Montenegro

Den första morgonen vaknar vi upp i den märkliga bergsorten Zabljak, ser ut genom hotellfönstret och skådar grå och karga berg med snö på toppen. Och en Cadillac på ett hustak.

 
Bron över floden ?
Montenegrinsk fjord

Att bila mellan Bosnien-Hercegovina och Montenegro kan verkligen rekommenderas. Läs om våra dagar i Bosnien-Hercegovina här. Det är ett otroligt vackert landskap att färdas i och väldigt lite trafik. Vägarna är oftast bra, men serpentinsträckor förekommer och 45 minuter innan gränsen är vägen lika smal som bilen, så bered er på att det tar tid att komma fram. Det är runt 20 mil från Mostar till Zabljak och det tar oss 8 timmar att köra inklusive ett lunchstopp på vägen. Efter byn Gacko två timmar från Mostar finns det i princip inga byar eller affärer, så ät där eller ta med färdkost.

Någonstans mellan två länder
Vackert som en tavla
Längst till vänster: Babin Kuk
Mjuka kullar och höga berg

När vi passerar gränsen blir vägen bredare igen. Det är skyltat mot Durmitor Nationalpark, men det kan vara lätt att missa de små vägar som helt plötsligt svänger rakt in i berget genom mörka tunnlar. Sedan uppenbarar sig ett spektakulärt landskap som gör en gråtmild av lycka.

Zabljak

Själva orten Zabljak är ett märkligt ställe med väldigt konstig bebyggelse. Det är en skidort, men en rätt sömnig sådan såhär på sommaren. Det finns ett par stora kolosser till hotell, men vi bor på Ski Hotel, som är ett mysigt hotell inte långt från centrum. Vårt rum är stort och vi har bubbelbadkar och bergsutsikt. Hotellet har en stor inomhuspool och en bastu som man kan hyra för 5 euro per person.

Black Lake (Crno jezero)
 
Meded – mest skog

Vi tar bilen till sjön Black Lake (Crno jezero) som ligger 2 km bort. Det kostar 3 euro per person att besöka detta område samt 2 euro för parkering. Det finns många vandringsleder runt de två sjöarna Big Lake (Veliko jezero) and Little Lake (Malo jezero) och vi väljer att gå upp mot berget Meded. Vi går genom en massiv skog de första två timmarna och när vi så äntligen börjar komma upp över trädgränsen ser vädret ut att ändras och det är risk för regn. Vi äter vår matsäck och går sedan ner igen.

Koskräck – jag och Kurt Olsson!
Durmitor Nationalpark
Uppe på platån bodde det faktiskt folk!
Köpa hus?

Att bila runt i nationalparken är ett enkelt nöje och det finns många fina utsiktsplatser och platåer med makalösa vyer. Ibland dyker det upp en restaurang mitt i ingenstans, men annars ligger de flesta matställen inne i centrum. Ät en pizza på torget! – det kan vara den godaste pizzan vi någonsin ätit, men annars är maten överlag väldigt grå och smaklös.

Killingänget på vandring?

Vi gör ett nytt vandringsförsök, men vi lyckas inte riktigt den här gången heller. Ja, vandrar gör vi med råge, men vi får även här gå ner samma väg igen eftersom det är så otroligt brant och underlaget utgörs av stora stenar med enorm vricka-foten-faktor. Det är dessutom oerhört varmt och humöret är inte på topp eftersom vi blev informerade om att denna vandring skulle till och med ett litet barn klara av. Jo, tjena – möjligtvis en killing!

Đurđevića Tara Bridge

Vi ger upp vandringen och åker 40 minuter österut mot floden Tara och dess 149 meter höga och 366 meter långa bro som byggdes i slutet av 1930-talet och restaurerades efter andra världskriget. Från bron får vi en makalös utsikt ner mot Tararavinen – om man vågar titta ner det vill säga. Det är minst sagt hisnande.

Kl. 06.00 är inte ens flugorna vakna (sådana fanns det många av, men inte just här av någon anledning)
Vid denna sjö var det så pass brant att jag fick ett smärre höjdskräcksutbrott och väckte två campare som låg och sov i godan ro långt där nere. Det ekar bra nog mellan bergsväggarna…
Man skulle kunna tro att bergsväggen bakom PDA ligger nära och bra, men den låg jättelångt bort. Förvillande.
Spökhotell. Here comes Johnny!

Sista dagen i Durmitor tar vi en tidig morgonvandring på ett vidunderligt vackert ställe, men det är på sina håll så brant att jag (Madde) som är extremt höjdrädd har lite svårt att njuta av utsikten. Ska man vandra i Durmitor så bör man nog vara lite mer pålästa än vad vi var. Vi litade på att kunna få information på plats, men den var knapphändig och kartorna vi kunde köpa var helt värdelösa. Vackra foton och minnen får vi i alla fall med oss härifrån!

Ostrog Monastery

Bilden av klostret Ostrog insprängt i bergsväggen är sedan många år tillbaka fastetsat i min resehjärna. Och nu är vi äntligen i dess närhet! Färden dit upp är dock oerhört lång och krokig och det tar oss 2 timmar från staden Niksic att komma dit. Vi tror att vi åker fel flera gånger då det inte finns en enda skylt längs vägen, men till slut är vi framme. Klostret är finare på avstånd, väl där känns allt väldigt turistigt, men visst är det ett imponerande bygge.

Kotorbukten

På de dryga 10 milen mellan Ostrog och Kotorbukten finns inte en enda restaurang eller affär och när vi äntligen susar ner från bergen mot vattnet är vi rejält hungriga. Vi stannar dock för ett fotostopp, det måste man göra eftersom det är vansinnigt vackert här. Jag har åkt buss längs med Kotorbukten från Budva till Dubrovnik, men det var över 10 år sedan och nu är jag äntligen tillbaka igen! Som jag har längtat!

Dobrota
Ett svalkande bad utanför Kotor

Vi bor en liten bit utanför Kotor på Apartments Ivanišević  i Dobrota – ett mycket trevligt ställe precis nere vid den palmkantade strandpromenaden med dess små badställen. Efter en vecka bland sten och berg är detta paradiset. Nu får vi äntligen bada!

Muren runt Gamla Stan
En av många kyrkor i staden
Mysiga gränder i Kotor

Det tar 15 minuter att promenera längs med vattnet in till Kotor. Gamla Stan är otroligt mysig att strosa omkring i och det är hyfsat billigt att äta och dricka. Den är upptagen på UNESCO:s världsarvslista och byggdes mellan 1100- och 1300-talet. Stora kryssningsfartyg stannar till här, så på sommaren invaderas staden av turister. Det finns dock ändå platser att hitta avskildhet på, så vi upplever ingen trängsel. Kotor är som ett Dubrovnik i miniatyr, men jag tycker nog att Kotor vinner på mysighetsskalan.

Upp mot Lovcén Nationalpark

Vi ska lämna tillbaka vår hyrbil i Budva- vårt sista stopp i Montenegro innan det är dags för nästa land. Tyvärr blir det väldigt ont om tid, så vägen vi valt över bergen och Lovcén Nationalpark blir bara ett stressmoment. Vi hinner inte stanna någonstans längs med vägen då bilen ska lämnas kl. 12 och vi kommer iväg alldeles för sent. Tidigare har vi varit i stort sett ensamma på vägarna, men just här blir det en del trafik och bilisterna framför väljer att köra väldigt sakta och vi har ingen möjlighet att köra om på dessa krokiga vägar.

Budva

I Budva bor vi inne i Gamla Stan i ett enkelt, men rent rum som kostar 80 euro för två nätter. Utanför muren 5 minuter västerut längs med klipporna ligger två mysiga stenstränder. Det är trevligare att bada här än vid den strand som finns precis utanför muren. Budvas gamla stad saknar Kotors charm och det räcker att stanna här en eller ett par nätter. Vi får lite otur med vädret våra sista dagar i Budva och Montenegro, men den dag då det regnar som mest sitter vi på en buss på väg till Albanien. Läs om den resan här.

Hej då Montenegro! Nu åker vi vidare till Albanien!
Please follow and like us:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *