt.

Hotell Rose du Sable ser ut som ett sandslott

Tamegroute

Efter frukost kl. 9 nästa morgon åker vi vidare till den sista staden innan öknen, M’hamid. På vägen stannar vi i byn Tamegroute, känt som historiskt center för religiöst lärande. En ung manlig guide visar oss runt i kasbahn och till ett bibliotek som en gång var det viktigaste biblioteket i hela Nordafrika med över 50 000 böcker. Idag inhyser det ”bara” 4 000 islamska skrifter, men endast ett fåtal finns framme för beskådande. Vi hade läst att biblioteket skulle ligga i en grotta (var läste vi det?), men det gjorde den verkligen inte eftersom den var inhyst i en modern skolbyggnad. Man får inte fotografera inne i biblioteket, därav inga foton.

En muralmålning i Tamegroutes kasbah
En moské. Lägg märke till att porten består av två stora dörrar där männen går in och två små för kvinnorna.

Vi blir visade till en keramisk verkstad där de sitter i ett hål i marken och drejar. Det är svårt att veta autenticiteten i detta. Säkert gick det till så tidigare, men nu känns det mest som en turistfälla. Vi tittar som pliktskyldigast på allt porslin i de allra vackraste färger, men köper som vanligt ingenting. De är också väldigt noga med att poängtera att det absolut inte är något köpkrav, men man känner sig ändå alltid som en ”rik skitstövel till turist ”som aldrig köper något. Vi ger i alla fall oftast dricks till våra guider.

Drejar sittandes i ett svalt hål i marken

Resans bästa mat äter vi på Hotel Kasbah Sahara Services i M’hamid – en trerätters för 130 kr per person där huvudrätten är kött med plommon. Det är även detta hotell som äger tältcampen vid sanddynerna Erg Chigaga som vi är på väg till.

Mört kött med söta plommon

Saharaöknen

I M’Hamid tömmer chauffören ut luft ur däcken för att göra bilen redo för off road. Vägen slutar nämligen här och sedan bär det av rakt ut i öknen i 60 km innan vi kommer fram till slutdestinationen – Erg Chigagas sanddyner.

4WD Mitsubishi med snorkel

Två timmar åker vi off road – det är sandigt, mycket slingrigt och väldigt skumpigt. Vinden driver sanden hela tiden så även om man ser hjulspår i sanden så är de borta i nästa sekund. Det är en skum och nästan olustig känsla att åka rakt ut i ingenting, bara sand, sand, sand. Dromedarerna är ett välkommet inslag! Och de motocrosscyklar som kommer farandes med sanden piskandes från bakhjulen. Det här är inte i närheten av den ”verkliga” Saharaöknen, vi befinner oss inte alls långt ifrån civilisationen även om det känns så för två cityråttor som oss.

Dromedarer i öknen. Vi såg även babydromedarer!

Vi kommer fram till tältcampen kl. 16. ”Tälten” är gjorda av lera och tyg och inhyser en dubbelsäng. Klockan 17.30 ger sig Pda ut på en kameltur, jag är tyvärr för sjuk för att följa med. Kamelturen ska ta 40 minuter. Jag ligger på en madrass och läser under tiden. Tänker att: ”här ligger jag i Saharaöknen på en madrass och läser. Är det inte helt fantastiskt att få vara med om en sådan sak?” Jag blir nästan religiös. Kastas sedan tillbaka till mitt mer sansade och pragmatiska jag när jag inser att Pda nu varit borta i över två och en halv timme.

Berbertältcampen och en tedrickande snubbe
Vårt tält rakt fram
Här sov vi i mörkret och tystnaden

Pda kommer naturligtvis tillbaka helskinnad och superlycklig och här kommer hans berättelse från kamelturen.

Kameltur i solnedgången

Innan kamelturen är det viktigt att välja rätt kamel storleksmässigt så att det inte blir för tungt för djuret. Det skiljde en del på modellerna. Och kamelfararna. (Madeleine inflikar:  fast detta är faktiskt inte kameler – det är dromedarer för de har bara en puckel.)

Kameler av släktet dromedar!

Jag snackar lite med kamelerna, förlåt, dromedarerna, och kliar dom bakom öronen som om jag vore värsta experten. Jag väljer till slut Aiguff, en lätt skev och missbildad dromedar, med en underläpp som hänger och dinglar, men en snäll och lagom stor modell. (Madeleine inflikar: hänger inte underläppen alltid på på en kamel/dromedar?)

Mannen med beslutsångest måste välja
Det sa klick!

Madeleine står vid sidan av och beskådar kameluppsittningen vilken går galant. Det är endast jag och ett brittiskt par som ska ge oss ut. Det är praktiskt att Madeleine inte ska följa med eftersom hon då istället kan fotografera när den lilla kamelkaravanen sakta vaggar bort mellan sanddynerna mot horisonten. Samtidigt är det förstås tråkigt att hon inte kan följa med på vad som kommer att bli en av höjdpunkterna i mitt liv.
(Madeleine inflikar: ja, skittråkigt är det, men jag hade aldrig klarat 2,5 timmar på en dromedarrygg. Det är inte lämpligt vid influensa. Jag ligger hellre här – på en madrass och läser… not.)

Det blev en brun
Mot Sahara!

Jag sitter jättebekvämt på tjocka filtar och dromedaren rör sig långsamt, majestätiskt och försiktigt. Jag liksom gungar fram sakta som om jag satt i en båt i svag dyning. Vi leds sakta och säkert fram mellan sanddynerna av en nomad från trakten. Det är bara nedför de brantare dynerna som dromedarerna ibland halkar till lite i den lösa sanden annars är det nästan sövande att vagga fram genom öknen.

Rökpaus

Efter en trekvart stannar vi och nomaden sätter ner dromedarerna och vi kliver av. Han pekar att vi ska klättra upp på den högsta sanddynen, ser sen att det var nog för att han ville ta en rök och slagga lite.

Det är hett, högt och brant

Vi börjar klättringen upp mot toppen via kammen på en svagt lutande sanddyn. Mot slutet är det så brant att vi får krypa på alla fyra. Det är varmt, törstigt och jobbigt, men väl värt mödan upptäcker vi när vi kommer upp.

Mot toppen

Uppe på toppen sätter jag mig för mig själv och pustar ut. Solen håller sakta på att gå ner i ökendiset och det är totalt vindstilla. Jag blickar ut över sanddynerna som sträcker sig så långt ögat kan nå åt alla håll, lägger in en snus, tar en sipp whiskey som jag tagit med som nödproviant och inser att det här är nog det närmaste gud en ateist kan komma. När jag sitter där så slår det mig hur tyst det är, det är helt, totalt, absolut, kompakt tystnad. Nästan så det gör ont i öronen. Har upplevt tystnad i naturen många gånger men alltid är det nåt litet löv som susar, nån vattendroppe som droppar eller nån jädra mygga som inar. Här är det bara… tyst. Det känns som att det bara är jag i hela världen.

Totalt vindstilla, totalt tyst
Granntältbyn

Efter en halvtimmes ökenmeditation kommer jag till sans när jag inser att solen är på väg ner mot horisonten. Jag skyndar ner och hoppar upp på min dromedar igen och vi seglar vidare tillbaka mot campen. Hela ”kamel”turen tar ca 2,5 timme och under hela turen har vi färdats i tystnad. Magiskt!

Nöjd kamelfarare

Filmtajm

Mörkret och tystnaden

Efter en rätt trist och återigen smaklös middag som serveras i restaurangtältet lägger vi oss på madrasser runt lägerelden. Det är folk i varje tält nu, så vi är ganska många som ligger i mörkret och lyssnar på två trummande nomader som sjunger lägereldssånger. När solen går ner blir det verkligen becksvart. Bara stjärnorna och månen lyser på himlen, men jag ser inte min egen hand framför mig. När vi vaknar tidigt på morgonen, klockan är nog inte mer än halv sex, är det helt tyst, helt vindstilla. Det gör nästan ont i öronen av tystnaden. Inte en insekt, inte ett sus. Man känner sig nästan lite smått galen, som om man kan höra den egna hjärna arbeta där inne i huvudet. Jag har aldrig varit med om något liknande. Som ett vakuum, som om man befann sig på en annan planet. Tatooine kanske?

Vi ser soluppgången från toppen av en sanddyn. Sanden börjar värmas upp igen och blir gyllene i skenet. Tältcampen vaknar till liv, vi äter frukost och packar sedan in oss i bilen. Det är dags för den långa etappen tillbaka till Marrakech.

Saharaöknen
Morgonens kameltur bjöd på mer sol

Hemfärden går via ett månlandskap utan dess like och är en gammal rutt i Paris-Dakar-rallyt. Hakim kör lite vilse vad det verkar, inte för att han informerar oss om något, han bara manövrerar bilen kors och tvärs över stenöknen.

Efter en lunch i berberbyn Taznakht kommer vi så fram till samma väg över Atlasbergen som vi åkte på nedresan. Vi stannar dock till på lite andra ställen än förut och får på så sätt lite omväxling i vyerna.

Atlasbergen
En by i Atlasbergen

Denna tur tog alltså tre dagar och två nätter. Den kostade 650€ för två personer, men då fick vi en rabatt på 50€ eftersom vi från början hade bokat in oss på en delad tur som skulle kosta 500€. Vi betalar en deposition via Pay Pal på 100€ när vi bokar utflykten i december. Utflykten gör vi inte förrän i mars. Resterande betalar vi kontant till chauffören. Att de vill ha det kontant är för att de betalar alla hotell och guider på plats. Vi kan verkligen rekommendera denna utflykt. Det är mycket bilåkande, men sceneriet är spektakulärt. Det här får man inte missa om man åker till Marocko!

Please follow and like us:

4 Replies to “Atlasbergen och Saharaöknen, Marocko”

  1. Härlig läsning ja dit skulle man få åka till vilken godis påse för ögonen , har svårt att tänka mig på en kamel förlåt domerdar, är nog för stel , ni berättar så att man känner att man är där tack för att ni delar med er kram👍❤️😆

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *